Tyskland
2012-10-17 10:46
Täglicher Fußball: "Was ist passiert?"
Adam Nilsson
3 kommentarer
Mahatma Gandhi sa: „Styrka kommer inte från fysisk kapacitet. Det kommer från en oemotståndlig vilja.“ Inget lag någonsin hade vänt ett fyramålsunderläge mot Tyskland - men igår gjorde ett uträknat, ett demolerat, ett hånat Sverige en bragdvändning som inget annat landslag någonsin tidigare förmått. Och jag upplevde det i Tyskland, inte i Berlin men i ett Bayern där stoltheten för nationen och „die Nationalelf“ skiner igenom varenda människa.
Tyskland spelade briljant i första halvlek, vilket jag blev ytterst medveten om med frågan „var är Zlatan?“. Den stora frågan var snarare „var är Sverige?“. För efter 45 minuter hade jag inte sett två landslag på planen, utan ett och det var precis som om Tysklands match mot Irland skulle återupprepa sig. Men det var då den klassiska tyska arrogansen slog till, precis som jag nästintill förutspått några dagar tidigare. Ett Tyskland med vind i seglen är lättare att möta än ett i motvind.
Toni Kroos kunde inte ersätta Sami Khedira på mittfältet. Var det någon som ens såg Kroos på planen igår? Han var osynlig. Per Mertesacker gjorde mål, sitt andra i landslagskarriären men avsaknaden av Mats Hummels i försvaret var påtaglig. En av de bästa målvakterna i fotbollsvärlden - Manuel Neuer - hade enorma problem och han kunde gått och väl blivit den stora syndabocken om Tobias Sana gjort mål på sitt öppna läge.
Jogi Löws Tyskland försökte att gå framåt trots motgångarna i andra halvlek men blev blottade gång på gång. Sverige pressade, Tyskland fick inte tag i bollen. Sverige återupprepade det som Italien och Österrike så framgångsrikt gjort mot ett av världens absolut bästa landslag. Respekten var bortblåst, vi hade för 35 minuter elva stycken Zlatan på planen och se hur bra det fungerar när svenska spelare faller ifrån „lagommentaliteten“.
Någon gjorde det klart för mig att det var ett Tyskland som ställde upp med en startelva som bestod av sju spelare från Bayern München, en från Real Madrid, en från Arsenal, en från Dortmund och en från Lazio. Sverige i sin tur ställde upp med en från Kasimpasa, en från Celtic, en från Genoa, en från West Bromwich, en från Anderlecht, två från CSKA Moskva, en från Istanbul BB, en från Sunderland, en från Galatasaray och en från Paris-Saint Germain. Det spelade ingen roll alls.
Gårdagen handlar i efterhand bara om ett lag som har genomfört det „omöjliga“. Om man inte redan börjat trycka upp tröjor med texten „Tisdag 16 oktober Berlin 4-4“ så är det bra dags att göra det, för dessa tröjor kommer att gå som smör och jag skulle köpa två. För detta är en kväll jag kommer att minnas i många år framöver. En kväll jag kan se tillbaka på med stolthet och glädje. En kväll som tog fotbollen till en helt annan nivå för bara en liten stund.
Besvikelsen låg som ett lock på de tyskar jag träffade. De var i chock och kunde bokstavligen inte förstå vad som hänt. Det gick så långt att man stängde av all min el i frustration. Det är smäll jag kan ta alla dagar i veckan. Och nu på morgonen är det många tyskar som gått och lagt sig när det stått 4-0 och vaknat upp till siffrorna 4-4 och frågat sig „Was ist passiert?“
Och min eminenta kollega herr Falk, vem fick det sista ordet till slut?
Tyskland spelade briljant i första halvlek, vilket jag blev ytterst medveten om med frågan „var är Zlatan?“. Den stora frågan var snarare „var är Sverige?“. För efter 45 minuter hade jag inte sett två landslag på planen, utan ett och det var precis som om Tysklands match mot Irland skulle återupprepa sig. Men det var då den klassiska tyska arrogansen slog till, precis som jag nästintill förutspått några dagar tidigare. Ett Tyskland med vind i seglen är lättare att möta än ett i motvind.
Toni Kroos kunde inte ersätta Sami Khedira på mittfältet. Var det någon som ens såg Kroos på planen igår? Han var osynlig. Per Mertesacker gjorde mål, sitt andra i landslagskarriären men avsaknaden av Mats Hummels i försvaret var påtaglig. En av de bästa målvakterna i fotbollsvärlden - Manuel Neuer - hade enorma problem och han kunde gått och väl blivit den stora syndabocken om Tobias Sana gjort mål på sitt öppna läge.
Jogi Löws Tyskland försökte att gå framåt trots motgångarna i andra halvlek men blev blottade gång på gång. Sverige pressade, Tyskland fick inte tag i bollen. Sverige återupprepade det som Italien och Österrike så framgångsrikt gjort mot ett av världens absolut bästa landslag. Respekten var bortblåst, vi hade för 35 minuter elva stycken Zlatan på planen och se hur bra det fungerar när svenska spelare faller ifrån „lagommentaliteten“.
Någon gjorde det klart för mig att det var ett Tyskland som ställde upp med en startelva som bestod av sju spelare från Bayern München, en från Real Madrid, en från Arsenal, en från Dortmund och en från Lazio. Sverige i sin tur ställde upp med en från Kasimpasa, en från Celtic, en från Genoa, en från West Bromwich, en från Anderlecht, två från CSKA Moskva, en från Istanbul BB, en från Sunderland, en från Galatasaray och en från Paris-Saint Germain. Det spelade ingen roll alls.
Gårdagen handlar i efterhand bara om ett lag som har genomfört det „omöjliga“. Om man inte redan börjat trycka upp tröjor med texten „Tisdag 16 oktober Berlin 4-4“ så är det bra dags att göra det, för dessa tröjor kommer att gå som smör och jag skulle köpa två. För detta är en kväll jag kommer att minnas i många år framöver. En kväll jag kan se tillbaka på med stolthet och glädje. En kväll som tog fotbollen till en helt annan nivå för bara en liten stund.
Besvikelsen låg som ett lock på de tyskar jag träffade. De var i chock och kunde bokstavligen inte förstå vad som hänt. Det gick så långt att man stängde av all min el i frustration. Det är smäll jag kan ta alla dagar i veckan. Och nu på morgonen är det många tyskar som gått och lagt sig när det stått 4-0 och vaknat upp till siffrorna 4-4 och frågat sig „Was ist passiert?“
Och min eminenta kollega herr Falk, vem fick det sista ordet till slut?
