VM 2012
2012-04-30 14:00
VM-bloggen: Premiärinlägg – Under VM kan ALLT hända
VM. Och det pirrar lite i magen. Den där nostalgiska vågen sköljer gärna över och drömmarna om guld börjar långsamt pulsera. Svenskarna samlas framför tv-apparaterna, trebarnspapporna blir okontaktbara och det kanske tydligaste VM-tecknet någonsin visar sig när fruarna irriterat säger att ”det är ju BARA sport på den där skräpburken”.
Anton Högsander
2 kommentarer
Åh, ljuva VM. Jag har minsann saknat dig.
Och jag har gått och laddat ett tag nu. Kanske för att Djurgården ligger närmast hjärtat och jag känner att jag måste få en hockeysäsong att le åt, kanske för att jag har en minnesbank som börjar bli överfylld med klassiska och underbara minnen som Tre Kronor har serverat på guldfat efter guldfat. Jag anar att det är en kombination, men det ska vi inte gräva mer i. Istället smyger vi igång lite lätt: Och vad är bättre än att inleda med lite sköna minnen?
Jag har många favoriter, smaskiga praliner som jag gärna plockar fram innan de stora turneringarna drar igång. Det räcker med att skriva in sökorden Sverige och Finland tillsammans med siffrorna 6-5 så vet ni nog vad jag pratar om. Det var VM, året 2003. Och Sverige gjorde en liten vändning. Okej, Sverige gjorde mer än en vändning. Sverige visade hur underbar ishockey kan vara – men också hur grymt jobbig (jag skänker en tanke, alla finnar) ishockey kan vara. En riktig bubblare i sammanhanget – ni får gärna kalla det guldklimp (det gör jag) – är självklart när Mats Sundin kallar Per-Johan Axelsson för ”You motherfucker” när Sverige har lyckats vända 5-1 till 6-5. Den där galna – ja, smått sinnessjuka – blicken som Sundin bjuder på har fastnat och vill inte riktigt lossna. (Länk)
Ett annat minne är OS 2006 (om finnarna får ursäkta, igen). Peter Forsberg skjuter fram med pucken, passar den till Mats Sundin som droppar den tillbaka till Nicklas Lidström som krutar på utav bara HELVETE. Och pucken sitter så fint, så underbart, så magnifikt. Det är rysningar VARJE gång. Och att Niklas Wikegård avrundar tillställningen med att panikskrika ”Den ska ut, DEN ska ut, DEN SKA UUUUT!” när finnarna får ett drömläge att kvittera sänker knappast mängden glädje i det minnet. (Länk)
Frågan är vilka godbitar vi kommer att minnas tillbaka på efter det här VM:et? En Henrik Zetterberg som skiter i meningen ”omöjlig uppgift” och smyger alldeles själv genom ett samlat Kanada-försvar? Eller kanske en övertänd Pär Mårts som kastar in vattenflaskor på rinken och skriker att domaren ”glömde blindkäppen hemma”?
Det är svårt att veta hur det slutar, vad vi får uppleva.
För under VM kan verkligen ALLT hända.
Och jag har gått och laddat ett tag nu. Kanske för att Djurgården ligger närmast hjärtat och jag känner att jag måste få en hockeysäsong att le åt, kanske för att jag har en minnesbank som börjar bli överfylld med klassiska och underbara minnen som Tre Kronor har serverat på guldfat efter guldfat. Jag anar att det är en kombination, men det ska vi inte gräva mer i. Istället smyger vi igång lite lätt: Och vad är bättre än att inleda med lite sköna minnen?
Jag har många favoriter, smaskiga praliner som jag gärna plockar fram innan de stora turneringarna drar igång. Det räcker med att skriva in sökorden Sverige och Finland tillsammans med siffrorna 6-5 så vet ni nog vad jag pratar om. Det var VM, året 2003. Och Sverige gjorde en liten vändning. Okej, Sverige gjorde mer än en vändning. Sverige visade hur underbar ishockey kan vara – men också hur grymt jobbig (jag skänker en tanke, alla finnar) ishockey kan vara. En riktig bubblare i sammanhanget – ni får gärna kalla det guldklimp (det gör jag) – är självklart när Mats Sundin kallar Per-Johan Axelsson för ”You motherfucker” när Sverige har lyckats vända 5-1 till 6-5. Den där galna – ja, smått sinnessjuka – blicken som Sundin bjuder på har fastnat och vill inte riktigt lossna. (Länk)
Ett annat minne är OS 2006 (om finnarna får ursäkta, igen). Peter Forsberg skjuter fram med pucken, passar den till Mats Sundin som droppar den tillbaka till Nicklas Lidström som krutar på utav bara HELVETE. Och pucken sitter så fint, så underbart, så magnifikt. Det är rysningar VARJE gång. Och att Niklas Wikegård avrundar tillställningen med att panikskrika ”Den ska ut, DEN ska ut, DEN SKA UUUUT!” när finnarna får ett drömläge att kvittera sänker knappast mängden glädje i det minnet. (Länk)
Frågan är vilka godbitar vi kommer att minnas tillbaka på efter det här VM:et? En Henrik Zetterberg som skiter i meningen ”omöjlig uppgift” och smyger alldeles själv genom ett samlat Kanada-försvar? Eller kanske en övertänd Pär Mårts som kastar in vattenflaskor på rinken och skriker att domaren ”glömde blindkäppen hemma”?
Det är svårt att veta hur det slutar, vad vi får uppleva.
För under VM kan verkligen ALLT hända.
