VM 2021
2021-06-01 00:37
LUNDSKOG: ”Ett fullständigt praktfiasko – nu behöver svensk hockey hitta något nytt”
Vår reporter, Andreas Lundskog krönikerar efter Sveriges fiaskouttåg i VM.
Andreas Lundskog
Måndagen den 31:maj 2021 får se som ett ytterst dystert datum i svensk hockey. Sveriges sämsta placering i ett VM sedan nittonhundratrettionsju är ett faktum. Det är så att det banne mig knappt inte går att ta in.
Matchen mot Ryssland ikväll var ändå flera steg fram jämfört med de tidigare matcherna i turneringen. Det var ett svenskt lag som gick ut med en attitydförändring i tävlingsförmåga och kämparglöd. Problemet är att det här laget aldrig lärde sig att kunna genomföra en bra hockeymatch sett över sextio minuter. Ett lag där rädslan för att förlora var större än viljan och modet att gå för att vinna. Det var ett svenskt lag som vaknade alldeles för sent.
Det har de bara de själva att skylla.
Hade de kommit upp i 80% av det som man visade mot Ryssland i de inledande matcherna mot Danmark och Belarus så hade detta aldrig behövt hända. Laget var inte ödmjukt och redo för uppgiften och såg istället ut att åka med en skridsko under de inledande matcherna. Det satte ribban för hela detta mästerskapet som nu resulterar i ett fullständigt fiasko.
Redan inför mästerskapet kändes det som att frågetecknen lyste med stora versaler. Trupputtagningen kändes märklig där en sådan som Erik Brännström inte ens tillfrågades till spel. Inte en katalysator som Lias Andersson fick heller frågan. Och när matcherna väl började spelas kändes det som ett Tre Kronor helt utan spelidé och matchplan. Varenda spelare såg ut att åka runt med de stora frågetecknena i pannan och ingen verkade veta vad de egentligen hade för roller eller ansvarsområden. Man har ju haft flera veckor på att förbereda detta, det måste ju ändå vara steg ett? Att kunna sätta ett grundspel och stomme inför ett mästerskap
När saker och ting väl började sätta sig efter en överkörning mot Schweiz – brast istället matchcoachningen helt i den tredje perioden mot Tjeckien där Tre Kronor stod för raset i Riga. Tjeckien kröp närmare, ikapp och förbi medans lagledningen mest stod med händerna i byxfickorna.
Ingen timeout och ingen aktiv matchcoachning. Det håller definitivt inte på den här nivån.
Mot Slovakien kom Sverige undan med blotta förskräckelsen men lyckades bärga en Moralseger. Och så aftonens match där det svenska laget svarade upp för en genomgående bra match. Men så var det de där tolv sekunderna i den tredje perioden som slutligen satte punkt på fiaskostämpeln.
Återigen måste strålkastarljuset riktas mot Johan Garpenlöv. När Sverige gick för ett segermål i slutminuterna valde Garpenlöv varken att samla laget för en timeout eller plocka ut Adam Redieborn och satsa med sex utespelare. In kastades spelare så som Pilut, Pudas och Friberg under forceringen.
Inget ont om dem men det är ju ungefär som att Janne Andersson skulle välja att matcha Petter Hansson, Andreas Granqvist och Alexander Östlund om Sverige gick för ett avgörande mål ifrån en VM-kvartsfinal. Var var hete Frödén eller Victor Olofsson? Just det de satt kvar på bänken.
Återigen ett fullständigt haveri till matchcoachning.
Istället fick stjärnan Vladimir Tarasenko sänka Sverige med sin avgörande straff och skicka Tre Kronor till ett charterplan med destination Stockholm.
Jag ska ärligt säga att jag led att se de efterföljande bilderna på Adam Reideborn. En av få spelare spelare som faktiskt kom upp i VM-nivå. Utan honom hade denna VM-turnering kunnat vara ännu värre. Han tillsammans med Jesper Frödén, Nils Lundkvist, Carl Klingberg och Jesper Sellgren är de enda från denna upplaga som kan gå från den här turneringen med ett godkänt betyg.
Nu är det upp till förbundet att tillsätta en haveriutredning efter det största ishockeyfiaskot sedan kvartsfinalförlusten mot Vitryssland 2002.
Sverige föäll tungt i den avslutande gruppspelsmatchen mot Ryssland.
Jag tror att Sverige behöver en ny röst in och kanske rentav en ommöblering av hela organisationen. Ska vi verkligen ha en förbundskapten som åker runt med laget ett helt år och spelar några till närmast helt onödiga träningsturneringar lex Karjala Cup? Hade det inte varit bättre att toppa med att tillsätta en förbundskapten för varje mästerskap likt Kanada eller USA gör? Visst hade det varit intressant att se en Roger Rönnberg, Sam Hallam eller Niklas Eriksson få chansen och samtidigt ta med sig klubberfarenheten in.
Något behövs göras i svensk hockey är i alla fall klart. VM-uttåget 2019 mot Finland var rentav pinsamt, Juniorkronorna har inte tagit sig förbi kvartsfinal sedan 2018 och damerna är i B-VM. Och så nu detta monumentala fiasko. Även om svensk hockey exporterar spelare till Nordamerika likt Ikea-möbler så bör vi titta vad som sker inom vår hockey.
Det är dags att svensk hockey testar någonting nytt.
Matchen mot Ryssland ikväll var ändå flera steg fram jämfört med de tidigare matcherna i turneringen. Det var ett svenskt lag som gick ut med en attitydförändring i tävlingsförmåga och kämparglöd. Problemet är att det här laget aldrig lärde sig att kunna genomföra en bra hockeymatch sett över sextio minuter. Ett lag där rädslan för att förlora var större än viljan och modet att gå för att vinna. Det var ett svenskt lag som vaknade alldeles för sent.
Det har de bara de själva att skylla.
Hade de kommit upp i 80% av det som man visade mot Ryssland i de inledande matcherna mot Danmark och Belarus så hade detta aldrig behövt hända. Laget var inte ödmjukt och redo för uppgiften och såg istället ut att åka med en skridsko under de inledande matcherna. Det satte ribban för hela detta mästerskapet som nu resulterar i ett fullständigt fiasko.
Redan inför mästerskapet kändes det som att frågetecknen lyste med stora versaler. Trupputtagningen kändes märklig där en sådan som Erik Brännström inte ens tillfrågades till spel. Inte en katalysator som Lias Andersson fick heller frågan. Och när matcherna väl började spelas kändes det som ett Tre Kronor helt utan spelidé och matchplan. Varenda spelare såg ut att åka runt med de stora frågetecknena i pannan och ingen verkade veta vad de egentligen hade för roller eller ansvarsområden. Man har ju haft flera veckor på att förbereda detta, det måste ju ändå vara steg ett? Att kunna sätta ett grundspel och stomme inför ett mästerskap
När saker och ting väl började sätta sig efter en överkörning mot Schweiz – brast istället matchcoachningen helt i den tredje perioden mot Tjeckien där Tre Kronor stod för raset i Riga. Tjeckien kröp närmare, ikapp och förbi medans lagledningen mest stod med händerna i byxfickorna.
Ingen timeout och ingen aktiv matchcoachning. Det håller definitivt inte på den här nivån.
Mot Slovakien kom Sverige undan med blotta förskräckelsen men lyckades bärga en Moralseger. Och så aftonens match där det svenska laget svarade upp för en genomgående bra match. Men så var det de där tolv sekunderna i den tredje perioden som slutligen satte punkt på fiaskostämpeln.
Återigen måste strålkastarljuset riktas mot Johan Garpenlöv. När Sverige gick för ett segermål i slutminuterna valde Garpenlöv varken att samla laget för en timeout eller plocka ut Adam Redieborn och satsa med sex utespelare. In kastades spelare så som Pilut, Pudas och Friberg under forceringen.
Inget ont om dem men det är ju ungefär som att Janne Andersson skulle välja att matcha Petter Hansson, Andreas Granqvist och Alexander Östlund om Sverige gick för ett avgörande mål ifrån en VM-kvartsfinal. Var var hete Frödén eller Victor Olofsson? Just det de satt kvar på bänken.
Återigen ett fullständigt haveri till matchcoachning.
Istället fick stjärnan Vladimir Tarasenko sänka Sverige med sin avgörande straff och skicka Tre Kronor till ett charterplan med destination Stockholm.
Jag ska ärligt säga att jag led att se de efterföljande bilderna på Adam Reideborn. En av få spelare spelare som faktiskt kom upp i VM-nivå. Utan honom hade denna VM-turnering kunnat vara ännu värre. Han tillsammans med Jesper Frödén, Nils Lundkvist, Carl Klingberg och Jesper Sellgren är de enda från denna upplaga som kan gå från den här turneringen med ett godkänt betyg.
Nu är det upp till förbundet att tillsätta en haveriutredning efter det största ishockeyfiaskot sedan kvartsfinalförlusten mot Vitryssland 2002.
Sverige föäll tungt i den avslutande gruppspelsmatchen mot Ryssland.
Jag tror att Sverige behöver en ny röst in och kanske rentav en ommöblering av hela organisationen. Ska vi verkligen ha en förbundskapten som åker runt med laget ett helt år och spelar några till närmast helt onödiga träningsturneringar lex Karjala Cup? Hade det inte varit bättre att toppa med att tillsätta en förbundskapten för varje mästerskap likt Kanada eller USA gör? Visst hade det varit intressant att se en Roger Rönnberg, Sam Hallam eller Niklas Eriksson få chansen och samtidigt ta med sig klubberfarenheten in.
Något behövs göras i svensk hockey är i alla fall klart. VM-uttåget 2019 mot Finland var rentav pinsamt, Juniorkronorna har inte tagit sig förbi kvartsfinal sedan 2018 och damerna är i B-VM. Och så nu detta monumentala fiasko. Även om svensk hockey exporterar spelare till Nordamerika likt Ikea-möbler så bör vi titta vad som sker inom vår hockey.
Det är dags att svensk hockey testar någonting nytt.
