VM 2012
2012-05-17 17:24
Krönika: Dessa underbara skrällar
Den första – riktiga – skrällen kom när Slovakien överraskade en hel hockeyvärld och slog ut Kanada. Och jag kunde inte hålla tillbaka rysningarna när jag såg glädjen i slovakernas ögon.
Anton Högsander
3 kommentarer
Minerna var annorlunda i VM-studion. Niklas Wikegård var besviken att Kanada åkte ut. Enligt honom tappade turneringen en attraktion – ett offensivt och roligt lag att titta på. Och nu väntar en tråkig semifinal, med ett lika tråkigt Slovakien som backar hem, stänger igen och lever på kontringar.
Visst. Det går att hålla med i resonemanget. Det går att se tydliga linjer mellan underhållande ishockey och tråkig ishockey. Men det känns som att Wikegård missar något. Det känns som att han plockar bort något av det viktigaste.
Ishockey är ofta en jävligt ologisk sport. Så ologisk att underliga och konstiga saker kan hända. Ännu bättre: magiska saker. Sådant som bara slipade manusförfattare kan skriva ihop. Och även fast jag kan bli bekymrad över vissa matcher, även fast jag kan skriva ner orättvisorna på ett papper – så inser jag att sporten gärna pekar finger åt våra expertutlåtanden.
För den gör som den vill. Och den skämtar med alla.
När Tre Kronor åkte ut mot Vitryssland rasade en hel nation. Och det pratas fortfarande om den matchen, hur sinnessjuk den var. Hur den vände, vred och pajade alla våra hockeykunniga hjärnor. Det kunde ju inte hända. Det fick inte hända. Men – som vi alla vet – hände det ändå.
När jag tänker tillbaka på den matchen, på den där otäcka känslan som steg inom mig. Då vänder det sig i magen. Då drabbas jag av en konstig känsla. Något som inte riktigt går att beskriva, som inte riktigt går att förklara.
Mitt i den känslan finns det något härligt, något stickande – något magiskt. Tre Kronors stjärnfyllda lag – med spelare som Mats Sundin, Nicklas Lidström och Daniel Alfredsson – ställdes mot, vad många sa, ett allsvenskt mittenlag. Och ingen, verkligen ingen, trodde att det skulle sluta som det gjorde.
Kanada åkte på samma smäll. Inte i samma omfattning, men det fanns en tydlig utgång innan matchen. Kanada var bättre, tyngre, skickligare. Och Slovakien: ja, de hade sin inställning att luta sig mot. Det räckte för att plocka fram det magiska.
Det räckte för att visa varför vi lägger ner alla minuter, timmar, dagar och år på sporten som vi ofta säger att vi älskar.
Visst. Det går att hålla med i resonemanget. Det går att se tydliga linjer mellan underhållande ishockey och tråkig ishockey. Men det känns som att Wikegård missar något. Det känns som att han plockar bort något av det viktigaste.
Ishockey är ofta en jävligt ologisk sport. Så ologisk att underliga och konstiga saker kan hända. Ännu bättre: magiska saker. Sådant som bara slipade manusförfattare kan skriva ihop. Och även fast jag kan bli bekymrad över vissa matcher, även fast jag kan skriva ner orättvisorna på ett papper – så inser jag att sporten gärna pekar finger åt våra expertutlåtanden.
För den gör som den vill. Och den skämtar med alla.
När Tre Kronor åkte ut mot Vitryssland rasade en hel nation. Och det pratas fortfarande om den matchen, hur sinnessjuk den var. Hur den vände, vred och pajade alla våra hockeykunniga hjärnor. Det kunde ju inte hända. Det fick inte hända. Men – som vi alla vet – hände det ändå.
När jag tänker tillbaka på den matchen, på den där otäcka känslan som steg inom mig. Då vänder det sig i magen. Då drabbas jag av en konstig känsla. Något som inte riktigt går att beskriva, som inte riktigt går att förklara.
Mitt i den känslan finns det något härligt, något stickande – något magiskt. Tre Kronors stjärnfyllda lag – med spelare som Mats Sundin, Nicklas Lidström och Daniel Alfredsson – ställdes mot, vad många sa, ett allsvenskt mittenlag. Och ingen, verkligen ingen, trodde att det skulle sluta som det gjorde.
Kanada åkte på samma smäll. Inte i samma omfattning, men det fanns en tydlig utgång innan matchen. Kanada var bättre, tyngre, skickligare. Och Slovakien: ja, de hade sin inställning att luta sig mot. Det räckte för att plocka fram det magiska.
Det räckte för att visa varför vi lägger ner alla minuter, timmar, dagar och år på sporten som vi ofta säger att vi älskar.
