Världen domineras på den tiden av två supermakter med vitt skilda politiska system och stora intressesfärer runt om i världen - USA och Sovjetunionen. Något vi hade vant oss vid sedan länge. Det smittade även av sig inom idrottens värld. Vinter-OS i Lake Placid 1980 skulle inte bli något undantag. Sovjet vann medaljligan med hela 10 guld och 22 medaljer totalt sett. Tvåa blev Östtyskland på 9 guld och 23 medaljer totalt sett. USA hamnade trea med 6 guld och totalt 12 medaljer. Sedan var det ytterligare ett hopp till Österrike på 7 medaljer varav 3 guld. Sverige hamnade femma med sina 3 guld av totalt 4 medaljer.
Öststaterna dominerade
Dominansen från öst var total. Sovjetunionen och deras broderland Östtyskland upplevdes nästan som omöjliga maskiner, snarare än idrottare med mänskliga drag. Och därefter kom alltid USA - starka, men säkerligen ändå frustrerade att de inte kunde matcha det så förhatliga östblocket. Och efter det så delade övriga världen på smulor från de stora makternas bord.
Kampen om politiska system
Idag pratas det mycket om sportwashing, som en metod för länder med tveksamma värderingar och politiska system att marknadsföra sig på ett positivt sätt. På den tiden handlade det om två politiska system som dominerade världen. Östblocket lett av Sovjetunionen och väst med USA i täten. Att då vara dominant på ett OS handlade därmed inte bara om idrottsmännens och nationens ära, utan om vilket politiskt system som var det bästa. För alla.
Något låg i luften
Vi kommer återkomma till OS i Lake Placid och världsläget i andra artiklar framöver, men det var mot den bakgrunden jag som nioåring bänkade mig framför tv:n för att se 15 km i längdskidåkning. Jag tänkte givetvis inte på världsläget, redan i den åldern (även om jag var hopplöst lillgammal), men jag minns att det var något som låg i luften. Ett svenskt hopp. Det svävade över oss. Minns att snacket gick om att det var nu det gällde, och hoppet stod till en tystlåten man från Åsarna - Thomas Wassberg.
Jättelik man med skägg
Thomas Wassberg hade inlett bra på tremilen, men inte orkat hela vägen och slutat på en fjärde plats. Men ganska snart efter start i femtonkilomtersloppet stod det klart att denna gång handlade det om två åkare. Vår Wassberg och Finlands jättelika och skäggprydde Juha Mieto. Finländaren hade något så ovanligt som helskägg, men utan en mustasch, vilket - förutom hans jättelika kroppshydda - skiljde honom kraftigt från övriga åkare. Ja, det skiljde honom från övriga överhuvudtaget som levde i det nya decenniet 1980-talet. Kanske under delar av 1970-talet kunde man se liknande skägg, men just då - 1980 - var det knappast något som var på modet.
Juha Mieto efter målgång. I väntan på Thomas Wassberg.
Mieto hade övertaget
Mieto hade dessutom ett stort övertag över Wassberg från tävlingar före OS. Från svensk sida handlade försnacket och nästan allt prat kring OS om utförsåkning och Ingemar Stenmark, och kanske i någon mån Tre Kronor. Men vid tog ju alltid medalj i längdskidåkning... Men det var inte längre lika självklart som på 1950- och 60-talen. Thomas Wassberg var vår chans i detta OS.
Maklaös spurt
Wassberg hade en fördel av att få starta sist av alla och ganska snart kom han ikapp norrmannen Ove Aunli, som såg till att hänga på svensken, vilken stakade på i ett ruskigt tempo. Men skulle han orka? Han hade ju tappat på tremilen. Mieto klockade konsekvent in på andra plats och det var först när det var 400 meter kvar som Mieto fick reda på att han bara var någon sekund efter Wassberg. Den väldige finländaren drog då på en spurt som sällan skådats i OS-sammanhang och gick in på tiden 41.57,64.
Olidlig väntan
Väntan blev nästan olidlig för oss framför tv-apparaterna. För att inte tala om alla som stod och väntade i målfållan! Där tränare, journalister och kungligheter flockades. Skulle Wassberg orka hela vägen, trots Mietos spurt? Jag kommer aldrig att glömma de där sista sekunderna, ja eller hundradelarna. Det var en känslostorm som exploderade från osäkerhet till total lycka, och sedan... var det möjligt? Stod det rätt på klockan? Hade kommentatorn missuppfattat? Eller?
Hundradelen som gav guld
Wassberg klockade in på 41.57,63. Alltså en hundradel bättre än Mieto. En skillnad som knappt är mätbar. Numera krävs tydligen tiondelar för att skilja åkare åt. Men lyckan över ett svenskt guld i längdskidåkning kunde inte underskattas. Längd var ju vår gren, men nu hade Sovjets Nikolaj Zimjatov dominerat herrarnas längd med två guld (femmilen och tremilen) samt även ett guld i stafetten. På damsidan var vi chanslösa. Det visste vi redan före OS.
Norge utan guld för första gången
Finland gjorde sitt bästa längd-OS sedan 1964, medan Norge - hör och häpna - blev utan guld. För första gången någonsin. Men Ove Aunli hade sett till att haka på Wassberg och fick därmed en bronspeng. Det snackades senare om att Wassbergs val av superlätta skidor kan ha varit avgörande. Men... i ärlighetens namn; med en sådan extremt liten segermarginal är det svårt att peka på något sådant. Men för mig - som en nioårig ung kille uppe i ett snötätt Boden - blev det en av mina bästa OS-upplevelser någonsin. Och fler skulle följa, så häng med under OS. Det kommer fler härliga minnen. Från och med nu och ända fram till avslutningen.
