Två av det här avsnittets ledare är invalda i Hockey Hall of Fame som Builders medan den tredje av dem är den ende av dem som vann Stanley Cup som spelare. Han vann ingen Stanley Cup som coach medan de övriga två vann en respektive tre Stanley Cup titlar som ledare och 1961 var duon coach och GM när Chicago vann sin första Stanley Cup sedan 1933.
Först ut är den av dem som vann Stanley Cup som spelare men aldrig som coach trots att han ledde Chicago Black Hawks till tre Stanley Cup finaler mellan 1963 och 1977.
Billy Reay
William Tulip ”Billy” Reay föddes den 21 augusti 1918 i Winnipeg, Manitoba, Canada. Reay inledde sin spelarkarriär I St. Boniface Seals som spelade I Manitoba Junior Hockey League som 18 åring 1936. Året efter vann St. Boniface Memorial Cup som bästa juniorlag i Canada, Reay stod för 5 mål och 10 poäng under de 10 slutspelsmatcherna.
Han tillbringade sedan de närmaste fyra säsongerna i inte mindre än 4 olika lag i fem olika serier innan han inför slutspelet 1941-42 hamnade i Quebec Aces. Aces som i flera år varit ett av Canadas absolut bästa amatörlag vann slutspelet i Quebec Senior Hockey League och gick vidare till slutspelet om Allan Cup som är amatörernas motsvarighet till Stanley Cup. Reay storspelade under slutspelet och gjorde 6 mål och 9 poäng på 11 matcher.
Han stannade i Quebec den kommande säsongen och stod för 16 mål och 42 poäng på 29 matcher och nu hade NHL-lagen fått upp ögonen och under den kommande säsongen så debuterade Reay i NHL för Detroit Red Wings. Han gjorde 2 mål på 2 matcher för Detroit under sitt gästspel (amatörer fick spela fem matcher i NHL utan att tappa sin amatörstatus) säsongen 1943-44.
Samma säsong som han gästspelade i NHL så Reay spelade strålande i Quebec där han gjorde 15 mål och 46 poäng på 25 seriematcher. I slutspelet gick laget fram som en slåttermaskin, laget tog sig på nytt till Allan Cup slutspelet och den här gången gick man hela vägen och vann pokalen. Reay gjorde 9 poäng på 5 slutspelsmatcher i QSHL och 12 poäng på 9 matcher i Allan Cup slutspelet.
Den kommande säsongen fortsatte han att glänsa i Quebec , det blev 17 mål och 46 poäng i serien men i slutspelet gick det sämre både för Reay och för Quebec som blev utslagna ganska tidigt i Allan Cup slutspelet. Detroit hade plockat upp Reay för 2 matchers provspel även den säsongen men den här gången gjorde han inga poäng i NHL. Den 11 september 1945 tradades Reay till Montreal Canadiens för Ray Getliffe och Roly Rossignol och när veteranen Getliffe slutade i stället för att flytta till Detroit så fick Red Wings Fern Gauthier som kompensation.
Traden var usel ur Red Wings perspektiv, om Getliffe fortsatt spela hade kanske utgången blivit annorlunda men Reay kommer de kommande åtta säsongerna vara en av Canadiens viktigaste spelare. Reay fick dra ett tungt lass som center i Montreal Canadiens andrakedja och fick även mycket istid i boxplay.
Redan under sin första säsong i Montreal vinner Reay Stanley Cup, själv stod han för 29 poäng på 44 matcher under en klart godkänd rookiesäsong. 1953 vann han sin andra Stanley Cup i Montreal och under sina 8 säsonger i Canadiens så gjorde han över 40 poäng vid fyra tillfällen, 1949 räckte hans 45 poäng till åttonde plats i NHL:s poängliga.
Efter Stanley Cup vinsten 1953 fick han inget nytt kontrakt av Montreal utan han inledde i stället sin tränarkarriär genom att bli spelande coach för Victoria Cougars i WHL. Totalt så gjorde Reay 105 mål och 267 poäng på 479 matcher i NHL och hans 103 mål och 265 poäng gör att han av många rankas bland Montreal Canadiens 100 största spelare genom tiderna.
När Reay slutade som spelare fortsatte han som coach nu i Seattle Americans i samma liga, efter tre säsonger i WPHL tog han över Toronto Maple Leafs farmarlag Rochester Americans säsongen 1956-57. Efter en säsong i Rochester tog han över Toronto Maple Leafs där han var headcoach under drygt en säsong (90 matcher). Han största bidrag till Maple Leafs var när han inför säsongen 1958-59 övertalade målvakten Johnny Bower som snart skulle fylla 34 år och redan var en levande legend i AHL att satsa på NHL när Toronto plockat över honom i en trade från New York Rangers.
När Reay sparkades från Toronto blev han coach för farmarlaget Sault Ste. Marie Thunderbirds i EPHL under en säsong innan han fick överta Chicago Black Hawks farmarlag Buffalo Bisons i AHL. Han tog laget till två raka finaler i Calder Cup och efter vinsten 1963 blev han utsedd till ny headcoach i Chicago efter Rudy Pilous som fick sparken efter att Black Hawks åkt ut i första omgången av Stanley cup slutspelet.
Reay kommer vara kvar i Chicago i 14 säsonger och är än i dag den coach med flest matcher och vinster i lagets historia. Han leder laget till tre Stanley Cup finaler (1965, 1971 & 1973) under sin tid i klubben men Montreal Canadiens hindrar honom från att vinna Stanley Cup som coach alla tre gångerna.
Det är Reay som coachar Chicago när laget 1967 lyckas bryta ”Muldoons Curse”, förbannelsen skulle ha uttalats av Pete Muldoon efter att denne fått sparken som Black Hawks coach 1927. En journalist som i efterhand medgivit att han hittade på historien skrev att Muldoon skulle sagt följande: ”Fire me, Major and you’ll never finish first. I’ll put a curse on this team that will hoodoo it until the end of time.” Majoren i citatet var Major Frederic McLaughlin som ägde Black Hawks under dess 18 första säsonger I NHL.
Med Reay som coach så kom Black Hawks över 100 poäng under tre säsonger, 107 poäng både 1970-71 och 1971-72 och 105 poäng under 1973-74. Reay avgudades av sina spelare som bröderna Bobby och Dennis Hull, Stan Mikita, Glenn Hall, Pierre Pilote och Ken Wharram. Det är till stor del hans förtjänst att spelare från Chicago vann Art Ross Trophy fem gånger, Norris Trophy två gånger och Vezina Trophy fyra gånger under de 14 säsonger han var i klubben.
Reay har fått viss kritik (speciellt i efterhand) för att han inte lyckades leda Chicago till det förlovade landet (en Stanley Cup vinst) men då glömmer man bort vilka motståndare Chicago hade under Reays tid vid rodret. Torontos sista dynasti med 4 titlar på 6 säsonger, Habs med 8 titlar på 13 säsonger, Broad Street Bullies med sina två titlar och Big Bad Bruins som trots ett stjärnspäckat lag bara lyckades ta hem Stanley Cup två gånger.
Under Reays ledning vann Chicago sin division sex gånger och två gånger hade laget mest poäng i hela NHL. Chicago nådde Stanley Cup finalen tre gånger med Reay som coach och alla tre gångerna blev Montreal Canadiens för svåra i finalen. Två gånger 1965 och 1971 krävdes det sju matcher innan Monteal tog hem pokalen och 1973 behövde Montreal sex matcher.
Chicagos storhetstid under Reay tog slut efter finalförlusten 1973 även om laget 1976 lyckades vinna en mycket svag Smythe Division en poäng före Vancouver Canucks. Att Bobby Hull hoppade av till WHA 1972 hade givetvis en enorm betydelse och att lagets bäste back Pat Stapleton följde efter bara ett år senare beseglade Chicagos öde trots att laget under en tioårsperiod tillhörde NHL:s topp tre.
Sättet som Reay fick lämna Black Hawks tillhör de saker som gav Bill Wirtz smeknamnet ”Dollar-Bill”. När Reay kom till sitt kontor efter en bortamatch precis före jul 1976 hade någon skjutit in en lapp under dörren där det stod att han fått sparken. Spelarna i Black Hawks blev av förklarliga skäl förbannade och Bills pappa Arthur Wirtz blandade sig i det hela och han såg personligen till att Billy Reay blev väl omhändertagen. Det blir fler historier om ”DollarBill” Wirtz längre ned i när vi kommer till porträttet av Tommy Ivan.
Billy Reay avled den 23 september 2004 i sin hemstad Madison, Wisconsin, USA efter en tids sjukdom (levercancer).
Statistik spelare
Statistik coach
Meriter som spelare
Memorial Cup 1938
Allan Cup 1944
Stanley Cup 2 gånger: 1946 & 1953
När Reay slutade som spelare var han bara den andre genom tiderna som vunnit det finaste man som kanadensare kan vinnas som junior, amatör och proffs: Memorial Cup 1938, Allan Cup 1944 och Stanley Cup 1946 & 1953.
Meriter som coach
Den coach med flest matcher i Chicago Black Hawks: 1102
Den coach med flest vinster i Chicago Black Hawks: 516
Den coach i Chicago Black Hawks med flest matcher i playoff: 117
Den coach i Chicago Black Hawks med näst flest vinster i playoff: 57 (delade rekordet med Joel Quenneville före säsongen 2014-15)
Han ligger på plats 17 genom tiderna i NHL med sina 1102 coachade matcher
Han ligger på plats 16 i NHL när det gäller vinster med sina 542 vinster (Han har under säsongen 2014-15 passerats av Darryl Sutter och har Mike Babcock, Paul Maurice och Alain Vigneault precis bakom sig)
Fun Fact: Enligt myten var Billy Reay den spelare i NHL som var först med att höja klubban i en målgest, detta skedde efter att han gjort ett mål under 1947.
Den andra personen i det här avsnittet var den som var Billy Reays företrädare som coach i Chicago Black Hawks. Rudy Pilous ledde Chicago till Stanley Cup vinsten 1961 och det dröjde sedan 49 år innan Chicago vann Stanley Cup igen 2010.
Rudy Pilous
Rudolph Pilous föddes den 11 augusti 1914 i Winnipeg, Manitoba, Canada. Pilous spelade juniorhockey i Manitoba Junior Hockey League tillsammans med bland andra Bryan Hextall Sr. i Portage Lake Terriers och där blev båda upptäckta av New York Rangers. Pilous spelade sedan i diverse seniorlag i Canada innan han säsongen 1936-37 spelade i Storbritannien för Richmond Hawks. Säsongen 1937-38 spelade Pilous för Rangers farmarlag New York Rovers i Eastern Hockey League där han gjorde 12 poäng på 56 matcher.
Efter säsongen i Rangers farmarlag blev han amatör igen och hamnade i St. Catherines GM Chiefs där han stannade i tre säsonger. 1943 bildade Pilous och några andra juniorlaget St. Catherines Falcons som han coachade fram till 1946. Säsongen 1946-47 var han scout för farmarlaget Buffalo Bisons men året efter var han tillbaka bakom bänken i USHL där hans lag Houston Huskies vann mästerskapet. Året efter vann han ännu ett mästerskap den här gången med San Diego Skyhawks i Pacific Coast Hockey League.
1953 återvände han till St. Catherine som nu kallades Teepees, Pilous stannar i St. Catherine under fyra säsonger och redan första säsongen så coachade han St. Catherine till seger i Memorial Cup. Sommaren 1957 fick han jobbet som headcoach för Chicago Black Hawks när Tommy Ivan tog klivet upp som GM. Pilous stannade dock kvar som GM för St. Catherine men kunde givetvis av förklarliga skäl inte ha det löpande ansvaret under säsongen men det var han som rekryterade spelare och skrev kontrakt med dem. St. Catherine vann Memorial Cup ännu en gång 1960 och då var Pilous fortfarande lagets GM.
Under första säsongen i Chicago misslyckas laget att ta sig till slutspelet eftersom de 55 poäng man fick ihop bara räckte till femteplatsen i ligan. De kommande fem säsongerna Pilous coachade laget så missade Chicago aldrig slutspelet och Pilous har massor av blivande superstjärnor att jobba med i laget eller vad sägs om Glenn Hall, Pierre Pilote, Al Arbour, Moose Vasko, Ab McDonald, Bill Hay, Ed Litzenberger, Eric Nesterenko, Stan Mikita, Ken Wharram, Ted Lindsay och Bobby Hull.
Under Pilous andra säsong i Chicago tog laget 69 poäng och blev trea i serien men laget åkte ut direkt i den första omgången mot Montreal som vann med 4-2 i matcher. Den kommande säsongen tog det också slut i den första omgången mot Montreal den här gången med 0-4 i matcher. I serien blev det 69 poäng även den här gången och Bobby Hull vann sin första Art Ross Trophy och framtiden såg verkligen ljus ut för Black Hawks.
Säsongen 1960-61 stämmer allt för Chicago i slutspelet samtidigt som Montreal tappat flera storspelare samtidigt som övriga var proppmätta efter fem raka Stanley Cup vinster. Chicago blev trea i serien med 75 poäng och slog överraskande ut Habs i den första omgången med 4-2 i matcher. I finalen väntade Detroit Red Wings, lagen vann sina hemmamatcher men i den sjätte matchen lyckades Chicago besegra Detroit på bortaplan med 5-1 och vann Stanley Cup efter 4-2 i matcher.
Säsongen efter upprepar Chicago tredjeplatsen i serien och Bobby Hull vinner sin andra Art Ross Trophy, laget slår även den här gången ut Montreal i den första omgången med 4-2 i matcher. I finalen tar det dock slut mot Toronto Maple Leafs som vann Stanley Cup efter 4-2 i matcher. Säsongen 1962-63 blir Chicago tvåa i ett rekordjämnt NHL med 81 poäng men i den första omgången går laget på pumpen i form av Detroit Red Wings som vann med 4-2 i matcher trots att Chicago tagit ledningen i serien med 2-0 i matcher.
Efter säsongen 1962-63 så fick Pilous lämna Chicago, han valde då att bli headcoach i WHL-laget Denver Invaders som han ledde till The Governor's Trophy som gick till ligans bästa lag i grundserien. Året efter coachade han Victoria Maple Leafs i samma liga och tog dem till finalen där dock laget fick ge sig. Inför NHL:s expansion som skulle ske 1967 så blev han 1966 utsedd till headcoach för California Seals men han kommer inte överens med ägarna och får sparken innan Seals spelat en enda match i NHL.
Han återvänder till Denver där laget nu bytt namn till Denver Spurs, han leder Denver under tre säsonger i WHL innan han 1971 återvänder till hemstaten Manitoba för att ta över som headcoach för Brandon Wheat Kings. Han stannar i Brandon som spelade i juniorligan WCHL i tre säsonger innan han 1974 efter kontakter med Bobby Hull blir WHA-laget Winnipeg Jets nye coach.
Efter Winnipeg med Pilous i båset gjort sin sämsta säsong i WHA blir Pilous lagets GM när Bobby Kromm tar över som coach. Under Pilous fyra år som GM för Winnipeg vinner Jets AVCO Cup tre gånger men när Winnipeg och tre andra lag från WHA inför säsongen 1979-80 blir medlemmar i NHL så slutar Pilous som lagets GM. Han valde istället att bli scout för Detroit Red Wings innan han efter några säsonger som scout för Los Angeles Kings lämnar NHL.
1983 blir han headcoach igen nu för Toronto Maple Leafs farmarlag St. Catherines Saints, han stannar i St. Catherine fram till 1986 då han börjar trappa ned. Han blev nu en av coacherna i de matcher som fd spelare i Original Six lagen spelar, dessa matcher är fortfarande oerhört populära och drar ibland lika mycket folk som de aktuella NHL lagen gör.
Under 1985 blev han invald som builder i Hockey Hall of Fame och han avled efter en hjärtattack den 8 december 1994 i St. Catherine. Trots Pilous stora framgångar som coach och GM i NHL & WHA så är han nog ändå mest känd för sin tid som juniorcoach, minst 75 av de spelare som hade Pilous som coach som junior nådde NHL eller WHA.
Statistik som coach
Meriter som coach
USHL mästare: 1948
PCHL mästare: 1949
Memorial Cup: 1954
Stanley Cup: 1961
Meriter som GM
Memorial Cup 1960
AVCO Cup: 1976, 1978 & 1979 (GM)
Invald i Hockey Hall of Fame 1985
Tredje personen i dagen avsnitt vann Stanley Cup tre gånger som coach för Detroit Red Wings och en gång som GM för Chicago Black Hawks. Han var Chicagos GM under 23 säsonger mellan 1954 och fram till 1977 och var med andra ord mannen som anställde de två ovan nämnda Chicagolegendarerna.
Tommy Ivan
Thoma s Nathaniel Ivan föddes den 31 januari 1911 i Toronto, Ontario. Han föräldrar hade immigrerat till Canada från Makedonien under de första åren på 1900-talet. Precis som alla andra vid den här tiden spelade han ishockey, baseball och lacrosse som barn men han var inte speciellt bra, ishockey var sporten som han även spelade som junior och vuxen. En allvarlig ansiktsskada när han spelade för amatörhockey för Brantford i CAHA gjorde att han tvingades avsluta sin spelarkarriär.
För att fortsätta ha en kontakt med ishockey blev han först domare och sedan coach. När andra världskriget bröt ut var han en av den första som tog värvning i den kanadensiska armén där han blev sergeant och instruktör i kemisk krigföring. Efter kriget fick han jobb av Detroit Red Wings som coach för deras farmarlag Omaha Knights och senare för Indianapolis Capitals och i Omaha träffade han för första gången Gordie Howe.
1947 blev han ny coach i Detroit Red Wings och därmed den förste NHL-coachen i Original Six eran som aldrig spelat professionell ishockey. Red Wings innehöll flera spelare han haft i både Omaha och Indianapolis bland annat Gordie Howe som debuterat i NHL den föregående säsongen. Detroit blev tvåa i NHL bakom Toronto Maple Leafs och förlorade sedan Stanley Cup finalen med 0-4 mot Toronto. Den följande säsongen är Detroit bäst i serien med sina 75 poäng men det hjälper inte för i Stanley Cup finalen besegras laget av Toronto för andra året i rad med 0-4 i matcher.
1949-50 är Detroit ändå bättre, laget vinner NHL med 11 poäng mer än tvåan och den här gången går laget inte att stoppa. Först besegrades Toronto med 4-3 i matcher trots att Gordie Howe skadades så illa att man inte visste om han skulle överleva och i finalen vann laget över New York Rangers med samma siffror. Efter vinsten 1950 bytte lagets GM Jack Adams bort 5 av spelarna som vann Stanley Cup men trots det så var Detroit bäst i serien även 1950-51, den här gången med 101 poäng viket var 6 fler än tvåan Toronto. I slutspelet förlorade laget överraskande till Montreal Canadiens i semifinalen med 2-4 i matcher.
Den följande säsongen nådde Detroit 100 poäng ingen och var med det hela 22 poäng före näst bästa lag i NHL Montreal Canadiens. I slutspelet så sveper laget först Toronto i semifinalen och sedan Montreal i Stanley Cup finalen. Detroits målvakt Terry Sawchuk släppte bara in 5 mål under slutspelets åtta matcher och inget av dem var på hemmaplan i Olympia, hans GAA hamnade på otroliga 0,63.
Säsongen 1952-53 var Detroit NHL:s bästa lag i serien för femte gången i rad trots att lagets ägare James E. Norris avlidit den 4 december 1952. Hans dotter Marguerite blev då första kvinna som ägde ett NHL-lag, hon tyckte väldigt illa om lagets GM Jack Adams och kommer att hålla honom i väldigt strama tyglar de kommande säsongerna. I slutspelet gick det däremot inte så bra, Red Wings förlorade i semifinalen mot Boston Bruins med 2-4 i matcher.
Den följande säsongen vann Detroit både ligan och Stanley Cup men nu är de inte överlägsna längre utan utmanades ordentligt av Montreal Canadiens som fick ge sig efter 3-4 i matcher i Stanley Cup finalen. Marguerite Norris blev därmed den första kvinnan som fick sitt namn ingraverat på Stanley Cup pokalen, det kommer upprepas även den kommande säsongen men då är inte Ivan kvar i Detroit.
Efter den sjätte seriesegern i NHL och tredje Stanley Cup vinsten så lämnade Ivan Detroit, troligen pga att Bruce Norris försökte ta över kontrollen av klubben (han köpte mycket riktigt Marguerites andel ett år senare och gav då lagets GM Jack Adams fria händer igen, Adams tradade bland annat bort Terry Sawchuk + 10 andra spelare under sommaren 1955). Ivan blev istället GM för Chicago Black Hawks och där skulle han stanna tills 1977 dvs. under 23 säsonger. Han utsåg Frank Eddolls till ny coach för det notoriska bottenlaget Chicago som säsongen innan bara vunnit 12 av 70 matcher och plockat 31 poäng.
Eddolls gjorde ingen succé och den följande säsongen blev istället Dick Irvin nygammal coach för Chicago efter att han lämnat Montreal Canadiens efter skandalen kring Richard-Riot. Irvin som var Black Hawks förste lagkapten genom tiderna hade tidigare coachat Chicago mellan 19129 och 1931. Irvin som var svårt sjuk i cancer förbättrade resultatet en aning men Chicago blev för tredje säsongen i rad sist i NHL med 50 poäng. Det var meningen att Irvin skulle coacha Chicago även säsongen 1956-57 men han var så illa däran att han tvingades kasta in handduken före säsongsstarten vilket innebar att Ivan tvingades ta över som coach (Irvin avled i maj 1957).
Ivan som jobbat stenhårt med att bygga upp något som liknade en farmarklubbsverksamhet liknande den i Detroit (Toronto och Montreal var ouppnåeliga pga. bristande resurser) stannade som coach under en och en halv säsong. Efter 33 matcher av säsongen 1957-58 anställde han Rudy Pilous som ny coach och Ivan återgick till att bygga upp Black Hawks organisation.
Ivan utnyttjade smart de andra lagens General Managers när Ted Lindsay och Doug Harvey drog upp planerna på NHLPA. Chicago blev en avstjälpningsplats för spelare som de andra lagen ville bestraffa: Glenn Hall & Ted Lindsay kom från Detroit, Dollard St. Laurent från Montreal och Jimmy Thomson & Tod Sloan från Toronto.
Dessutom började det nu komma upp en hel del egna talanger som Pierre Pilote, Stan Mikita, John McKenzie, Ken Wharram, Bill Hay och inte minst Bobby Hull. Redan året efter nådde Black Hawks slutspelet genom att bli trea på 69 poäng och i Stanley Cup semifinalen utmanade laget seriesuveränerna Montreal Canadiens som till sist vann med 4-2 i matcher. Säsongen 59-60 blev Chicago trea igen mycket tack vare Bobby Hull som vann Art Ross och målvakten Glenn Hall som valdes in i All Star Team 1. I Slutspelet var Chicago precis som övriga lag chanslösa när Montreal vann sin femte raka Stanley Cup genom att vinna samtliga slutspelsmatcher.
Säsongen 1960-61 stämmer allt för Chicago som efter en ny tredjeplats i serien slår ut Montreal i semifinalen med 4-2 i matcher och sedan vinner Stanley Cup finalen med 4-2 i matcher över Detroit Red Wings. Det var första Stanley Cup triumfen för Chicago sedan 1938 dvs. på 23 år (det skulle dröja ändå längre innan den fjärde kom 2010).
Ivan och hans Chicago tillhörde nu toppen av NHL tillsammans med Detroit, Toronto och Montreal och nådde Stanley Cup finalen ytterligare två gånger under 1960-talet, 1962 och 1965 men då blev Toronto respektive Montreal för svåra. 1968 bröt laget dessutom äntligen ”Muldoon’s Curse” när laget vann serien för första gången sedan coachen Pete Muldoon fick sparken 1927 och en sportjournalist hittade på att Muldoon kastat en förbannelse över laget.
Det regnade dessutom individuella priser över lagets spelare under 1960-talet: Stan Mikita vann Art Ross 4 gånger, Hart 2 gånger och Lady Byng 2 gånger, Bobby Hull vann Art Ross 3 gånger, Hart 2 gånger och Lady Byng 1 gång (dessutom var han förste spelare i NHL som gjorde mer än 50 mål under en säsong och han gjorde mest mål i NHL hela 7 gånger dvs han skulle vunnit Rocket Richard Trophy om den existerat), Pierre Pilote vann Norris 3 gånger och avslutningsvis så vann Glenn Hall Vezina 2 gånger.
Av någon anledning valde Chicago inte att skydda Glenn Hall vid expansionen 1967 och St. Louis Blues var snabba att plocka till sig stjärnmålvakten. Tyvärr gör Ivan sedan en av NHL:s absolut sämsta trader genom tiderna när han tradade bort den unge centertalangen Phil Esposito, Ken Hodge och Fred Stanfield till Boston Bruins i utbyte mot Pit Martin, Jack Norris och Gilles Marotte. Troligen var Bill Wirtz (som ännu inte fått öknamnet Dollar-Bill) inblandad i beslutet. Esposito hade i en intervju under sommaren sagt något om att Chicago bara behövde någon pusselbit till men att ledningen antagligen inte skulle lyckas värva någon. Ivan väljer dessutom att trada lagets kapten Pierre Pilote till Toronto Maple Leafs mot Jim Pappin under 1968, själva traden var egentligen bra för Pappin hade några riktigt bra säsonger i Chicago medan Pilote var klart på nedgång men moraliskt var det ett slag mot det sammansvetsade gänget Black Hawks.
Ivan lyckades reparera misstaget med att släppa Hall när han under 1969 års intraleague draft snappade åt sig Montreal Canadiens oskyddade diamant Tony Esposito. I efterhand ser det kanske märkligt ut att Habs inte skyddade Esposito men i laget fanns målvakterna Rogatien Vachon och Gump Worsley plus talanger som Ken Dryden, Phil Myre och Michel Plasse.
För Chicago börjar 1970-talet bra med ännu en Stanley Cup final 1971 men även den här gången är Montreal Canadiens för starka och Habs vinner finalen med 4-3 i matcher. Tyvärr har det nu skurit sig ordentligt mellan Chicagos ägare Bill Wirtz som hade blivit lagets president 1966 när han och hans far Arthur tog över kontrollen efter att de båda tidigare ägarna Bill Tobin och James D. Norris dött och laget superstjärna Bobby Hull. Efter många hårda ord i tidningarna väljer Hull 1972 att hoppa över till WIHA när han skriver på för Winnipeg Jets för den på den tiden otroliga summan 1 miljon dollar.
Wirtz började nu lägga sig i mer och 1976 slog bomben ned i NHL när Bobby Orr skrev på för Chicago Black Hawks, senare har det framkommit att Orrs agent Alan Eagleson inte lagt fram Bostons sista bud innan Orr skrev på något som gjorde att Boston stämde Wirtz och Chicago Black Hawks.
Innan dess hade Chicago utan Bobby Hull säsongen 1972-73 lyckats ta sig till ytterligare en Stanley Cup final mot Montreal Canadiens som återigen stod som segrare den här gången efter 4-2 i matcher. Efter finalförlusten lämnade fler spelare bland annat lagets bäste back Pat Stapleton laget för WHA, vilket till stor del beroende på att Ivan nu tvingades snåla rejält med spelarlönerna pga Wirtz som vägrade inse att tiderna förändrats.
1974 blev Ivan invald i Hockey Hall of Fame och året efter så belönades han med Lester Patrick Trophy. CHL började 1975 dela ut Tommy Ivan Trophy till ligans MVP och fortsatte med det tills att ligan lades efter säsongen 1983-84.
Ivan slutade som GM efter säsongen 1976-77 troligen beroende på det sätt som coachen Billy Reay fått spaken men han stannade i klubben som vicepresident och Governor vid sidan av Bill Wirtz. Han arbetade som styrelseordförande i organisationskommittén för Olympic Festival som hölls i Lake Placid 1979-80 och var också med om att samla ihop det lag som vann OS-guld för USA 1980. Han var som så många andra Builders medlem i HHoF:s uttagningskommitté under flera år. Han avled efter en njursjukdom 1999 i på ett sjukhus i Chicago
Statistik som coach
Meriter som coach
Stanley Cup 3 gånger: 1950, 1952 & 1954
Meriter som GM
Stanley Cup 1961
Invald i Hockey Hall of Fame 1974
Lester Patrick Trophy 1975
Var under flera år medlem i uttagningskommittén till HHoF
De tidigare delarna i Hockey Legends och samtliga delar i den här serien om Builders hittar ni här: http://www.svenskafans.com/nhl/nhl/hockey-legends-en-sammanstallning-510899.aspx
Först ut är den av dem som vann Stanley Cup som spelare men aldrig som coach trots att han ledde Chicago Black Hawks till tre Stanley Cup finaler mellan 1963 och 1977.
Billy Reay
William Tulip ”Billy” Reay föddes den 21 augusti 1918 i Winnipeg, Manitoba, Canada. Reay inledde sin spelarkarriär I St. Boniface Seals som spelade I Manitoba Junior Hockey League som 18 åring 1936. Året efter vann St. Boniface Memorial Cup som bästa juniorlag i Canada, Reay stod för 5 mål och 10 poäng under de 10 slutspelsmatcherna.
Han tillbringade sedan de närmaste fyra säsongerna i inte mindre än 4 olika lag i fem olika serier innan han inför slutspelet 1941-42 hamnade i Quebec Aces. Aces som i flera år varit ett av Canadas absolut bästa amatörlag vann slutspelet i Quebec Senior Hockey League och gick vidare till slutspelet om Allan Cup som är amatörernas motsvarighet till Stanley Cup. Reay storspelade under slutspelet och gjorde 6 mål och 9 poäng på 11 matcher.
Han stannade i Quebec den kommande säsongen och stod för 16 mål och 42 poäng på 29 matcher och nu hade NHL-lagen fått upp ögonen och under den kommande säsongen så debuterade Reay i NHL för Detroit Red Wings. Han gjorde 2 mål på 2 matcher för Detroit under sitt gästspel (amatörer fick spela fem matcher i NHL utan att tappa sin amatörstatus) säsongen 1943-44.
Samma säsong som han gästspelade i NHL så Reay spelade strålande i Quebec där han gjorde 15 mål och 46 poäng på 25 seriematcher. I slutspelet gick laget fram som en slåttermaskin, laget tog sig på nytt till Allan Cup slutspelet och den här gången gick man hela vägen och vann pokalen. Reay gjorde 9 poäng på 5 slutspelsmatcher i QSHL och 12 poäng på 9 matcher i Allan Cup slutspelet.
Den kommande säsongen fortsatte han att glänsa i Quebec , det blev 17 mål och 46 poäng i serien men i slutspelet gick det sämre både för Reay och för Quebec som blev utslagna ganska tidigt i Allan Cup slutspelet. Detroit hade plockat upp Reay för 2 matchers provspel även den säsongen men den här gången gjorde han inga poäng i NHL. Den 11 september 1945 tradades Reay till Montreal Canadiens för Ray Getliffe och Roly Rossignol och när veteranen Getliffe slutade i stället för att flytta till Detroit så fick Red Wings Fern Gauthier som kompensation.
Traden var usel ur Red Wings perspektiv, om Getliffe fortsatt spela hade kanske utgången blivit annorlunda men Reay kommer de kommande åtta säsongerna vara en av Canadiens viktigaste spelare. Reay fick dra ett tungt lass som center i Montreal Canadiens andrakedja och fick även mycket istid i boxplay.
Redan under sin första säsong i Montreal vinner Reay Stanley Cup, själv stod han för 29 poäng på 44 matcher under en klart godkänd rookiesäsong. 1953 vann han sin andra Stanley Cup i Montreal och under sina 8 säsonger i Canadiens så gjorde han över 40 poäng vid fyra tillfällen, 1949 räckte hans 45 poäng till åttonde plats i NHL:s poängliga.
Efter Stanley Cup vinsten 1953 fick han inget nytt kontrakt av Montreal utan han inledde i stället sin tränarkarriär genom att bli spelande coach för Victoria Cougars i WHL. Totalt så gjorde Reay 105 mål och 267 poäng på 479 matcher i NHL och hans 103 mål och 265 poäng gör att han av många rankas bland Montreal Canadiens 100 största spelare genom tiderna.
När Reay slutade som spelare fortsatte han som coach nu i Seattle Americans i samma liga, efter tre säsonger i WPHL tog han över Toronto Maple Leafs farmarlag Rochester Americans säsongen 1956-57. Efter en säsong i Rochester tog han över Toronto Maple Leafs där han var headcoach under drygt en säsong (90 matcher). Han största bidrag till Maple Leafs var när han inför säsongen 1958-59 övertalade målvakten Johnny Bower som snart skulle fylla 34 år och redan var en levande legend i AHL att satsa på NHL när Toronto plockat över honom i en trade från New York Rangers.
När Reay sparkades från Toronto blev han coach för farmarlaget Sault Ste. Marie Thunderbirds i EPHL under en säsong innan han fick överta Chicago Black Hawks farmarlag Buffalo Bisons i AHL. Han tog laget till två raka finaler i Calder Cup och efter vinsten 1963 blev han utsedd till ny headcoach i Chicago efter Rudy Pilous som fick sparken efter att Black Hawks åkt ut i första omgången av Stanley cup slutspelet.
Reay kommer vara kvar i Chicago i 14 säsonger och är än i dag den coach med flest matcher och vinster i lagets historia. Han leder laget till tre Stanley Cup finaler (1965, 1971 & 1973) under sin tid i klubben men Montreal Canadiens hindrar honom från att vinna Stanley Cup som coach alla tre gångerna.
Det är Reay som coachar Chicago när laget 1967 lyckas bryta ”Muldoons Curse”, förbannelsen skulle ha uttalats av Pete Muldoon efter att denne fått sparken som Black Hawks coach 1927. En journalist som i efterhand medgivit att han hittade på historien skrev att Muldoon skulle sagt följande: ”Fire me, Major and you’ll never finish first. I’ll put a curse on this team that will hoodoo it until the end of time.” Majoren i citatet var Major Frederic McLaughlin som ägde Black Hawks under dess 18 första säsonger I NHL.
Med Reay som coach så kom Black Hawks över 100 poäng under tre säsonger, 107 poäng både 1970-71 och 1971-72 och 105 poäng under 1973-74. Reay avgudades av sina spelare som bröderna Bobby och Dennis Hull, Stan Mikita, Glenn Hall, Pierre Pilote och Ken Wharram. Det är till stor del hans förtjänst att spelare från Chicago vann Art Ross Trophy fem gånger, Norris Trophy två gånger och Vezina Trophy fyra gånger under de 14 säsonger han var i klubben.
Reay har fått viss kritik (speciellt i efterhand) för att han inte lyckades leda Chicago till det förlovade landet (en Stanley Cup vinst) men då glömmer man bort vilka motståndare Chicago hade under Reays tid vid rodret. Torontos sista dynasti med 4 titlar på 6 säsonger, Habs med 8 titlar på 13 säsonger, Broad Street Bullies med sina två titlar och Big Bad Bruins som trots ett stjärnspäckat lag bara lyckades ta hem Stanley Cup två gånger.
Under Reays ledning vann Chicago sin division sex gånger och två gånger hade laget mest poäng i hela NHL. Chicago nådde Stanley Cup finalen tre gånger med Reay som coach och alla tre gångerna blev Montreal Canadiens för svåra i finalen. Två gånger 1965 och 1971 krävdes det sju matcher innan Monteal tog hem pokalen och 1973 behövde Montreal sex matcher.
Chicagos storhetstid under Reay tog slut efter finalförlusten 1973 även om laget 1976 lyckades vinna en mycket svag Smythe Division en poäng före Vancouver Canucks. Att Bobby Hull hoppade av till WHA 1972 hade givetvis en enorm betydelse och att lagets bäste back Pat Stapleton följde efter bara ett år senare beseglade Chicagos öde trots att laget under en tioårsperiod tillhörde NHL:s topp tre.
Sättet som Reay fick lämna Black Hawks tillhör de saker som gav Bill Wirtz smeknamnet ”Dollar-Bill”. När Reay kom till sitt kontor efter en bortamatch precis före jul 1976 hade någon skjutit in en lapp under dörren där det stod att han fått sparken. Spelarna i Black Hawks blev av förklarliga skäl förbannade och Bills pappa Arthur Wirtz blandade sig i det hela och han såg personligen till att Billy Reay blev väl omhändertagen. Det blir fler historier om ”DollarBill” Wirtz längre ned i när vi kommer till porträttet av Tommy Ivan.
Billy Reay avled den 23 september 2004 i sin hemstad Madison, Wisconsin, USA efter en tids sjukdom (levercancer).
Statistik spelare
| Liga/Lag | GP | G | A | P | PIM |
| Detroit Red Wings | 4 | 2 | 0 | 2 | 0 |
| Montreal Canadiens | 475 | 103 | 162 | 265 | 202 |
| NHL | 479 | 105 | 162 | 267 | 202 |
| Stanley Cup (Montreal) | 63 | 13 | 16 | 29 | 43 |
Statistik coach
| Liga/Lag | G | W | L | T | P |
| Toronto Maple Leafs | 90 | 26 | 50 | 14 | 66 |
| Chicago Black Hawks | 1012 | 516 | 335 | 161 | 1193 |
| NHL | 1102 | 542 | 385 | 175 | 1259 |
| Stanley Cup (Chicago) | 117 | 57 | 60 | - | - |
Meriter som spelare
Memorial Cup 1938
Allan Cup 1944
Stanley Cup 2 gånger: 1946 & 1953
När Reay slutade som spelare var han bara den andre genom tiderna som vunnit det finaste man som kanadensare kan vinnas som junior, amatör och proffs: Memorial Cup 1938, Allan Cup 1944 och Stanley Cup 1946 & 1953.
Meriter som coach
Den coach med flest matcher i Chicago Black Hawks: 1102
Den coach med flest vinster i Chicago Black Hawks: 516
Den coach i Chicago Black Hawks med flest matcher i playoff: 117
Den coach i Chicago Black Hawks med näst flest vinster i playoff: 57 (delade rekordet med Joel Quenneville före säsongen 2014-15)
Han ligger på plats 17 genom tiderna i NHL med sina 1102 coachade matcher
Han ligger på plats 16 i NHL när det gäller vinster med sina 542 vinster (Han har under säsongen 2014-15 passerats av Darryl Sutter och har Mike Babcock, Paul Maurice och Alain Vigneault precis bakom sig)
Fun Fact: Enligt myten var Billy Reay den spelare i NHL som var först med att höja klubban i en målgest, detta skedde efter att han gjort ett mål under 1947.
Den andra personen i det här avsnittet var den som var Billy Reays företrädare som coach i Chicago Black Hawks. Rudy Pilous ledde Chicago till Stanley Cup vinsten 1961 och det dröjde sedan 49 år innan Chicago vann Stanley Cup igen 2010.
Rudy Pilous
Rudolph Pilous föddes den 11 augusti 1914 i Winnipeg, Manitoba, Canada. Pilous spelade juniorhockey i Manitoba Junior Hockey League tillsammans med bland andra Bryan Hextall Sr. i Portage Lake Terriers och där blev båda upptäckta av New York Rangers. Pilous spelade sedan i diverse seniorlag i Canada innan han säsongen 1936-37 spelade i Storbritannien för Richmond Hawks. Säsongen 1937-38 spelade Pilous för Rangers farmarlag New York Rovers i Eastern Hockey League där han gjorde 12 poäng på 56 matcher.
Efter säsongen i Rangers farmarlag blev han amatör igen och hamnade i St. Catherines GM Chiefs där han stannade i tre säsonger. 1943 bildade Pilous och några andra juniorlaget St. Catherines Falcons som han coachade fram till 1946. Säsongen 1946-47 var han scout för farmarlaget Buffalo Bisons men året efter var han tillbaka bakom bänken i USHL där hans lag Houston Huskies vann mästerskapet. Året efter vann han ännu ett mästerskap den här gången med San Diego Skyhawks i Pacific Coast Hockey League.
1953 återvände han till St. Catherine som nu kallades Teepees, Pilous stannar i St. Catherine under fyra säsonger och redan första säsongen så coachade han St. Catherine till seger i Memorial Cup. Sommaren 1957 fick han jobbet som headcoach för Chicago Black Hawks när Tommy Ivan tog klivet upp som GM. Pilous stannade dock kvar som GM för St. Catherine men kunde givetvis av förklarliga skäl inte ha det löpande ansvaret under säsongen men det var han som rekryterade spelare och skrev kontrakt med dem. St. Catherine vann Memorial Cup ännu en gång 1960 och då var Pilous fortfarande lagets GM.
Under första säsongen i Chicago misslyckas laget att ta sig till slutspelet eftersom de 55 poäng man fick ihop bara räckte till femteplatsen i ligan. De kommande fem säsongerna Pilous coachade laget så missade Chicago aldrig slutspelet och Pilous har massor av blivande superstjärnor att jobba med i laget eller vad sägs om Glenn Hall, Pierre Pilote, Al Arbour, Moose Vasko, Ab McDonald, Bill Hay, Ed Litzenberger, Eric Nesterenko, Stan Mikita, Ken Wharram, Ted Lindsay och Bobby Hull.
Under Pilous andra säsong i Chicago tog laget 69 poäng och blev trea i serien men laget åkte ut direkt i den första omgången mot Montreal som vann med 4-2 i matcher. Den kommande säsongen tog det också slut i den första omgången mot Montreal den här gången med 0-4 i matcher. I serien blev det 69 poäng även den här gången och Bobby Hull vann sin första Art Ross Trophy och framtiden såg verkligen ljus ut för Black Hawks.
Säsongen 1960-61 stämmer allt för Chicago i slutspelet samtidigt som Montreal tappat flera storspelare samtidigt som övriga var proppmätta efter fem raka Stanley Cup vinster. Chicago blev trea i serien med 75 poäng och slog överraskande ut Habs i den första omgången med 4-2 i matcher. I finalen väntade Detroit Red Wings, lagen vann sina hemmamatcher men i den sjätte matchen lyckades Chicago besegra Detroit på bortaplan med 5-1 och vann Stanley Cup efter 4-2 i matcher.
Säsongen efter upprepar Chicago tredjeplatsen i serien och Bobby Hull vinner sin andra Art Ross Trophy, laget slår även den här gången ut Montreal i den första omgången med 4-2 i matcher. I finalen tar det dock slut mot Toronto Maple Leafs som vann Stanley Cup efter 4-2 i matcher. Säsongen 1962-63 blir Chicago tvåa i ett rekordjämnt NHL med 81 poäng men i den första omgången går laget på pumpen i form av Detroit Red Wings som vann med 4-2 i matcher trots att Chicago tagit ledningen i serien med 2-0 i matcher.
Efter säsongen 1962-63 så fick Pilous lämna Chicago, han valde då att bli headcoach i WHL-laget Denver Invaders som han ledde till The Governor's Trophy som gick till ligans bästa lag i grundserien. Året efter coachade han Victoria Maple Leafs i samma liga och tog dem till finalen där dock laget fick ge sig. Inför NHL:s expansion som skulle ske 1967 så blev han 1966 utsedd till headcoach för California Seals men han kommer inte överens med ägarna och får sparken innan Seals spelat en enda match i NHL.
Han återvänder till Denver där laget nu bytt namn till Denver Spurs, han leder Denver under tre säsonger i WHL innan han 1971 återvänder till hemstaten Manitoba för att ta över som headcoach för Brandon Wheat Kings. Han stannar i Brandon som spelade i juniorligan WCHL i tre säsonger innan han 1974 efter kontakter med Bobby Hull blir WHA-laget Winnipeg Jets nye coach.
Efter Winnipeg med Pilous i båset gjort sin sämsta säsong i WHA blir Pilous lagets GM när Bobby Kromm tar över som coach. Under Pilous fyra år som GM för Winnipeg vinner Jets AVCO Cup tre gånger men när Winnipeg och tre andra lag från WHA inför säsongen 1979-80 blir medlemmar i NHL så slutar Pilous som lagets GM. Han valde istället att bli scout för Detroit Red Wings innan han efter några säsonger som scout för Los Angeles Kings lämnar NHL.
1983 blir han headcoach igen nu för Toronto Maple Leafs farmarlag St. Catherines Saints, han stannar i St. Catherine fram till 1986 då han börjar trappa ned. Han blev nu en av coacherna i de matcher som fd spelare i Original Six lagen spelar, dessa matcher är fortfarande oerhört populära och drar ibland lika mycket folk som de aktuella NHL lagen gör.
Under 1985 blev han invald som builder i Hockey Hall of Fame och han avled efter en hjärtattack den 8 december 1994 i St. Catherine. Trots Pilous stora framgångar som coach och GM i NHL & WHA så är han nog ändå mest känd för sin tid som juniorcoach, minst 75 av de spelare som hade Pilous som coach som junior nådde NHL eller WHA.
Statistik som coach
| Liga/Lag | G | W | L | T | P |
| Chicago Black Hawks | 387 | 162 | 151 | 74 | 398 |
| NHL | 387 | 162 | 151 | 74 | 398 |
| Stanley Cup | 40 | 18 | 22 | - | - |
| Winnipeg Jets | 65 | 34 | 26 | 5 | 73 |
| WHA | 65 | 34 | 26 | 5 | 73 |
Meriter som coach
USHL mästare: 1948
PCHL mästare: 1949
Memorial Cup: 1954
Stanley Cup: 1961
Meriter som GM
Memorial Cup 1960
AVCO Cup: 1976, 1978 & 1979 (GM)
Invald i Hockey Hall of Fame 1985
Tredje personen i dagen avsnitt vann Stanley Cup tre gånger som coach för Detroit Red Wings och en gång som GM för Chicago Black Hawks. Han var Chicagos GM under 23 säsonger mellan 1954 och fram till 1977 och var med andra ord mannen som anställde de två ovan nämnda Chicagolegendarerna.
Tommy Ivan
Thoma s Nathaniel Ivan föddes den 31 januari 1911 i Toronto, Ontario. Han föräldrar hade immigrerat till Canada från Makedonien under de första åren på 1900-talet. Precis som alla andra vid den här tiden spelade han ishockey, baseball och lacrosse som barn men han var inte speciellt bra, ishockey var sporten som han även spelade som junior och vuxen. En allvarlig ansiktsskada när han spelade för amatörhockey för Brantford i CAHA gjorde att han tvingades avsluta sin spelarkarriär.
För att fortsätta ha en kontakt med ishockey blev han först domare och sedan coach. När andra världskriget bröt ut var han en av den första som tog värvning i den kanadensiska armén där han blev sergeant och instruktör i kemisk krigföring. Efter kriget fick han jobb av Detroit Red Wings som coach för deras farmarlag Omaha Knights och senare för Indianapolis Capitals och i Omaha träffade han för första gången Gordie Howe.
1947 blev han ny coach i Detroit Red Wings och därmed den förste NHL-coachen i Original Six eran som aldrig spelat professionell ishockey. Red Wings innehöll flera spelare han haft i både Omaha och Indianapolis bland annat Gordie Howe som debuterat i NHL den föregående säsongen. Detroit blev tvåa i NHL bakom Toronto Maple Leafs och förlorade sedan Stanley Cup finalen med 0-4 mot Toronto. Den följande säsongen är Detroit bäst i serien med sina 75 poäng men det hjälper inte för i Stanley Cup finalen besegras laget av Toronto för andra året i rad med 0-4 i matcher.
1949-50 är Detroit ändå bättre, laget vinner NHL med 11 poäng mer än tvåan och den här gången går laget inte att stoppa. Först besegrades Toronto med 4-3 i matcher trots att Gordie Howe skadades så illa att man inte visste om han skulle överleva och i finalen vann laget över New York Rangers med samma siffror. Efter vinsten 1950 bytte lagets GM Jack Adams bort 5 av spelarna som vann Stanley Cup men trots det så var Detroit bäst i serien även 1950-51, den här gången med 101 poäng viket var 6 fler än tvåan Toronto. I slutspelet förlorade laget överraskande till Montreal Canadiens i semifinalen med 2-4 i matcher.
Den följande säsongen nådde Detroit 100 poäng ingen och var med det hela 22 poäng före näst bästa lag i NHL Montreal Canadiens. I slutspelet så sveper laget först Toronto i semifinalen och sedan Montreal i Stanley Cup finalen. Detroits målvakt Terry Sawchuk släppte bara in 5 mål under slutspelets åtta matcher och inget av dem var på hemmaplan i Olympia, hans GAA hamnade på otroliga 0,63.
Säsongen 1952-53 var Detroit NHL:s bästa lag i serien för femte gången i rad trots att lagets ägare James E. Norris avlidit den 4 december 1952. Hans dotter Marguerite blev då första kvinna som ägde ett NHL-lag, hon tyckte väldigt illa om lagets GM Jack Adams och kommer att hålla honom i väldigt strama tyglar de kommande säsongerna. I slutspelet gick det däremot inte så bra, Red Wings förlorade i semifinalen mot Boston Bruins med 2-4 i matcher.
Den följande säsongen vann Detroit både ligan och Stanley Cup men nu är de inte överlägsna längre utan utmanades ordentligt av Montreal Canadiens som fick ge sig efter 3-4 i matcher i Stanley Cup finalen. Marguerite Norris blev därmed den första kvinnan som fick sitt namn ingraverat på Stanley Cup pokalen, det kommer upprepas även den kommande säsongen men då är inte Ivan kvar i Detroit.
Efter den sjätte seriesegern i NHL och tredje Stanley Cup vinsten så lämnade Ivan Detroit, troligen pga att Bruce Norris försökte ta över kontrollen av klubben (han köpte mycket riktigt Marguerites andel ett år senare och gav då lagets GM Jack Adams fria händer igen, Adams tradade bland annat bort Terry Sawchuk + 10 andra spelare under sommaren 1955). Ivan blev istället GM för Chicago Black Hawks och där skulle han stanna tills 1977 dvs. under 23 säsonger. Han utsåg Frank Eddolls till ny coach för det notoriska bottenlaget Chicago som säsongen innan bara vunnit 12 av 70 matcher och plockat 31 poäng.
Eddolls gjorde ingen succé och den följande säsongen blev istället Dick Irvin nygammal coach för Chicago efter att han lämnat Montreal Canadiens efter skandalen kring Richard-Riot. Irvin som var Black Hawks förste lagkapten genom tiderna hade tidigare coachat Chicago mellan 19129 och 1931. Irvin som var svårt sjuk i cancer förbättrade resultatet en aning men Chicago blev för tredje säsongen i rad sist i NHL med 50 poäng. Det var meningen att Irvin skulle coacha Chicago även säsongen 1956-57 men han var så illa däran att han tvingades kasta in handduken före säsongsstarten vilket innebar att Ivan tvingades ta över som coach (Irvin avled i maj 1957).
Ivan som jobbat stenhårt med att bygga upp något som liknade en farmarklubbsverksamhet liknande den i Detroit (Toronto och Montreal var ouppnåeliga pga. bristande resurser) stannade som coach under en och en halv säsong. Efter 33 matcher av säsongen 1957-58 anställde han Rudy Pilous som ny coach och Ivan återgick till att bygga upp Black Hawks organisation.
Ivan utnyttjade smart de andra lagens General Managers när Ted Lindsay och Doug Harvey drog upp planerna på NHLPA. Chicago blev en avstjälpningsplats för spelare som de andra lagen ville bestraffa: Glenn Hall & Ted Lindsay kom från Detroit, Dollard St. Laurent från Montreal och Jimmy Thomson & Tod Sloan från Toronto.
Dessutom började det nu komma upp en hel del egna talanger som Pierre Pilote, Stan Mikita, John McKenzie, Ken Wharram, Bill Hay och inte minst Bobby Hull. Redan året efter nådde Black Hawks slutspelet genom att bli trea på 69 poäng och i Stanley Cup semifinalen utmanade laget seriesuveränerna Montreal Canadiens som till sist vann med 4-2 i matcher. Säsongen 59-60 blev Chicago trea igen mycket tack vare Bobby Hull som vann Art Ross och målvakten Glenn Hall som valdes in i All Star Team 1. I Slutspelet var Chicago precis som övriga lag chanslösa när Montreal vann sin femte raka Stanley Cup genom att vinna samtliga slutspelsmatcher.
Säsongen 1960-61 stämmer allt för Chicago som efter en ny tredjeplats i serien slår ut Montreal i semifinalen med 4-2 i matcher och sedan vinner Stanley Cup finalen med 4-2 i matcher över Detroit Red Wings. Det var första Stanley Cup triumfen för Chicago sedan 1938 dvs. på 23 år (det skulle dröja ändå längre innan den fjärde kom 2010).
Ivan och hans Chicago tillhörde nu toppen av NHL tillsammans med Detroit, Toronto och Montreal och nådde Stanley Cup finalen ytterligare två gånger under 1960-talet, 1962 och 1965 men då blev Toronto respektive Montreal för svåra. 1968 bröt laget dessutom äntligen ”Muldoon’s Curse” när laget vann serien för första gången sedan coachen Pete Muldoon fick sparken 1927 och en sportjournalist hittade på att Muldoon kastat en förbannelse över laget.
Det regnade dessutom individuella priser över lagets spelare under 1960-talet: Stan Mikita vann Art Ross 4 gånger, Hart 2 gånger och Lady Byng 2 gånger, Bobby Hull vann Art Ross 3 gånger, Hart 2 gånger och Lady Byng 1 gång (dessutom var han förste spelare i NHL som gjorde mer än 50 mål under en säsong och han gjorde mest mål i NHL hela 7 gånger dvs han skulle vunnit Rocket Richard Trophy om den existerat), Pierre Pilote vann Norris 3 gånger och avslutningsvis så vann Glenn Hall Vezina 2 gånger.
Av någon anledning valde Chicago inte att skydda Glenn Hall vid expansionen 1967 och St. Louis Blues var snabba att plocka till sig stjärnmålvakten. Tyvärr gör Ivan sedan en av NHL:s absolut sämsta trader genom tiderna när han tradade bort den unge centertalangen Phil Esposito, Ken Hodge och Fred Stanfield till Boston Bruins i utbyte mot Pit Martin, Jack Norris och Gilles Marotte. Troligen var Bill Wirtz (som ännu inte fått öknamnet Dollar-Bill) inblandad i beslutet. Esposito hade i en intervju under sommaren sagt något om att Chicago bara behövde någon pusselbit till men att ledningen antagligen inte skulle lyckas värva någon. Ivan väljer dessutom att trada lagets kapten Pierre Pilote till Toronto Maple Leafs mot Jim Pappin under 1968, själva traden var egentligen bra för Pappin hade några riktigt bra säsonger i Chicago medan Pilote var klart på nedgång men moraliskt var det ett slag mot det sammansvetsade gänget Black Hawks.
Ivan lyckades reparera misstaget med att släppa Hall när han under 1969 års intraleague draft snappade åt sig Montreal Canadiens oskyddade diamant Tony Esposito. I efterhand ser det kanske märkligt ut att Habs inte skyddade Esposito men i laget fanns målvakterna Rogatien Vachon och Gump Worsley plus talanger som Ken Dryden, Phil Myre och Michel Plasse.
För Chicago börjar 1970-talet bra med ännu en Stanley Cup final 1971 men även den här gången är Montreal Canadiens för starka och Habs vinner finalen med 4-3 i matcher. Tyvärr har det nu skurit sig ordentligt mellan Chicagos ägare Bill Wirtz som hade blivit lagets president 1966 när han och hans far Arthur tog över kontrollen efter att de båda tidigare ägarna Bill Tobin och James D. Norris dött och laget superstjärna Bobby Hull. Efter många hårda ord i tidningarna väljer Hull 1972 att hoppa över till WIHA när han skriver på för Winnipeg Jets för den på den tiden otroliga summan 1 miljon dollar.
Wirtz började nu lägga sig i mer och 1976 slog bomben ned i NHL när Bobby Orr skrev på för Chicago Black Hawks, senare har det framkommit att Orrs agent Alan Eagleson inte lagt fram Bostons sista bud innan Orr skrev på något som gjorde att Boston stämde Wirtz och Chicago Black Hawks.
Innan dess hade Chicago utan Bobby Hull säsongen 1972-73 lyckats ta sig till ytterligare en Stanley Cup final mot Montreal Canadiens som återigen stod som segrare den här gången efter 4-2 i matcher. Efter finalförlusten lämnade fler spelare bland annat lagets bäste back Pat Stapleton laget för WHA, vilket till stor del beroende på att Ivan nu tvingades snåla rejält med spelarlönerna pga Wirtz som vägrade inse att tiderna förändrats.
1974 blev Ivan invald i Hockey Hall of Fame och året efter så belönades han med Lester Patrick Trophy. CHL började 1975 dela ut Tommy Ivan Trophy till ligans MVP och fortsatte med det tills att ligan lades efter säsongen 1983-84.
Ivan slutade som GM efter säsongen 1976-77 troligen beroende på det sätt som coachen Billy Reay fått spaken men han stannade i klubben som vicepresident och Governor vid sidan av Bill Wirtz. Han arbetade som styrelseordförande i organisationskommittén för Olympic Festival som hölls i Lake Placid 1979-80 och var också med om att samla ihop det lag som vann OS-guld för USA 1980. Han var som så många andra Builders medlem i HHoF:s uttagningskommitté under flera år. Han avled efter en njursjukdom 1999 i på ett sjukhus i Chicago
Statistik som coach
| Liga/Lag | G | W | L | T | P |
| Detroit Red Wings | 470 | 262 | 118 | 90 | 614 |
| Chicago Black Hawks | 103 | 26 | 56 | 21 | 73 |
| NHL | 573 | 288 | 174 | 111 | 687 |
| Stanley Cup (Detroit) | 67 | 36 | 31 | - | - |
Meriter som coach
Stanley Cup 3 gånger: 1950, 1952 & 1954
Meriter som GM
Stanley Cup 1961
Invald i Hockey Hall of Fame 1974
Lester Patrick Trophy 1975
Var under flera år medlem i uttagningskommittén till HHoF
De tidigare delarna i Hockey Legends och samtliga delar i den här serien om Builders hittar ni här: http://www.svenskafans.com/nhl/nhl/hockey-legends-en-sammanstallning-510899.aspx
