VfB vidare i cupen. Med ett nödrop.

Det känns sisådär att lag-efter-lag plockar upp ”You’ll never walk alone” som hymn till sin inmarsch. Själv är jag inget fan av just spektaklet, mycket på grund av att jag från botten av mitt hjärta djupt ogillar Liverpool, men som musikallåt är den fenomenal. Nu har även Eintracht Braunschweig fallit till föga och spelar låten som klubbens låt och jag kan väl tycka ”kom på något nytt”, men vem är jag att kritisera det.
”Pokalsiegerbesiger” stod det på hemsidan hos hemmalagen och Heiner Backhaus hade drivit ut lejonen från klubbmärket och ställt dem på Eintracht-Stadion. VfB mötte lejon på savannen och fick verkligen plocka fram allt som Neckar och Bad Cannstatt kunde erbjuda i karaktär och vilja för att stå emot detta hungriga lag.
Hoeness fick rotera rejält efter matchen mot Union. Dels på grund av skador, dels för att lufta spelare. Följaktligen fanns Jeltsch-Hendriks som mittbackar, Assignon högerback, Tomás och Führich på kanterna. Nick Woltemade- fjolårets cup-kung- på bänken.

Det blev en fantastisk match i kvällsmörkret i Braunschweig. Denna stad i Niedersachsen, som ligger intryckt vid gamla gränsen till DDR, med direkt närhet till Wolfsburg, Hannover och Magdeburg, kokade från start. Hemmalaget pressade högt. Löpte något oerhört i början för att stressa VfB och lyckades. Nübel var nervös, slog en del konstiga uppspel, missade en hemåtpass som han drällde till hörna och när Köhler slog till från 25 meter så såg han allt annat än vaken ut. 1-0 efter tio minuter.
VfB återkom dock rätt snart och har man Maxi Mittelstädt i laget så kommer inläggen. På et5 av dem dök ”Medo” Demirovic upp och styrde in kvitteringen vid stolpen.

Det stabiliserades på mitten. Som två halvtrötta MMA-fighters sluggades det centralt innan VfB återigen fick upp tempot. Två bra lägen brändes av en väldigt blek Undav och så Assignon. Braunschweig hade skott i utkanten av nätet innan det blåstes för paus och dricka.

Om första halvlek hade varit lätt spektakulär, så vrider vi upp reglaget i andra. En decibelstark hemmapublik fick upp farten på matchen och VfBs bortafölje hängde på. Det rullade ljud längs arenan och när ”Medo” gjorde 2-1 på Stillers pass, så var det bortaföljet som tog över.
Sedan klev ytterbacken di Michele Sanchez in i historien. Först en förlupen boll på hemmalageta vänsterkant. Snabb behandling och vristskott i överljudshastighet förbi Nübel, som måste blivit förkyld på kuppen. Men det stannade inte där. Strax efter. En gång till. Samma läge, samma fot, samma resultat. Pang. 3-2 till hemmalaget och med fem minuter kvar höll stadion på att kantra ned i stadens geologiska grund.
Då klev der Pokal-Held fram. Nick Woltemade-inbytt- fick med sig bollen och vrickade upp 3-3 i krysset.
Förlängning.
Den blev även den sevärd. Tomás tunnlade sin back, vred in den till ”Medo” som lyckades få hemmabacken Ba att stöta in den i eget mål. 4-3 till VfB.
Men det var inte slut. Hemmalaget stod på. In med nya lejon. Ett par till. Sedan fick Conteh läge och pangade ditt kvitteringen med tio minuter kvar. Nübel chanslös och frustrerad. Sedan höll hemmalaget på att avgöra med ett nytt skott i sista sekunderna, men då stod landslagsmålvakt Nübel i vägen.
Straffar följde.
Det blev några mål, några missar. Två missar var och in i ”sudden death”. Fram kliver hemmalagets Fraenkert, som precis innan slutsignalen haft kramp. Kort ansats. Nübel läser och tar straffen.
Fram med Assignon, som i sin första match för VfB får chansen att skriva in sig i historien.
Kort ansats. Motståndarmålvakten Hoffmann kastar sig, för sent. Boll i mål.
Eufori bland bortafölje. Mindre eufori på hemmaläktaren.
VfB vidare i cupen. Med ett nödrop.