VM 2012
2012-05-04 11:21
VM-bloggen: PP-formationer och farliga snubbar
Om det inte vore för det pissiga vädret i Göteborg hade jag gärna nynnat på Peps Perssons trallvänliga låt ”Oboy”. För i dag, denna fredag, smyger vi äntligen igång med festligheterna. Och det känns i magen.
Anton Högsander
3 kommentarer
Jag blir som ett barn, ett väldigt bortskämt barn som väntar på att tomten ska smita förbi och lägga en stor hög med julklappar under granen. Exalterad. Fnittrig och jävlig. Men jag har en orsak till mitt barnsliga beteende. Tre Kronor möter Norge – och jag tänker redan på rysningar, guldtårar och gemensamma glädjerop med salongsberusade kamrater.
Fan, hur svensk får man egentligen bli? Det känns som att jag prickar in VARJE fördom. Det är chips, folköl och testosteron. Men jag kan inte hjälpa det, VM-febern har redan börjat vagga mig och fått mig att långsamt somna bort från verkligheten.
Klockan 20:15 släpps pucken. Och vi har spekulerat i laguppställningar, vridit och vänt för att kräma ut så mycket som möjligt av truppen. Vissa vill se Daniel Alfredsson i en förstakedja tillsammans med Henrik Zetterberg och Johan Franzén – andra vill gärna stoppa in Loui Eriksson på Alfredssons plats. Och frågan är: ska vi sära på Jonathan Ericsson och Niklas Kronwall – eller ska vi låta två lagkamrater, som känner varandra sedan tidigare, spela tillsammans?
Det jag tycker är riktigt svindlande är att närma sig powerplay-uppställningarna. Och som den ”blogg-expert” jag är smäller jag gärna upp mina tankar:
PP-enhet ett
Niklas Kronwall – Erik Karlsson
Daniel Alfredsson – Henrik Zetterberg – Loui Eriksson
Förklaring: Jag lyfter gärna in två backar i den första formationen. Kronwall skjuter från vänster, Karlsson från höger. Och eftersom det finns så otäckt mycket talang i den här formationen lär pucken sitta på bladet. Eller i kASSEn, om Daniel Alfredsson får en möjlighet att direktskjuta när målvakten förflyttar sig i sidled. Jag ser guldfatet framför mig, Zetterberg smyger in med pucken, droppar den till Karlsson som drar iväg ett snabbt pass till Kronwall som krutar på. Målvakten räddar, men släpper en retlig retur som Loui Eriksson hugger på som en kobra. Och Niklas Wikegård kröner effektiviteten genom att skrika sitt sedvanliga ”JAJAMÄNSAN!”. Några frågor på det?
PP-enhet två
Jonathan Ericsson – Johan Franzén
Gabriel Landeskog – Marcus Krüger – Viktor Stålberg
Förklaring: Jag har följt Marcus Krügers utveckling på nära håll i Djurgården. Och killen har en enorm mognad i sitt spel. Att han även har ett spelsinne som en grekisk gud (Om greker kunde spela hockey) gör att han känns given som navet i en kreativ PP-formation. Gällande Jonathan Ericsson ser jag gärna att han skjuter, men även förstapasset är giftigt. Johan Franzén får kliva ner på backplats och vända sig med bladet mot målet. Där kan han slå fina passningar och även skjuta. Tillsammans med Gabriel Landeskog och Viktor Stålberg – två lirare som bara kör – och som ALLTID tycks vara på rätt plats vid rätt tillfälle, tror jag att en del puckar kan trilla in bakom förtvivlade motspelare.
Innan jag avrundar det här inlägget och håller mina tummar för en enkel seger i kväll, måste jag – med ett par matchrapporter på nacken – få lyfta fram vilka spelare i Norge som det krävs ett extra hököga på.
Mathis Olimb – en listig jäkel som kan det mesta. Har ett sylvasst pass och har inställningen att han alltid kör – även fast motståndaren heter Crosby eller Malkin.
Patrick Thoresen – har varit lyckosam i KHL under en längre period nu. En renodlad målskytt som spelar aggressivt och tufft. Kan norpa åt sig ett och annat friläge.
Per-Åge Skröder – norrmannen slutar inte att producera i Elitserien. Gjorde 51 poäng den här säsongen och tycks inte ha några planer på att varva ner. Gör alltid mycket poäng, även fast det var under det senaste VM som det verkligen lossnade.
Fan, hur svensk får man egentligen bli? Det känns som att jag prickar in VARJE fördom. Det är chips, folköl och testosteron. Men jag kan inte hjälpa det, VM-febern har redan börjat vagga mig och fått mig att långsamt somna bort från verkligheten.
Klockan 20:15 släpps pucken. Och vi har spekulerat i laguppställningar, vridit och vänt för att kräma ut så mycket som möjligt av truppen. Vissa vill se Daniel Alfredsson i en förstakedja tillsammans med Henrik Zetterberg och Johan Franzén – andra vill gärna stoppa in Loui Eriksson på Alfredssons plats. Och frågan är: ska vi sära på Jonathan Ericsson och Niklas Kronwall – eller ska vi låta två lagkamrater, som känner varandra sedan tidigare, spela tillsammans?
Det jag tycker är riktigt svindlande är att närma sig powerplay-uppställningarna. Och som den ”blogg-expert” jag är smäller jag gärna upp mina tankar:
PP-enhet ett
Niklas Kronwall – Erik Karlsson
Daniel Alfredsson – Henrik Zetterberg – Loui Eriksson
Förklaring: Jag lyfter gärna in två backar i den första formationen. Kronwall skjuter från vänster, Karlsson från höger. Och eftersom det finns så otäckt mycket talang i den här formationen lär pucken sitta på bladet. Eller i kASSEn, om Daniel Alfredsson får en möjlighet att direktskjuta när målvakten förflyttar sig i sidled. Jag ser guldfatet framför mig, Zetterberg smyger in med pucken, droppar den till Karlsson som drar iväg ett snabbt pass till Kronwall som krutar på. Målvakten räddar, men släpper en retlig retur som Loui Eriksson hugger på som en kobra. Och Niklas Wikegård kröner effektiviteten genom att skrika sitt sedvanliga ”JAJAMÄNSAN!”. Några frågor på det?
PP-enhet två
Jonathan Ericsson – Johan Franzén
Gabriel Landeskog – Marcus Krüger – Viktor Stålberg
Förklaring: Jag har följt Marcus Krügers utveckling på nära håll i Djurgården. Och killen har en enorm mognad i sitt spel. Att han även har ett spelsinne som en grekisk gud (Om greker kunde spela hockey) gör att han känns given som navet i en kreativ PP-formation. Gällande Jonathan Ericsson ser jag gärna att han skjuter, men även förstapasset är giftigt. Johan Franzén får kliva ner på backplats och vända sig med bladet mot målet. Där kan han slå fina passningar och även skjuta. Tillsammans med Gabriel Landeskog och Viktor Stålberg – två lirare som bara kör – och som ALLTID tycks vara på rätt plats vid rätt tillfälle, tror jag att en del puckar kan trilla in bakom förtvivlade motspelare.
Innan jag avrundar det här inlägget och håller mina tummar för en enkel seger i kväll, måste jag – med ett par matchrapporter på nacken – få lyfta fram vilka spelare i Norge som det krävs ett extra hököga på.
Mathis Olimb – en listig jäkel som kan det mesta. Har ett sylvasst pass och har inställningen att han alltid kör – även fast motståndaren heter Crosby eller Malkin.
Patrick Thoresen – har varit lyckosam i KHL under en längre period nu. En renodlad målskytt som spelar aggressivt och tufft. Kan norpa åt sig ett och annat friläge.
Per-Åge Skröder – norrmannen slutar inte att producera i Elitserien. Gjorde 51 poäng den här säsongen och tycks inte ha några planer på att varva ner. Gör alltid mycket poäng, även fast det var under det senaste VM som det verkligen lossnade.
