Står på en busshållplats, framför mig står en mormor eller farmor med sina barnbarn. Barnen skrattar och verkar upprymda. Helt obekymrade faktiskt. Jag tänker: hur kan livet pågå? Vi åkte ut igår. Det går inte att vara glad då ju? Men jag tänker också att det är exakt vad som gjort oss framgångsrika. Vi är barnen som är rastlösa och på väg mot något kul. Vi har under säsongen varit helt obekymrade, aningslösa och därför framgångsrika. Vi har inte brytt oss om vad folk tänker. Ett plastlag från en avkrok som ingen bryr sig om. Men också ett segertåg, med en lokförare som trott stenhårt på sin spelidé och motorerna som fått det att rulla. Spelare som lyft sig till en nivå som de kanske alltid haft men inte nått förrän nu i rätt miljö, ledare och en stab som inte vikt en tum från sina principer, en hängiven publik som dykt upp match efter match. Men tåget stannade igår på sin ändhållplats. Nu ska tåget repareras, vagnar ska bytas, en ny lokförare ska köra nästa år med förmodligen helt andra spakar. Liksom barnen som väntar på nästa äventyr med sin äldre släkting, går vi mot vårt och jag längtar redan. Tack för en fantastisk resa.

För evigt KHC ❤️💛🤍