VM 2021
2021-05-22 15:48
KRÖNIKA: ”En fullkomligt usel premiär – vad var detta egentligen?”
Vår reporter, Andreas Lundskog krönikerar efter Sveriges öppningsförlust mot Danmark i VM-premiären.
Andreas Lundskog
En premiär är alltid en premiär. Det brukar nästan aldrig bjudas på någon direkt champagnehockey där det oftast brukar adderas en extra nervositet och ovisshet.
Var står vi? Hur bra är vi? Vad kan vi göra?
Det hela syntes också vara påtagligt under Sveriges inledande tjugo minuter av detta mästerskap. Tempot var såsigt, passningsspelet slafsigt och den danska rödvita muren fick matchinledning precis dit de ville, dejligt sade nog förbundskapten Heintz Ehlers. Underhållningsvärdet av den första perioden var ungefär lika rolig som att gå på en föreläsning om pensionsförsäkringar en fredagskväll. Jippi, vad kul det var.
Sedan slängde Nicolai Meyer en dansk gåva som vi nog inte hade sett sedan freden i Brömsebro under inledningen av den andra perioden och gav Carl Klingberg räkmacka att sätta mästerskapets första mål för svensk del. The Poodles jublade framför Tv-sofforna över ännu mera Stimpengar och Sverige var i förarsätet. Tempot höjdes sedan något från svensk del med att kunna stressa det danska spelet något mer. Det kändes som att Sverige föll på att ta kontrollen av den här matchen.
Då sade Nicklas Jensen "Hold my wienerbröd" när han i mitten av den andra styrde in kvitteringspucken från nära håll efter att det svenska laget gått bort sig helt.
Tur för svensk del var att man dock hade en hårt arbetade fjärdekedja med Oscar Lindberg, Pär Lindholm och Carl Klingberg. En av få konstellationer i det svenska laget som faktiskt fick det att fungera under förmiddagen. Det var också just dem som låg bakom det svenska 2-1 målet som kom efter ett elegant skott av Henrik Tömmernes från nära håll. Och Nicklas Jensen skulle fortsätta att sätta grillor i huvudet på det svenska laget.
Sverige föll tungt i VM-premiären mot Danmark under lördagen.
Kort efter Sveriges ledningsmål bara smällde han in kvitteringen efter ett horribelt svenskt försvarspel. Och inte bättre blev det direkt när Emil Kristensen på rent ketchupmanér smällde in en 3–2 ledning i slutet av den andra akten.
Detta när Sveriges spel liknande en vimsig turist ute på Strögets gator med en pölse i den ena handen.
Räcker det som metafor av en fullständigt bedrövlig insats?
I den tredje perioden fanns det sedan embryon till förbättring av den svenska offensiven där bland annat Victor Olofsson i alla fall försökte komma upp i någorlunda nivå. Problemet var bara att få av hans medspelare försökte med samma sak. Slarvet fortsatte och Nicklas Jensen fortsatte vara hetare än en Webergrill som fortsatte att ha lekstuga. 4-2 kom som ett brev på posten och faktum är att den danska ledningen kunde ha varit större.
Nu lyckades Sverige ändå trycka in någon form av nödstopp när Carl Klingberg hittade fram med en snabb reducering när det danska laget blev lite grötigt med drygt nio minuter kvar. Och det svenska laget fick ändå till en forcering under slutminuterna som ända skapade nerv. Men det här svenska laget var inte värda att vinna idag. Det går inte att vinna när man svarar för ungefär 55 minuter av fullständig platthockey. Slutsignalen ljöd och dansken hade fått Tre Kronor på fall.
Förbundskapten, Johan Garpenlöv fick en tuff start på mästerksapet.
En VM-premiär vara därmed avklarad och hade man mängder med frågor inför den här matchen, ja då har man mängder med fler efter denna bedrövelse till insats. Var var energin? Var var kämparglöden? Och var befann sig timeouten från lagledningen när det höll på att gå åt pipsvängen?
Kanske var detta den sämsta starten av ett svenskt lag på ett mästerskap sedan VM-premiären mot Norge 2011 då man också förlorade.
Vad var detta egentligen?
Var står vi? Hur bra är vi? Vad kan vi göra?
Det hela syntes också vara påtagligt under Sveriges inledande tjugo minuter av detta mästerskap. Tempot var såsigt, passningsspelet slafsigt och den danska rödvita muren fick matchinledning precis dit de ville, dejligt sade nog förbundskapten Heintz Ehlers. Underhållningsvärdet av den första perioden var ungefär lika rolig som att gå på en föreläsning om pensionsförsäkringar en fredagskväll. Jippi, vad kul det var.
Sedan slängde Nicolai Meyer en dansk gåva som vi nog inte hade sett sedan freden i Brömsebro under inledningen av den andra perioden och gav Carl Klingberg räkmacka att sätta mästerskapets första mål för svensk del. The Poodles jublade framför Tv-sofforna över ännu mera Stimpengar och Sverige var i förarsätet. Tempot höjdes sedan något från svensk del med att kunna stressa det danska spelet något mer. Det kändes som att Sverige föll på att ta kontrollen av den här matchen.
Då sade Nicklas Jensen "Hold my wienerbröd" när han i mitten av den andra styrde in kvitteringspucken från nära håll efter att det svenska laget gått bort sig helt.
Tur för svensk del var att man dock hade en hårt arbetade fjärdekedja med Oscar Lindberg, Pär Lindholm och Carl Klingberg. En av få konstellationer i det svenska laget som faktiskt fick det att fungera under förmiddagen. Det var också just dem som låg bakom det svenska 2-1 målet som kom efter ett elegant skott av Henrik Tömmernes från nära håll. Och Nicklas Jensen skulle fortsätta att sätta grillor i huvudet på det svenska laget.
Sverige föll tungt i VM-premiären mot Danmark under lördagen.
Kort efter Sveriges ledningsmål bara smällde han in kvitteringen efter ett horribelt svenskt försvarspel. Och inte bättre blev det direkt när Emil Kristensen på rent ketchupmanér smällde in en 3–2 ledning i slutet av den andra akten.
Detta när Sveriges spel liknande en vimsig turist ute på Strögets gator med en pölse i den ena handen.
Räcker det som metafor av en fullständigt bedrövlig insats?
I den tredje perioden fanns det sedan embryon till förbättring av den svenska offensiven där bland annat Victor Olofsson i alla fall försökte komma upp i någorlunda nivå. Problemet var bara att få av hans medspelare försökte med samma sak. Slarvet fortsatte och Nicklas Jensen fortsatte vara hetare än en Webergrill som fortsatte att ha lekstuga. 4-2 kom som ett brev på posten och faktum är att den danska ledningen kunde ha varit större.
Nu lyckades Sverige ändå trycka in någon form av nödstopp när Carl Klingberg hittade fram med en snabb reducering när det danska laget blev lite grötigt med drygt nio minuter kvar. Och det svenska laget fick ändå till en forcering under slutminuterna som ända skapade nerv. Men det här svenska laget var inte värda att vinna idag. Det går inte att vinna när man svarar för ungefär 55 minuter av fullständig platthockey. Slutsignalen ljöd och dansken hade fått Tre Kronor på fall.
Förbundskapten, Johan Garpenlöv fick en tuff start på mästerksapet.
En VM-premiär vara därmed avklarad och hade man mängder med frågor inför den här matchen, ja då har man mängder med fler efter denna bedrövelse till insats. Var var energin? Var var kämparglöden? Och var befann sig timeouten från lagledningen när det höll på att gå åt pipsvängen?
Kanske var detta den sämsta starten av ett svenskt lag på ett mästerskap sedan VM-premiären mot Norge 2011 då man också förlorade.
Vad var detta egentligen?
