Krönika: Sorg,hjärta och hjärna

Ishockeyn har drabbats hårt under sommaren och början på hösten. I NHL har det varit självmord på grund av olika anledningar och nu då i Ryssland en krasch utan dess like. Självklart är det människorna bakom detta som det är synd om mest och inte sporten. Stefan Liv efterlämnar två barn och en hustru som naturligtvis måste försöka hitta vägar för att klara av den sorg som dom nu utsätts för och som jag förstår så ställer hela Hv71 upp som stöd. Det är en icon som har försvunnit ur svensk ishockey och som jag förstår på reaktionerna från spelare och ledare en väldigt omtyckt person. Personligen har jag träffat Stefan Liv en gång som hastigast i Coop då Hv vann över oss och han själv gjorde en briljant match. Jag frågade snabbt om han inte hade kunnat vara lite snäll när stan ändå gett han en flickvän, Stefan skrattade gott och sa något om att i krig och kärlek är allt tillåtet innan han drog vidare. För mig så talar det väldigt mycket om vad Stefan var för person att han kan köpa en sådan smått korkad kommentar och göra det till en rolig grej. Nu lämnar jag denna tragiska händelse, det har redan skrivits spaltmeter om detta från männsikor som stod honom närmare än mig. Jag säger bara vila i frid Stefan Liv.

Tillbaka till det som komma skall och mina funderingar kring tacklingar mot huvudet. Tyvärr är jag lätt cyniskt inom detta ämne och tror att det måste till rejälare straff och kunnigare domare för att det ska bli bättring inom området. Jag är också fruktansvärt less på så kallade expertkommentatorer som ständigt utropar "heads-up" och " han får inte slappna av fast han levererat pucken", nånstans vill jag att det ska finns en ömsesidig respekt mellan spelarna. Niklas Wikegård är en riktigt Heads-up förespråkare och menar allt som oftast att det är den tacklade spelarens ansvar att flytta på skallen. Jag håller inte med, det kan inte vara så att om jag som spelare tittar där spelet är ska behöva oroa mig för att det en minut efter jag levererat en passning ska få en tackling. Framförallt så det dom här sena tacklingarna som är problemet, för mig är det en fegis tackling och har inget med tuffhet att göra. Är det så att en markering ska göras så gör den ansikte mot ansikte och inte bara för att du kan. För om det skulle vara så enkelt att det är den tacklade spelarens ansvar hela tiden så måste vi nog införa backspeglar på hjälmarna. Att en spelare är tacklingsbar efter han har levererat en pass förstår jag, dock kan ju inte det innebära hur länge som helst. Förra säsongen såg jag ett flertal tacklingar som var fruktansvärt sena och gjorda av spelare som gärna trycker till lite extra när dom vet att den dom tacklar inte är helt med. Jag tycker det är reskpektlöst.

Det som är viktigt i detta ämne är också att domarna tar tag i denna avart som en del spelare sysslar med. Vi kan nu se flera spelare som är i riskzonen för att kanske behöva lägga av. Det största namnet just nu är ju såklart Sidney Crosby som ännu inte är spelklar trots nästan nio månaders uppehåll. I Luleå har vi Cam Abbott som ännu inte är symptomfri. Självklart så är det så att båda dessa spelare inte bara har åkt på cynisktmedvetna tacklingar, det finns ett visst mått av otur med också. Men båda har också råkat ut för högst medvetna och fula tacklingar som riktats mot den del på kroppen som faktiskt är svårast att rehabilitera. Jag vet att detta gör Djurgårdssupportrarna upprörda, men faktum är att under kvartsfinalspelet använde sig DIF av ett medvetet spel för att framförallt skrämma och störa Chris Abbott med ständiga attacker mot huvudet. Nu är det inte bara Djurgården som sysslar med sådant det finns cyniska spelare i alla lag förmodligen även i Luleå. Men jag vill verkligen att detta upphör för sportens skull. Och här har alla ett ansvar, spelare, ledare, kommentatorer och vi fans också på nått sätt.

Ska inte hårddra för långt men nästan är det så att jag är benägen att släppa andra typer av "brott" för att få ordning på dessa tacklingar. Vad är det då jag kräver egentligen? Jo att det måste fram en tydlig linje där samtliga regler om detta agerande inte har några tolkningar. Just nu så finns det för mycket utrymme för att blåsa utvisning, några av dom har jag nämnt redan. Nånstans måste vi få nytta av att det är fyra domare under matcherna, hittills har jag inte sett mer avblåsningar för grova handlingar som just tacklingar mot huvudtrakten. Jag vill också ha en snabb och intensiv ishockey, jag vill inte heller se hakningar eller fasthållningar som sänker tempot. Men det kan inte vara så att det alena är det en domare ska kunna för att få döma i Elitserien. Med fyra domare på isen bör det bli enkelt att dela upp så att en domare kanske dröjer kvar med blicken mot den passandespelaren, det kan ju inte vara så att båda domarna måste befinna sig i "rätt" zon för då har vi ingen nytta av fyradomarssystemet. Jag har kikat lite på hur detta system funkar i NHL och förstått på det jag sett att det finns en uppdelning utfrån den position som domarna hamnar i utfrån var spelet är. Detta är en nödvändighet för svenskadomare att lära sig för annars kommer vi fortfarande att ha spelare som kommer att få ta långa rehabiliteringspauser.

Jag hoppas att domarna redan från premiären tar tag i detta för att säsongen ska bli lyckad. Vi vill inte se några mer Sidney Crosbys, Cam Abbotts eller andra som måste ta allvarliga funderingar på att behöva sluta för att klara av livet utanför isen. Återigen ber jag i förväg om ursäkt till Djurgårdsfans som tog illa upp för det exempel jag tog upp i krönikan, jag är väl medveten om att även Luleå utför regelbrott.

Av respekt för det som hänt och Stefan Livs bortgång väljer jag att inte länka upp någon låt, den återkommer jag med i nästa krönika. Min avslutning blir istället:Stefan Liv, Vila i frid.