Någon på X raljerade lite över att Skellefteåfansen inte vet vad motgång är för något, att vi är bortskämda. För det första är det ju ett historiskt kortsiktigt perspekitv. Jag föddes en månad efter att Hardy Nilsson och gänget spelade hem klubbens första SM-guld 1978. Sedan växte jag upp i Skellefteå med ett ”Skellefteå Hockey” som inte gjorde någon glad. Efter uttåget ur Elitserien 1990 var ökenvandringen 16 år lång innan vi återigen hittade vägen tillbaka till finrummet. Så, nja, att vi inte vet vad motgångar är håller jag inte med om.
För det andra så är det ju inte direkt en förolämpning heller att vi är för vana vid framgång i modern tid. För så är det ju, faktiskt. X:et och Lasse Marklunds jobb som startade med 91:orna har ju lagt grunden till denna osannolika framgångshistoria som Skellefteå AIK ändå är. Lilla Skellefteå är med och spelar final fler gånger än alla andra. En liten ort i norr, med mindre budget än de flesta kan ändå utmana.
Och vi gör det på vårt sätt, genom att lita på en kärna som är från staden. I kvartsfinalserien ställdes vi mot ett Luleå, som i bästa fall hade reservmålvakten och extraforward från staden och förlitar sig helt på en legion av importer istället. Även om Skellefteå AIK har ett stort eget kapital nu, så man rimligtvis borde kunna spendera lite mer pengar på starka importer, så är det helt enkelt inte den väg som klubben väljer att gå.
Mot Luleå Hockey kunde vi ställa åtta spelare från staden på planen, kryddat med spelare från Piteå, Haparanda och Kiruna. Jag förstår mycket väl att det inte är något som alla värdesätter. Vad spelar det för roll vad det är för namn på ryggen, bara laget vinner matcher? Men jag är 100 procent övertygad om att om man bygger en trupp där kärnan är från orten, så kommer man få det lilla, lilla extra i varje match. Och i en sport där det skiljer så lite mellan topplagen så är just detta skillnaden.
Så, ja – vi är bortskämda med framgång. Och ja, det är lite pinsamt att fansen inte flockas till varje match under säsongen, men blir som gamar när det väl är slutspel. Men vi är ju så vana med att vårt sätt att jobba, det bär frukt.
Ikväll väntar alltså match ett. Vad kan vi då vänta oss? Luleå Hockey visade, i alla fall i match ett, att det går att störa Skellefteå rejält i uppspelsfasen. Och bandyklubben från Ängelholm är ett ännu skickligare lag och är jävligt duktiga på just detta – stänga ner motståndarna i mittzonen.
Rögle som klubb gör, precis som Skellefteå, saker rätt över tid. När SHL utökades till 14 lag så lyckades klubben fastna i SHL och sluta åka jojo mellan högsta divisionen och Hockeyallsvenskan. Sen dess har laget varit att räkna med och detta är tredje finalframträdandet, utöver en CHL-titel. Med Dan Tagnes vid rodret så är laget ett helt annat än det som Skellefteå mötte för två år sedan.
Men å andra sidan så är Skellefteå också ett helt annat lag. Då slutade vi trea i tabellen och hade verkligen marginalerna med oss mot Linköping. Sedan gav Frölunda oss en match över sju matcher och finalserien slutade 1-0, 0-1, 3-2, 2-1 (SD) och 2-0 varav det sista målet i öppen bur. Säsongen 2023/2024 tog vi oss vidare från de flesta matcherna med andan i halsen. Den här säsongen vann vi serien, sköljde över både Malmö och Luleå. Daniel Hermansson har förfinat och utvecklat ett redan starkt hockeymaskineri.
Efter alla finalförluster genom åren så har jag haft en tendens att vara orolig när det vankas slutspel. Men inför det här slutspelet har jag varit lugn och, olikt mig, flera gånger sagt att jag inte ser hur något lag ska kunna stoppa Skellefteå AIK.
Och jag ser fortfarande inte att något lag ska kunna stoppa oss.
