VM 2021
2021-05-31 14:00
Krönika: Ishockeyns ställningstaganden – en bricka i spelet mot regimen i Belarus?
Årets hockey-VM skulle ha spelats i Belarus. Men efter påtryckningar från fansen och förbund världen över, samt turneringens egna sponsorer, valde det internationella hockeyförbundet, IIHF, att byta värdnation och flytta turneringen till Lettland.
Viktor Alner
Sedan Belarus president Alexander Lukasjenko utropade sig till segrare i det Belaruska presidentvalet i augusti 2020 började världen att se Europas sista diktatur med lite andra ögon.
Det var ett val som omgärdades av valfusk och Lukasjenko seger erkändes heller inte av EU med hänvisning till att man inte ansåg att valet gått till utifrån rättvisa förhållanden eller att belaruserna fick rösta fritt.
Sedan kom rapporter om tortyr och brist på mänskliga rättigheter gentemot befolkningen som öppet protesterade mot detta – varav omvärlden, inte minst Europa, tog kraftigt avstånd för den belarusiska regimens agerande.
Detta satte en stor press på det internationella hockeyförbundet, IIHF, eftersom att Belarus var tänkt att stå som värdnation i årets hockey-VM. Efter mycket påtryckningar fick IIHF ta beslutet att flytta turneringen till Lettland.
Samtidigt har också IIHF fått kritik. Efter Belarus flygkapning valde Lettland som VM-arrangör att agera mot Belarus genom att plocka ner den belarusiska flaggan och stället hissat oppositionens frihetsflagga i samband med turnerginen.
Rigas borgmästare Martins Stakis skriver bland annat på Twitter:
”En flagga som representerar en regim som ägnar sig åt statlig terrorism hör inte hemma i Riga – så vi tog ner den”.
IIHF som internationellt hockeyförbund har dessvärre valt att tagit avstånd från Lettlands agerande och skriver bland annat att man inte tar någon politisk ställning (lite motsägelsefullt eftersom man redan har agerat tidigare mot Belarus) och kräver att förbundet inte används som en del i det politiska ställningstagandet som Lettlands politiker tagit genom att byta ut Belarus flagga.
Belarus jublar efter mål mot Sverige.
Det finns dom som anser att man inte ska blanda sport och politik, att sporten ska befinna sig i en skyddad neutral arena fri från diverse politiska vindar om det så är ett lands regim eller politiska ställningstagande här i Sverige.
Det hade såklart varit det allra bästa.
Men idrotten blir ofta, och har historiskt alltid blivit, ett verktyg för just politiska agendor. Lettlands agerande vad gäller ställningstagande om flaggan under världsmästerskapet har väckt stor upprördhet hos regimen i Belarus. Det har gjort relationen mellan Lettland och Belarus minst sagt frostigare då båda länderna kallat hem sina ambassader. Där emellan befinner sig IIHF som försöker genomföra ett världsmästerskap och hävda sig agera icke-politiskt samtidigt som man i någon mån redan har agerat politiskt med ställningstagande för bland annat mänskliga rättigheter gentemot Belarus.
Att ishockeyn hamnat mitt emellan som något slags verktyg i ett internationellt politiskt spel gentemot stater och internationella unioner är inget nytt. Historiskt har framförallt auktoritära stater använt idrotten, ishockeyn inget undantag, till att stärka sin egen propaganda, liksom andra stater använt det för att främja sina demokratiska värderingar ut till samhället.
I Sverige är varje förbund skyldig att leva upp till riksidrottsförbundets grundläggande värdegrundsprinciper som bygger på fyra tydliga grenar, där demokratiska värderingar och individuella rättigheter står skrivna vilket egentligen tvingar svensk idrott till att ta politiska ställningstaganden fastän det är ställningstagande som vi i Sverige idag ser som så pass självklara att vi inte tänker på det.
Nazityskland hade ett konkret program, nationalsocialistiska gymnastikprogrammet, förkortat NSTG, där man bland annat utnyttjade ishockeyn i försök till att stärka bilden av den så kallade ”ariska överheten”. Ett exempel var bland annat att den inhemska ishockeyn i det ockuperade Tjeckoslovakien blev del i det så kallade krigstidsmästerskapen (Kriegsspeilgemeinchaften) och man förde in fler tyskar för att stärka de tjeckoslovakiska klubbarna med syfte att den tyska ishockeyn skulle bli världsledande.
En notis i denna hockeyhistoriska epok är att nämna den folkkära tysk-judiska hockeystjärnan Rudi Ball som skapade en sådan kraftig huvudvärk hos den nazityska regimen till den grad att frågan gick upp till högsta beslutande ledning i landet.
Vidare kan vi bara nämna alla OS-turneringar, eller fotbolls-VM i diktaturer samt tidigare hockey-VM som spelats i såväl Belarus och för all del Ryssland där de auktoritära regimerna får världens blickar mot sig och kan visa upp en falsk fasad om sitt land.
Att idrotten utnyttjas av både auktoritära och fredliga stater är kanske inte vad varken du eller jag som älskar själva spelet önskar. För oss är ishockey en sport som sker på isen mellan två lag och inget annat. De meningsskiljaktigheter som skall råda är osämjan mellan fans som inte delar samma lags sympatier – mer än så bör det inte vara.
Men verkligheten är inte alltid som man önskar, men det ger också idrotten mandat att från sin egen folkliga kraft välja sida och ta ställning vid tillfällen då det faktiskt kräver det. Därför var IIHF till slut, efter påtryckningar från hockeyfans och förbund över hela världen samt turneringens egna sponsorer, tvungna att flytta turneringen för att markera mot Belarus regim.
I diskussionen tycker jag det också är värt att nämna Leksands IF som i år tagit ett aktivt beslut utifrån kommande CHL-turneringen att bojkotta bortamötet mot belarusiska Yunost Minsk med bland annat hänvisning till den bedömning som också tidigare gjorts av IIHF. För att förtydliga detta bojkottar inte Leksand själva mötet med det belarusiska klubblaget Yunost Minsk, utan snarare att man inte tänker resa till just Belarus för att spela matchen och man arbetar därför med att hitta en lösning.
Leksands IF är det enda deltagande laget i årets CHL som bojkottar att spela match i Minsk, Belarus.
Ställningstagandet är mot regimen i Belarus, och inte mot belaruserna som folk, varför hockeyfansen i Belarus inte ska förlora rätten att få uppleva den sport vi alla hockeyentusiaster världen över älskar. Fansen till Yunost Minsk ska få möjlighet att se sitt lag möta Leksands IF, bara inte det sker på belarusisk mark, liksom Belarus får ställa upp med sitt landslag i A-VM, men inte på belarusisk mark.
Kortsiktigt är hockeyn i dagsläget ett motvilligt verktyg för att markera mot Belarus. Det internationella politiska ställningstagandet mot regimen i Belarus kommer förstås att fortsätta från EU och resterande västmakter även efter årets VM- och CHL-turneringar.
Då förhoppningsvis helt utanför ishockeyns arenor.
Det var ett val som omgärdades av valfusk och Lukasjenko seger erkändes heller inte av EU med hänvisning till att man inte ansåg att valet gått till utifrån rättvisa förhållanden eller att belaruserna fick rösta fritt.
Sedan kom rapporter om tortyr och brist på mänskliga rättigheter gentemot befolkningen som öppet protesterade mot detta – varav omvärlden, inte minst Europa, tog kraftigt avstånd för den belarusiska regimens agerande.
Detta satte en stor press på det internationella hockeyförbundet, IIHF, eftersom att Belarus var tänkt att stå som värdnation i årets hockey-VM. Efter mycket påtryckningar fick IIHF ta beslutet att flytta turneringen till Lettland.
Samtidigt har också IIHF fått kritik. Efter Belarus flygkapning valde Lettland som VM-arrangör att agera mot Belarus genom att plocka ner den belarusiska flaggan och stället hissat oppositionens frihetsflagga i samband med turnerginen.
Rigas borgmästare Martins Stakis skriver bland annat på Twitter:
”En flagga som representerar en regim som ägnar sig åt statlig terrorism hör inte hemma i Riga – så vi tog ner den”.
IIHF som internationellt hockeyförbund har dessvärre valt att tagit avstånd från Lettlands agerande och skriver bland annat att man inte tar någon politisk ställning (lite motsägelsefullt eftersom man redan har agerat tidigare mot Belarus) och kräver att förbundet inte används som en del i det politiska ställningstagandet som Lettlands politiker tagit genom att byta ut Belarus flagga.
Belarus jublar efter mål mot Sverige.
Det finns dom som anser att man inte ska blanda sport och politik, att sporten ska befinna sig i en skyddad neutral arena fri från diverse politiska vindar om det så är ett lands regim eller politiska ställningstagande här i Sverige.
Det hade såklart varit det allra bästa.
Men idrotten blir ofta, och har historiskt alltid blivit, ett verktyg för just politiska agendor. Lettlands agerande vad gäller ställningstagande om flaggan under världsmästerskapet har väckt stor upprördhet hos regimen i Belarus. Det har gjort relationen mellan Lettland och Belarus minst sagt frostigare då båda länderna kallat hem sina ambassader. Där emellan befinner sig IIHF som försöker genomföra ett världsmästerskap och hävda sig agera icke-politiskt samtidigt som man i någon mån redan har agerat politiskt med ställningstagande för bland annat mänskliga rättigheter gentemot Belarus.
Att ishockeyn hamnat mitt emellan som något slags verktyg i ett internationellt politiskt spel gentemot stater och internationella unioner är inget nytt. Historiskt har framförallt auktoritära stater använt idrotten, ishockeyn inget undantag, till att stärka sin egen propaganda, liksom andra stater använt det för att främja sina demokratiska värderingar ut till samhället.
I Sverige är varje förbund skyldig att leva upp till riksidrottsförbundets grundläggande värdegrundsprinciper som bygger på fyra tydliga grenar, där demokratiska värderingar och individuella rättigheter står skrivna vilket egentligen tvingar svensk idrott till att ta politiska ställningstaganden fastän det är ställningstagande som vi i Sverige idag ser som så pass självklara att vi inte tänker på det.
Nazityskland hade ett konkret program, nationalsocialistiska gymnastikprogrammet, förkortat NSTG, där man bland annat utnyttjade ishockeyn i försök till att stärka bilden av den så kallade ”ariska överheten”. Ett exempel var bland annat att den inhemska ishockeyn i det ockuperade Tjeckoslovakien blev del i det så kallade krigstidsmästerskapen (Kriegsspeilgemeinchaften) och man förde in fler tyskar för att stärka de tjeckoslovakiska klubbarna med syfte att den tyska ishockeyn skulle bli världsledande.
En notis i denna hockeyhistoriska epok är att nämna den folkkära tysk-judiska hockeystjärnan Rudi Ball som skapade en sådan kraftig huvudvärk hos den nazityska regimen till den grad att frågan gick upp till högsta beslutande ledning i landet.
Vidare kan vi bara nämna alla OS-turneringar, eller fotbolls-VM i diktaturer samt tidigare hockey-VM som spelats i såväl Belarus och för all del Ryssland där de auktoritära regimerna får världens blickar mot sig och kan visa upp en falsk fasad om sitt land.
Att idrotten utnyttjas av både auktoritära och fredliga stater är kanske inte vad varken du eller jag som älskar själva spelet önskar. För oss är ishockey en sport som sker på isen mellan två lag och inget annat. De meningsskiljaktigheter som skall råda är osämjan mellan fans som inte delar samma lags sympatier – mer än så bör det inte vara.
Men verkligheten är inte alltid som man önskar, men det ger också idrotten mandat att från sin egen folkliga kraft välja sida och ta ställning vid tillfällen då det faktiskt kräver det. Därför var IIHF till slut, efter påtryckningar från hockeyfans och förbund över hela världen samt turneringens egna sponsorer, tvungna att flytta turneringen för att markera mot Belarus regim.
I diskussionen tycker jag det också är värt att nämna Leksands IF som i år tagit ett aktivt beslut utifrån kommande CHL-turneringen att bojkotta bortamötet mot belarusiska Yunost Minsk med bland annat hänvisning till den bedömning som också tidigare gjorts av IIHF. För att förtydliga detta bojkottar inte Leksand själva mötet med det belarusiska klubblaget Yunost Minsk, utan snarare att man inte tänker resa till just Belarus för att spela matchen och man arbetar därför med att hitta en lösning.
Leksands IF är det enda deltagande laget i årets CHL som bojkottar att spela match i Minsk, Belarus.
Ställningstagandet är mot regimen i Belarus, och inte mot belaruserna som folk, varför hockeyfansen i Belarus inte ska förlora rätten att få uppleva den sport vi alla hockeyentusiaster världen över älskar. Fansen till Yunost Minsk ska få möjlighet att se sitt lag möta Leksands IF, bara inte det sker på belarusisk mark, liksom Belarus får ställa upp med sitt landslag i A-VM, men inte på belarusisk mark.
Kortsiktigt är hockeyn i dagsläget ett motvilligt verktyg för att markera mot Belarus. Det internationella politiska ställningstagandet mot regimen i Belarus kommer förstås att fortsätta från EU och resterande västmakter även efter årets VM- och CHL-turneringar.
Då förhoppningsvis helt utanför ishockeyns arenor.
