Tyskland
2018-10-27 07:00
Vi ses på Ostkurve!
Berättelsen om två olika människoöden som sammanstrålar på en betongläktare i Charlottenburg.
Axel Falk
Klockan är nio på kvällen och Anna står och blickar mot en dold horisont. Mitt framför henne står en betongkloss, byggd på 30-talet för att sprida propaganda, men nu flitigt använd för att göra motsatsen. Hon har blivit kär, hon har fallit pladask och står nu inför ett underligt vägval i sitt liv. Allt på grund av fotbollen, gemenskapen och kärleken. I Westend håller solen på att gå ner, ingen fotboll ska spelas mer denna kväll, men ändock finns där en tydlig desperation i hennes sinne. Hon måste få se en match, hon bara måste få uppleva sportens essens på riktigt. Hon skulle återvända.
Men hennes historia börjar inte här. Liksom många tragiska, men beundransvärda öden börjar hennes historia i krig och sorg- i hennes fall i ett krigshärjat Jugoslavien. Liksom fotbollen har en fantastisk förmåga att förena har religion och nationell identitet en lika stor förmåga att söndra, dela och döda både hopp och hela familjeband. Det skulle hennes föräldrar inte låta hända. I skydd av mörkret flydde de det krigshärjade Bosnien och rörde sig sakteligen, men målmedvetet mot ett välkomnande England där det fanns möjlighet till lugn och ro, samt arbete och boende.
Hennes familj hamnade inte i en stad, utan ute på landet. Här växte Anna upp, bland främlingsfientlighet och obrustna blodsband. Hon blev ofta sedd som en ren outsider, ibland även mobbad av klasskamrater för hennes namn och stil. Hon var från Bosnien, hennes namn och hennes tradition var märkbart annorlunda och detta blev smärtsamt tydligt. I detta rasistiska kaos lyckades hon emellertid finna ett lugn i fotbollen. Hon brukade traska till den lokala arenan för att se ortens amatörlag spela tillsammans med sin farfar. Det var deras tradition, deras grej. Fotbollen blev till en oas och även om laget de bevittnade inte ens var av någorlunda välsmakande kaliber, fanns där ändock en passion och ett lugn att gå till. Hon hade, liksom miljontals andra, fallit för sporten fotboll.
Det var inget bra lag, men det spelade ingen roll. Att gå till arenan med sin farfar var hennes sätt att inte känna sig utanför. På läktaren var hon blott en av många, där stack hon inte ut och där fanns ingen som ville henne illa. Alla var där av samma anledning- fotboll, fotboll, fotboll. När hennes farfar gick bort började hon istället gå på fotboll med sin far, vilket istället blev till ett sätt att komma närmare sin familj, en familj som ofta varit kaotiska motsatser.
Familjen som så ofta brukar vara ett lugn var för henne blott en plåga. Det var mycket sällan hon fann ens ett uns lugn och ro i en familj som tenderade att göra saker och ting svårt för henne. Så långsamt blev fotbollen ett sätt att fly från verkligheten, en väg ut ur en destruktiv vardag och in i en konstig värld där hela kosmos styrs av elva spelares prestation på en smaragdgrön plan. Manchester United var hennes första kärlek inom sporten, ty hon ansåg att klubben tilltalade henne på ett djupt plan. Den gav aldrig upp och var lika ihärdig i sin jakt på framgång som hon ville vara. Detta skulle emellertid komma att förändras.
LIksom många andra efter och före henne blev hon utstött av den fortsatta kommersialisering den engelska fotbollen stått för under de senaste tjugo åren. Att åka och se Manchester United spela var helt enkelt omöjligt och det började till och med bli dyrt att gå och se det lokala laget spela fotboll, trots att de spelade i en amatörserie. Den oas hon funnit togs ifrån henne och gavs till mediemoguler som kunde göra den till pengar att stoppa i en redan alltför tjock plånbok. Tragiken fortsatte när hon föll ner i en tydlig depression, ingenting gav henne lycka. Det enda som gett henne hopp om en ny vardag försvann och livet som supporter blev ett minne blott för den unga bosniska flickan på den engelska landsbygden, en människa som redan var utstött blev ännu mer utstött och ensamheten slukade henne långsamt, men målmedvetet.
Allt förändrades 2013.
Under en resa till Berlin med några vänner hamnade hon som om av en slump i Westend, framför en historisk betongkloss som utsöndrade galenskap och tilltro. Olympiastadions mäktiga statur gjorde sig påmind då den ret krasst skymde hennes horisont. Men hon såg inte horisonten, den var inte intressant. Det enda i hennes tefatsstora ögon var Olympiastadion. Hon var tvungen att se en match. Hon var bara tvungen! Men det gick ju inte, hon var där under sommaren- nu spelades ju inga matcher. Men där och då bestämde hon sig för att återvända.
När hon kom tillbaka till England bombarderades hennes far av frågor om Berlin. Han svarade så gott han kunde, men frågade till slut den frågvisa tjejen om hon var bekant med de två fotbollsklubbarna i staden. Det var hon knappt, men bestämde sig för att läsa på. Ett intresse steg, Hertha Berlin blev klubben i hennes hjärta och det har den varit sedan dess.
Philip växte upp i Barcelona när Ronaldinho var som störst. Att bli fotbollssupporter var för honom aldrig ens ett val, det fanns inget annat alternativ. Men trots att han vuxit upp i fotbollens kanske allra största Mecka, har han ofta funnit sig själv tämligen fångad i en värld han borde älska, i en verklighet som han ska vara nöjd med. Philips uppväxt var, till skillnad från Annas, mycket bra. Han växte upp i en familj där han var värdesatt och omtyckt, i en internationell stad som var välkomnande, men som även gav möjligheten att kunna gömma sig bland massorna. Men hans fotbollspassion förblev lika oklar som Antoni Gaudis katedral.
Visst var Barcelona ett himmelrike för en fotbollsintresserad grabb. Ronaldinho i högform pch då hade inte ens den fantastiska Messiska perioden börjat ännu. Men tyskfödde Philip slukades inte av Ronaldinhos finter. De föll honom i smaken, visst. Det var inte den han var. För oavsett hur bra han hade det som barn, oavsett hur väl avvägd hans familj är och var, kvarstår den eviga frågan, en fråga som aldrig kommer lösas genom ekonomi eller säkerhet, nämligen "Vem är jag egentligen?"
Det hela handlade visserligen om ekonomi. Att se på Barcelona varje helg var alldeles för dyrt. Han föll, liksom Anna, offer för kommersialieringens galenskap och började långsamt, men säkert driva ifrån Barcelonas mani. 'Mes que un club' blev till 'solo un club' för Philip och han gav sig ut på rövarstråk för att finna någonting nytt och fräscht, men kanske främst för att finna en identitet.
Philips familj härstammar från Tyskland och varje sommar spenderar han sex veckor hos farfadern i Berlin. Slumpen ledde honom helt enkelt rätt. Farföräldrarna i Berlin brukade försöka lura i honom Berlinsk propaganda och han svalde betet som en tysk publik 1933. Men eftersom han var där över sommaren var det sällan han lyckades med konststycket att se en match eller två. Det brukade främst handla om träningsmatcher eller, om han hade riktig tur, en öppningsmatch.
Sommaren 2009 togs han med på två matcher. Liverpool ställdes mot berlin i en träningsmatch och detta blev hans första upplevelse, hans första faktiska insyn i den tyska fotbollskakafonin. När han sedan såg Berlins öppningsmatch i Zweite Bundesliga mot Osnabrück var det redan för sent, skeppet hade seglat och handduken hade blivit kastad. Philips hjärta slog för Hertha Berlin och skulle fortsätta att göra det för all framtid.
Han hade vänner i Barcelona, en familj som gav honom kärlek och som förstod hans nyckfulla idéer. Men det var i Berlin han ville vara, ty där fanns hans kärlek, där bodde hans identitet. Han skulle aldrig komma att flytta dit, men passionen för klubben och sporten gav honom idén att flyga över till varje hemmamatch. Man brukar i vissa grupperingar prata om "support your local club", men Philip är det perfekta exemplet på när det går att suppporta en klubb från många mils avstånd.
Hertha Berlin blev honom, han blev Hertha Berlin, Ostkurve skulle bli hans hem och när klubben ställer upp sig på planen för att hälsa på motståndarna står han där, längst ner bland alla ultras och skriker "HAHOHE". Han är Barcelonasonen som föll för en ångbåt i ett helt annat land.
Anna undersökte den mytomspunna "Ostkurve". Det verkade fantastiskt! En plats där alla accepterades, där alla kunde vara de som de var? Wow! Där kunde hon äntligen känna samhörighet, att hon på något vänster hörde hemma. Det var en plats där människor från olika kulturer bara glömde bort det de inte hade gemensamt och firade det som de minsann hade att dela. Det verkade som den ultimata platsen, det himmelrike hon i all iver sökt efter i sin forskning.
Hennes första match på Olympiastadion var mot Stuttgart hösten 2015. Det var den första gången hon upplevde det adrenalin och den galenskap som det garanterar. På plats i Berin var det dock först lite skrämmande. Hon var trots allt helt ensam bland tusentals främlingar. Men på något sätt kändes det inte som om de var främlingar. De var de ju inte heller. För är man en främling om man delar en passion? Är man en främling om man, oavsett kön, ålder eller etnicitet, direkt kan samtala om en delad glädje? Den första person på läktaren som hon pratade med är nu en av hennes allra bästa vänner. Den gemenskap hon fann på Ostkurve var unik. Den ensamhet hon tidigare känt var som bortblåst. Här hörde hon hemma, här var hennes själsliga hem.
Sedan dess har hennes leverne och hennes passion bara vuxit. Som supporter åker hon och tittar på sin favoritklubb oerhörda mängder gånger varje säsong och hon har på ett sätt vigt hela sitt liv åt klubben från Charlottenburg. Den har definierat henne och hon har låtit sig själv definiera klubben i sina egna ögon.
Två helt olika människoöden. Men båda hamnar till slut på en betongläktare i västra Berlin. Två vitt skilda uppväxter, två helt åtskiljda tankesätt. Oavsett hamnar de på samma läktare i Charlottenburg, oavsett kan de alltid enas i samma passion för samma klubb i samma stad i samma land på samma planet i samma makrokosmos som definierar allt liv vi som art känner till. Emellertid har de funnit ett nytt mikrokosmos i fotbollen, en episk värld där fysikens lagar styrs av en tränares taktiska manöver eller en frisparksskytts statistik. Andetag som tas inför en straffspark kan i fotbollens deterministiska mikrokosmos betyda en plats i nästa säsongs Champions League, en passning i sidled kan betyda titelseger och kalabalik på gator och torg.
Två helt olika människor från två olika länder. De talar knappt samma språk, delar inte samma kultur och kanske inte samma politiska tankesätt. Deras syn på världen är olik, deras idéer kring familj och tradition är kanske helt åtskiljd. De har inte samma historia, inte samma erfanhet och inte ens samma ålder och preferensram. Men de kan alltid nicka till varandra och säga "Vi ses på Ostkurve!"
Men hennes historia börjar inte här. Liksom många tragiska, men beundransvärda öden börjar hennes historia i krig och sorg- i hennes fall i ett krigshärjat Jugoslavien. Liksom fotbollen har en fantastisk förmåga att förena har religion och nationell identitet en lika stor förmåga att söndra, dela och döda både hopp och hela familjeband. Det skulle hennes föräldrar inte låta hända. I skydd av mörkret flydde de det krigshärjade Bosnien och rörde sig sakteligen, men målmedvetet mot ett välkomnande England där det fanns möjlighet till lugn och ro, samt arbete och boende.
Hennes familj hamnade inte i en stad, utan ute på landet. Här växte Anna upp, bland främlingsfientlighet och obrustna blodsband. Hon blev ofta sedd som en ren outsider, ibland även mobbad av klasskamrater för hennes namn och stil. Hon var från Bosnien, hennes namn och hennes tradition var märkbart annorlunda och detta blev smärtsamt tydligt. I detta rasistiska kaos lyckades hon emellertid finna ett lugn i fotbollen. Hon brukade traska till den lokala arenan för att se ortens amatörlag spela tillsammans med sin farfar. Det var deras tradition, deras grej. Fotbollen blev till en oas och även om laget de bevittnade inte ens var av någorlunda välsmakande kaliber, fanns där ändock en passion och ett lugn att gå till. Hon hade, liksom miljontals andra, fallit för sporten fotboll.
Det var inget bra lag, men det spelade ingen roll. Att gå till arenan med sin farfar var hennes sätt att inte känna sig utanför. På läktaren var hon blott en av många, där stack hon inte ut och där fanns ingen som ville henne illa. Alla var där av samma anledning- fotboll, fotboll, fotboll. När hennes farfar gick bort började hon istället gå på fotboll med sin far, vilket istället blev till ett sätt att komma närmare sin familj, en familj som ofta varit kaotiska motsatser.
Familjen som så ofta brukar vara ett lugn var för henne blott en plåga. Det var mycket sällan hon fann ens ett uns lugn och ro i en familj som tenderade att göra saker och ting svårt för henne. Så långsamt blev fotbollen ett sätt att fly från verkligheten, en väg ut ur en destruktiv vardag och in i en konstig värld där hela kosmos styrs av elva spelares prestation på en smaragdgrön plan. Manchester United var hennes första kärlek inom sporten, ty hon ansåg att klubben tilltalade henne på ett djupt plan. Den gav aldrig upp och var lika ihärdig i sin jakt på framgång som hon ville vara. Detta skulle emellertid komma att förändras.
LIksom många andra efter och före henne blev hon utstött av den fortsatta kommersialisering den engelska fotbollen stått för under de senaste tjugo åren. Att åka och se Manchester United spela var helt enkelt omöjligt och det började till och med bli dyrt att gå och se det lokala laget spela fotboll, trots att de spelade i en amatörserie. Den oas hon funnit togs ifrån henne och gavs till mediemoguler som kunde göra den till pengar att stoppa i en redan alltför tjock plånbok. Tragiken fortsatte när hon föll ner i en tydlig depression, ingenting gav henne lycka. Det enda som gett henne hopp om en ny vardag försvann och livet som supporter blev ett minne blott för den unga bosniska flickan på den engelska landsbygden, en människa som redan var utstött blev ännu mer utstött och ensamheten slukade henne långsamt, men målmedvetet.
Allt förändrades 2013.
Under en resa till Berlin med några vänner hamnade hon som om av en slump i Westend, framför en historisk betongkloss som utsöndrade galenskap och tilltro. Olympiastadions mäktiga statur gjorde sig påmind då den ret krasst skymde hennes horisont. Men hon såg inte horisonten, den var inte intressant. Det enda i hennes tefatsstora ögon var Olympiastadion. Hon var tvungen att se en match. Hon var bara tvungen! Men det gick ju inte, hon var där under sommaren- nu spelades ju inga matcher. Men där och då bestämde hon sig för att återvända.
När hon kom tillbaka till England bombarderades hennes far av frågor om Berlin. Han svarade så gott han kunde, men frågade till slut den frågvisa tjejen om hon var bekant med de två fotbollsklubbarna i staden. Det var hon knappt, men bestämde sig för att läsa på. Ett intresse steg, Hertha Berlin blev klubben i hennes hjärta och det har den varit sedan dess.
Philip växte upp i Barcelona när Ronaldinho var som störst. Att bli fotbollssupporter var för honom aldrig ens ett val, det fanns inget annat alternativ. Men trots att han vuxit upp i fotbollens kanske allra största Mecka, har han ofta funnit sig själv tämligen fångad i en värld han borde älska, i en verklighet som han ska vara nöjd med. Philips uppväxt var, till skillnad från Annas, mycket bra. Han växte upp i en familj där han var värdesatt och omtyckt, i en internationell stad som var välkomnande, men som även gav möjligheten att kunna gömma sig bland massorna. Men hans fotbollspassion förblev lika oklar som Antoni Gaudis katedral.
Visst var Barcelona ett himmelrike för en fotbollsintresserad grabb. Ronaldinho i högform pch då hade inte ens den fantastiska Messiska perioden börjat ännu. Men tyskfödde Philip slukades inte av Ronaldinhos finter. De föll honom i smaken, visst. Det var inte den han var. För oavsett hur bra han hade det som barn, oavsett hur väl avvägd hans familj är och var, kvarstår den eviga frågan, en fråga som aldrig kommer lösas genom ekonomi eller säkerhet, nämligen "Vem är jag egentligen?"
Det hela handlade visserligen om ekonomi. Att se på Barcelona varje helg var alldeles för dyrt. Han föll, liksom Anna, offer för kommersialieringens galenskap och började långsamt, men säkert driva ifrån Barcelonas mani. 'Mes que un club' blev till 'solo un club' för Philip och han gav sig ut på rövarstråk för att finna någonting nytt och fräscht, men kanske främst för att finna en identitet.
Philips familj härstammar från Tyskland och varje sommar spenderar han sex veckor hos farfadern i Berlin. Slumpen ledde honom helt enkelt rätt. Farföräldrarna i Berlin brukade försöka lura i honom Berlinsk propaganda och han svalde betet som en tysk publik 1933. Men eftersom han var där över sommaren var det sällan han lyckades med konststycket att se en match eller två. Det brukade främst handla om träningsmatcher eller, om han hade riktig tur, en öppningsmatch.
Sommaren 2009 togs han med på två matcher. Liverpool ställdes mot berlin i en träningsmatch och detta blev hans första upplevelse, hans första faktiska insyn i den tyska fotbollskakafonin. När han sedan såg Berlins öppningsmatch i Zweite Bundesliga mot Osnabrück var det redan för sent, skeppet hade seglat och handduken hade blivit kastad. Philips hjärta slog för Hertha Berlin och skulle fortsätta att göra det för all framtid.
Han hade vänner i Barcelona, en familj som gav honom kärlek och som förstod hans nyckfulla idéer. Men det var i Berlin han ville vara, ty där fanns hans kärlek, där bodde hans identitet. Han skulle aldrig komma att flytta dit, men passionen för klubben och sporten gav honom idén att flyga över till varje hemmamatch. Man brukar i vissa grupperingar prata om "support your local club", men Philip är det perfekta exemplet på när det går att suppporta en klubb från många mils avstånd.
Hertha Berlin blev honom, han blev Hertha Berlin, Ostkurve skulle bli hans hem och när klubben ställer upp sig på planen för att hälsa på motståndarna står han där, längst ner bland alla ultras och skriker "HAHOHE". Han är Barcelonasonen som föll för en ångbåt i ett helt annat land.
Anna undersökte den mytomspunna "Ostkurve". Det verkade fantastiskt! En plats där alla accepterades, där alla kunde vara de som de var? Wow! Där kunde hon äntligen känna samhörighet, att hon på något vänster hörde hemma. Det var en plats där människor från olika kulturer bara glömde bort det de inte hade gemensamt och firade det som de minsann hade att dela. Det verkade som den ultimata platsen, det himmelrike hon i all iver sökt efter i sin forskning.
Hennes första match på Olympiastadion var mot Stuttgart hösten 2015. Det var den första gången hon upplevde det adrenalin och den galenskap som det garanterar. På plats i Berin var det dock först lite skrämmande. Hon var trots allt helt ensam bland tusentals främlingar. Men på något sätt kändes det inte som om de var främlingar. De var de ju inte heller. För är man en främling om man delar en passion? Är man en främling om man, oavsett kön, ålder eller etnicitet, direkt kan samtala om en delad glädje? Den första person på läktaren som hon pratade med är nu en av hennes allra bästa vänner. Den gemenskap hon fann på Ostkurve var unik. Den ensamhet hon tidigare känt var som bortblåst. Här hörde hon hemma, här var hennes själsliga hem.
Sedan dess har hennes leverne och hennes passion bara vuxit. Som supporter åker hon och tittar på sin favoritklubb oerhörda mängder gånger varje säsong och hon har på ett sätt vigt hela sitt liv åt klubben från Charlottenburg. Den har definierat henne och hon har låtit sig själv definiera klubben i sina egna ögon.
Två helt olika människoöden. Men båda hamnar till slut på en betongläktare i västra Berlin. Två vitt skilda uppväxter, två helt åtskiljda tankesätt. Oavsett hamnar de på samma läktare i Charlottenburg, oavsett kan de alltid enas i samma passion för samma klubb i samma stad i samma land på samma planet i samma makrokosmos som definierar allt liv vi som art känner till. Emellertid har de funnit ett nytt mikrokosmos i fotbollen, en episk värld där fysikens lagar styrs av en tränares taktiska manöver eller en frisparksskytts statistik. Andetag som tas inför en straffspark kan i fotbollens deterministiska mikrokosmos betyda en plats i nästa säsongs Champions League, en passning i sidled kan betyda titelseger och kalabalik på gator och torg.
Två helt olika människor från två olika länder. De talar knappt samma språk, delar inte samma kultur och kanske inte samma politiska tankesätt. Deras syn på världen är olik, deras idéer kring familj och tradition är kanske helt åtskiljd. De har inte samma historia, inte samma erfanhet och inte ens samma ålder och preferensram. Men de kan alltid nicka till varandra och säga "Vi ses på Ostkurve!"
