Med dunder och Rödin – Brynäs tog hem första finalomgången

Finalnerver. Finalnerver. Finalnerver. Pucken släpptes i Gävle med stor inramning inför den här bataljen vi har framför oss mellan två av Sveriges bästa lag.

Det är final. Det är nu det ska gälla.

Och det var farligt inledningsvis.

Luleå tryckte på med en frenesi som nästan kändes obehaglig. Egentligen mest på grund av att Brynäs inte fick till det, och hade Luleå bara haft lite bättre tajming i sina mottagningar hade det kunnat stå både 0–1 och 0–2 efter fem minuter. Det var en eländig inledning från Gävles stolthet, men – och det är ett viktigt men – man hanterade det.

Tio minuter in i perioden började det se ut som man vill att det ska se ut i en final.

Rörelse. Rull i zon. Backar som fyller på. Spelare som inte står och väntar på puck – de söker den, vinner tillbaka den, fördelar vidare. Luleå fick svårt att hantera det. Brynäs tuggade sig fast, rullade runt, skapade ytor och hittade lägen. Och det var inte bara en chans. Det var två. Tre. Fyra. Ändå blev perioden mållös.

Inledningen av mittperioden stod därför och vägde. Men hemmalaget hanterade större delen av den bra. Victor Söderström provade skott vid offensiv blå. Charles D’Astous rushar in på retur. Christian Djoos pressar sig inåt och Jack Kopacka dammar på vid skottsektorn.

Sen kom det som inte fick hända. Luleå fick chansen – och Brian O'Neill såg till att bortalaget fick ledningsmålet.

Brynäs hade ett bra spel. Många gånger såg det till och med riktigt bra ut – och en kan tycka att Brynäs förtjänade något mål eller två. Men Lulemålvakten Matteus Ward var i fantomform. Jack Kopacka och Jakob Silfverberg får en två mot noll-situation. Men inte ens då kunde man överlista denne Ward.

0–1 till bortalaget Luleå inför den tredje perioden, och nerverna var som ett åskmoln över isen. Det går bara att spekulera i att Niklas Gällstedt sa några uppmuntrade ord till spelarna. För även om Luleå var starka och tvingade Erik Källgren till en del viktiga räddningar, hade Brynäs vittring på kvitteringen.
För spelmässigt – Brynäs var bättre. Målmässigt – Brynäs kan bättre.

Brynäs med krigslusta, Luleå med självförtroende och det började lika intensivt som väntat. Ett powerplay till trots hade Brynäs svårt att göra mål.
Greg Scott försöker med en dragning.

Anton Rödin dammar av för allt vad Gävle betyder.  

Jakob Silfverberg provar skott från sned vinkel.

Men Ward och hans luleförsvar höll tätt.

När klockan pASSErade tio minuter kvar av matchen började backen luta, men Brynäs malde på som maskinerna i Gevaliafabriken.
Till slut kom det. Denne stjärna till Söderström avlossar från offensiv blå, pucken studsar på Vesels klubba och… in. In… IN!

Med dunder och brak var det kvitterat. 1–1.

Sekunderna passerade, minuterna tickade iväg – men Brynäs fortsatte att dominera. Det var spel mot ett mål. Tryckvåg efter tryckvåg.
Jakob Silfverberg med en smart diagonalpassning till Charles D’Astous, som får ordinarie matchtids sista stora målchans. Ett skott, ett andetag, ett sus genom publiken – men det ville sig inte.

Jag har nämnt nerver tidigare i den här texten – men nu, i det här ögonblicket, var det något annat.

Förlängningen kunde avgöras på några sekunder. Eller dröja en hel period till. Allt kunde hända – precis som det ska vara i en final.

Och i det stora hela var det Brynäs som var det drivande laget:

Lindstein dribblar in i offensiv blå. D’Astous skapade flera chanser. Erik Källgren i målet stoppade allt som var nödvändigt. Påhejande av den energiska hemmapubliken forcerade Brynäs fram – försök efter försök. Skott efter skott. Skär efter skär. Matchen fick nerver vars intensitet är bortom min förmåga att beskriva i text.

Brynäs pressar och Anton Rödin får en jättechans i skottsektorn. En situation som tvingade ett oroat Luleå till time out – sedan höjde bortalaget tempot. Erik Källgren fick bekänna färg. Av Linus Omark, av Brendan Shinnimin, av Erik Gustafsson.

Men när ett stressat Brynäsförsvar krympte växte sig Källgren större och större till Wille Löfqvist-briljans.

Brynäs fick inleda den andra förlängningsperioden, femte i matchen, i numerärt underläge. En diskutabel utvisning på Trivigno – för det var en så kallad domarskandal – och det är första gången på flera säsonger jag faktiskt nämner domarna med sådana termer.

För den hårt kritiserade domarkårens skull var det tur att den här mycket speciella finalmatchen inte avgjordes här. Det hade blivit stormande rubriker – men Brynäs boxplay räddade upp situationen.

Sen kom dånet. Jublet. Det avgörande ögonblicket – Allas vår Anton Rödin som burit den här föreningen genom stormar – hade bestämt sig. 2–1 till Brynäs. Och 1–0 i matcher. 

Nu... Nu är vi igång!