Krönika: Externa kontra interna lösningar i Färjestad?
Säga vad man vill om Färjestad och deras beslut att sparka Niklas Czarnecki, men en sak måste man ge dem – de går sin egen väg, oavsett påtryckningar. Men med det sagt kan det vara värt att fundera lite kring de interna lösningarna kontra de externa. Vad är egentligen bäst?
Färjestad sparkade alltså Niklas Czarnecki så småningom, bara sisådär två månader senare än man kanske hade väntat sig. När han inte fick sparken efter den katastrofala inledningen var känslan att Czarnecki trots allt skulle få hela säsongen på sig att få rätsida på Färjestad, men så blev alltså inte fallet.
På något sätt känns det som det rätta beslutet att sparka Czarnecki. Han fick inte ordning på Färjestad och även om man inledningsvis kunde skylla på baksmällan efter SM-guldet har den bortförklaring nu sedan länge blivit förlegad. Under Czarnecki har Färjestad helt enkelt underpresterat, svårare än så är det inte.
En sak måste man dock ge Czarnecki, han har hela tiden stått rakryggad, tagit sitt ansvar och blickat framåt. En svagare man skulle för länge sedan ha vikt ner sig. Det är bara en tidsfråga innan Czarnecki återigen får ett tränarjobb någon annanstans.
För att knyta tillbaka till den svaga inledningen kan man också argumentera för att det i just det läget inte var någon optimal situation för att göra sig av med tränaren. Det skulle visat på ett Färjestad i panik och skickat helt fel signaler. Istället avvaktade man och trodde på lagets förmåga att få ordning på spelet igen.
Att döma ut en tränare och hur ett lag spelar under honom gör man oftast när det går dåligt. Men visst är känslan att Färjestad avvaktade för att även kunna få se hur laget agerade under Czarnecki när man började vinna?
Inte ens under formtoppen i december kändes Färjestad som regerande mästare och som ett seriöst hot även den här säsongen. Kanske försökte Czarnecki införa saker som helt enkelt inte fungerade i Färjestad. Ett lags kultur sitter som bekant djupt rotat i väggarna, framför allt i ett lag som Färjestad.
Baserat på vad ledningen i Färjestad kommenterat kring beslutet att sparka Czarnecki framstår det som att man nu kommit fram till att han helt enkelt inte passade in i Färjestads filosofi.
Därmed kommer man till frågan om Färjestad helt enkelt inte hade läst på tillräckligt när man anställde Czarnecki, om han själv inte hade blivit tillräckligt införstådd i vad det innebär att leda Färjestad eller om hans anpassning helt enkelt bara inte fungerade.
Att Czarnecki inte passade in i det färjestadiska sättet framstår med all tydlighet då det blir Leif Carlsson, Jörgen Jönsson och Erik Granqvist som övertar ansvaret, och inte någon extern lösning.
Framför allt Carlsson och Jönsson är ju som bekant Färjestad i blodet och väl införstådda med vad det innebär att arbeta inom Färjestad. Utan att ha någon större insikt i Färjestad krävs det ingen raketforskare för att förstå att det är en annorlunda mentalitet, med stora krav och förväntningar.
Att ta in en extern tränare till Färjestad känns därför helt felaktigt. Under de senaste åren har Färjestad rent generellt presterat som bäst när det har varit en FBK:are i båset, som vet vad det innebär att arbeta med pressen och kraven på sig från kontoret – och nog känns det som att kontorsnissarna ibland har ett större tålamod om det är en tränare med starka Färjestadsanknytningar i båset?
Den interna lösningen som det nu blev ska därför bli intressant att följa. Lagbygget som Thomas Rundqvist & CO har satt ihop är givetvis bättre än vad tabellen indikerar.
Leif Carlsson, Jörgen Jönsson och Erik Granqvist vet vad det innebär att förväntas vinna guld och faktiskt vinna guld i Färjestad. Med den trion vid rodret känns Färjestad – från kontoret ner till spelarna och allt där emellan – mer homogent. Att få in ”en ny röst” som ju just Czarnecki var tillämpades inte, utan det blir nu mer färjestadiskt i Färjestad.
Färjestad känns nu som Färjestad. Och ett typiskt Färjestad är en solklar guldkandidat.