Marcus Birros bloggar om italiensk fotboll

24 februari- Därför älskar jag IL Calcio

Italien är ett märkligt land.
Där samsas yta och det vackraste djup mänskligheten känner i fråga om konst, litteratur och historia. Kaos är granne med Gud. Man kan under en eftermiddag få sig till livs hela den civiliserade världens konstskatter för att under kvällen häpna framför den ytligaste och mest vulgära uppkastning som skådats i en teve. Il Calcio rör sig ostadigt någonstans där emellan. Fotbollen är både ett arv från när romarna matade lejon med kristna, en del av brödet och skådespelet, men man är också en del av konsten, kulturen, sättet att vara, att äta, att umgås, att älska, att känna. Man är en del av den sydländska passionen, temperamentet. Man är en del av den underbara förmågan att känna först och tänka sedan. Jag älskar sånt.
OCH man är en ytlig miljard kroners underhållning med vackra människor i dyra kläder accompanjerade av ännu vackrare fotomodeller. Det är konst och buissnes i en italiensk, ohelig förening. Allt som är oheligt förenas i Italien. Därför älskar jag Italien.

När man lämnar in bilen och frågar när den är färdig och får till svar: "Tisdag" är det inte alls säkert att det är nu på tisdag som menas utan en annan tisdag, vilken som helst, i en oklar, avlägsen framtid. Ingenting är som det synes vara. Eller rättare; det är det nog men man vill gärna göra sken av att det inte är det. Då älskar man inte längre Italien. Då längtar man hem till Sverige där tisdag är nästa tisdag och bussen går i tid. (Oftast.)

Det är som de där ryska dockorna. Man lyfter och lyfter och lyfter tills den allra minsta dockan står kvar. I Italien hämtar man borr och mejsel för att få upp den där sista jävla dockan, övertygad om att hon bär på en diamant i sin mage...

Italien är ungefär hälften så stort som Sverige, Det bor 59 miljoner människor på den ytan. Alla dessa ska samas. Det är svårt eftersom italienaren blivit begåvad med ett i jämförelse komplicerat förhållningssätt till sig själv och sina medmänniskor. Italien har bytt regering 60 gånger sedan andra världskriget. Det är mer än ett byte per år. Italienaren hyser en nedärvd misstro till myndigheter och instutitioner.

Man bör se fotbollen i ljuset av allt detta. Som en skimrande pärla i den sista dockans mage. Det är svårt att ta ställning till vad som händer inom Il Calcio eftersom allt som händer kan tolkas, byta inriktning, skifta form. Il Calcio är så många lager verklighet, konst och yta, historia, nu och då, framgång, katastrofer och underhållning. Allt detta ska samlas under ett och samma namn, Il Calcio. Inte konstigt att det blir slitningar och friktion.
Inte konstigt att vi är många som älskar Il Calcio.

I morgon reser jag till Rom. Jag lovar att avlägga rapport. Jag lämnar datorn hemma men letar upp nåt interntställe. Allt gott.

21 februari - En vanlig dag i Italien

Valencia spelade mer italienskt än Inter och fick med sig en poäng efter två fina individuella prestationer. 0-0 för Roma hemma mot Lyon och Flachi i Sampdoria misstänks för att ha tagit kokain. Och regringen Prodi lämnar in sin avskedsansökan.
En helt vanlig dag i Italien...

Det blir hur som helst spännande när returmatcherna i Champions spelas om två veckor. Kan Inter spela som i första halvlek finns fortfarande chansen. Spelar man som i andra åker man ur.

Dagens citat: "Det var väl de där målen, Inters första och den frisparken som inte skulle vara frispark och som sen blev Valencias första mål...Annars har han klarat sig utmärkt!" Hysén om domaren i Inter-matchen.
Måste man vara så jävla feg bara för att domaren är svensk?

21 februari - Hastig halvtidsblogg

Halvlek mellan Inter-Valencia. Grande Inter. Fantastisk halvlek. Koncentrerat, rörligt, fantasifullt och chansrikt. Italiensk fotboll när den är som bäst. Jag har inte fått se min hjälte Grosso men att se Figo bli tio år yngre för en halvlek är mäktigt det också.

21 februari - Nu drar vi vidare

Nu har jag skrivit mitt sista inlägg (för den här gången) om svensk medias syn på italiensk fotboll. Skönt. Vi får väl se om det händer något. Men jag har släppt den där stenen mot marken nu.

Ikväll ska jag trycka min näsa mot teverutan och likt en distanslös och patetisk småtjej jubla varje gång min hjälte Fabio Grosso är med i bild. Givetvis ska jag ha på mig tröjan som bär hans namn.

Det är så befriande skönt att Champions startat igen. Som att slå upp ett fönster mot världen. Som att lämna en väl nersutten soffa, en bakfyllelstinkande ungkarlslägenhet och ta en rask promenad, som att ta sig från träningsmatcher i iskyla till hela Europas fotbollsglitter.

I kväll håller jag på Inter och Roma. Jag är ett Italien-luder. Jag älskar alla lika mycket.

21 februari - Vi protesterar för att det ska bli bättre

Frågan är varför vi ska acceptera halvmesyrer, medelmåttiga kommentatorer, halvhjärtade två minuters reportage från närmaste cafeteria, och ständigt dessa sneda leenden, detta illa dolda förakt, detta ogillande?
Varför?
Italiensk fotboll behandlas fortfarande som något kärringen med det blå håret vägrat plocka upp efter sin pudel.

Jag tycker inte vi gnäller.
Vi här älskar den italienska fotbollen och blir behandlade som inavlade kusiner från landet! Det tror fan vi blir sura på det.

Det här är inget nytt. Jag är så pass gammal att jag minns VM 1982 och då talades det bara (och talas fortfarande bara) om Brasilien. Överallt. Ständigt detta ohämmade fjäskande för de leende, tekniska bolltrillarna från Sydamerika. Det är annat det än nysköljda frisyrer och mutspaggisar från Stövelhelvetet.

Inför VM förra året hade Sveriges största kvällstidning specialbevakning på varenda brasilansk träning. Sverige älskar Brasilien. Så var det alltså redan 1982. Att det var Italien som i en av VM-historiens häftigaste matcher skickade hem Brasilien talas det tystare om. Man beklagar det om man överhuvdtaget nämner det. Men Brasilien gick inte ens till semifinal 82. Italien skickade hem den med en vacker symfoni av fantastiskt försvarsspel, magnifikt mittfältspel och en pånyttfödd Paolo Rossi.

Endast 1990 kunde man skönja en aning mildring av Italien hatet i svensk media. Helt säkert för att till och med en fotbollsjournalist från Sverige har svårt att motstå Italien på plats.

EM 2000 var det bara Mats Olsson på Expressen som överhudtaget skrev något bra om Italien. Då gick man ändå till final. 2002 skrattade låtsaskändisarna i teves soffor hysteriskt när Sydkorea slog ut dem. "Usch, jag tycker inte om dem. Rätt åt dem Jag sörjer då inte" var citat som hördes.
2004 spottade Totti på den där dansken och så spelade Danmark och Sverige 2-2. Italienhatet stod på sin topp.

Nu är vi världsmästare i fotboll. Vad händer då?
VM-krönikan i SVT görs av en man som tycker Rami Shaaban är en av 2006 fem bästa fotbollsspelare. I teve fyra beklagar sig kommentatorerna hur tråkigt det är att kommentera italiensk fotboll. De längtar därifrån. I kvällstidningarna skrivs det med stora rubriker bara i samband med våld och om Zlatan.

Det är inte konstigt att vissa av oss känner oss en smula matklösa, missförstådda och upprörda. Men vi får inte låta detta slå ner oss. Italien är fortfarande världsmästare i fotboll. Det kan inte ens den allra mest Tipsextra skadade- tjonga iväg-bollen-åt-helvete-sluta-filma-din-nyvaxade-diva-idiot ta ifrån oss. Och bara det faktum att vi är så många som faktiskt påtalar bristerna i italiensk fotbollsbevakning kommer, det är jag övertygad om, leda till att det blir bättre.

Det är därför vi protesterar. Inte för att gnälla. Utan för att det ska bli bättre.


18 februari - Teve 4 skymfar italiensk fotboll.

Varför sänder teve 4 italiensk foboll om man nu så uppenbart tycker att matcherna man visar är så fasansfullt tråkiga?
"0-0 och inte en människa på läktaren... Kan det bli tråkigare?" undrar kommentator Daniel Kristiansson. Det är ju som om jag skulle ge ut en ny bok och i varje intervju sitta och säga att den är det sämsta bok jag skrivit och att jag inte blir lycklig förrän absolut INGEN har läst den...

Efter matchen småflinas det lite åt den värdelösa matchen, Det sägs något raljerande om hur lite glitter det varit men att det nu bara är en dryg timme till spanska ligan drar igång. Då skiner alla upp igen.

Catania-Fiorentina spelades inför tomma läktare. Då får man liksom gillar läget. Det är förutsättningarna. Det är vad man har att rätta sig efter.

Det är en skymf mot alla som håller på Catania eller Fiorentina eller mot oss som bara vill se en italiensk ligamatch. Vi borde i alla fall ha den allra lägsta formen av engagemang att förvänta oss.

Den italienska ligafotbollen behandlas som grannens barn. Lite lätt överseende.

Nej, det är värre ändå; som om grannens barn fått mässlingen och man själv inte haft det.

Man kan liksom inte bara slänga sig med att man åtminstone visar matcher. Det är som att gå på museum och se ett barns teckning av en dinsosaurie. "Men det är ju en dinsoaurie ju!" Vi vill ha den riktiga varan. Vi vill inte ha torrknull med jeansen på. Vi vill ha kött och blod, passion, engagemang, kunnigt folk. Vi vill ha människor som tycker om att kommentera italiensk fotboll. Annars kan det nästan kvitta.

Catania-Fiorentina var en helt okej fotbollsmatch. Det finns hur mycket som helst att prata om. Ett två minuters långt rep från ett caffé innan match och en mikroskopisk intervju med alltid lika coole Kurre Hamrin räcker inte. Istället gnälls det över hur dåligt allting är. Jag tycker särskilt andra halvlek var underhållande! Vad är det för fel på mig? Jag tyckte det var helt magiskt att se världsmästaren Luca Toni komma tillbaka efter skada och dominera straffområdet som en fullständigt ohotad kung, som en hjälte, som en titan.

Vi ska komma ihåg att Catania ligger före Fiorentina i tabellen och ändå lyckades Toscanalaget i andra halvlek fullständigt spela sönder Catania. Fortsätter Fiorentina så här är man värda en chans i Europa.

Inför varje sändning sitter man som på nålar och hoppas att de på teve 4(!) ska tycka det är en bra match, att de ska ta italiensk fotboll på allvar. Men det blir den sedvanliga rundan om Zlatan och så det lilla Tipsextra-skadade leendet efter matchen. Typ: "Nu är äntligen den här skiten slut. Dags att ladda för riktig fotboll."

Det är att nedvärdera oss som gillar italiensk fotboll att i sina egna sändningar mer eller mindre tydligt ge uttryck för sitt ointresse och sin leda.


17 februari - Hälsning Från... Norr.

Jag är en idiot.
När längtan sliter och river i bröstet efter att ta flyget söderut går jag blind och enfaldig ombord på ett flyg... norrut.
Jag är i Umeå, på ett hotellrum. Jag ska uppträda här som Sås på Forumet helt riktigt konstaterade.

Det snöar här. På teven ser jag nyhetsbilder från Rom. Människor går med flaggor och i t-shirts genom parker och på vårsoldränkta gator. Jag längtar dit. Jag skulle vila trippa fram där, lagom efter-tre-espresso-stinn på väg till match.
Teven på hotellet har bara Viasat. Tusen engelska matcher i rad och han den där snubben från Kalmar FF, Billy med hundarna, sitter och säger ingenting tillsammans med floskelkungen himself, Johan Mjällby som är lika osynlig som dimma. Kan någon enda människa på jordklotet en sekund efter att han sagt något, komma ihåg vad det var?
Kom tillbaka Olof Lundh, fan mig i allting är förlåtet.

Lagerbäck ska resa till Milano och träffa Zlatan. Det gör han rätt i. Han borde åka igår. Och när han ändå är i Italien kan han ju passa på att ta reda på vad Corriere dello sport är för en tidning. Att på nyhetsplats och i frustration över att inte få tag på Zlatan kokettera med att man inte har koll på en av världsmästarnationens största sporttidningar är inte särskilt klädsamt.

Det kan bli en fantastisk omgång den här. Roma har sista chansen att haka på lagmaskinen Inter. Jag tror faktiskt att pazza Inter ännu är tillräckligt pazza för att kunna missa det här. Ingenting förvånar mig med den klubben. Förlust idag (fast det ska ju mycket till) samtidigt som Roma vinner så kan den gamla svartblå token börja svaja.

Och nästa vecka startar Champions igen.

Det är en grej som är skön med att inte ha något specifikt italienskt favoritlag. Man kan hålla på alla samtidigt. Det gör en till ett luder, men gött är det.

Alla italienska lag ligger lika varmt kring mitt hjärta.


15 februari - GRINTA

Nu har jag tagit en promenad.
Samlat ihop mig.
Jag älskar italiensk fotboll. Det är och har varit en regelrätt passion, en kärlek, ett sätt att förhålla mig till omvärlden. Man kan utan att överdriva hävda att italiensk fotboll och då särskilt Gli Azzurri betytt och betyder lika mycket för mig som litteratur och rockmusik.

Man får stå ut med mycket när man älskar Italien och den italienska fotbollen. Det är tydligen också så att man ska stå ut med mycket för att någon eller några ”hört något från några snubbar i Göteborg”.
Det upplevs tydligen som väldigt hotfullt att ge ut tunna diktsamlingar.

Jag blev skitglad och stolt när Jonas frågade om jag ville börja blogga om italiensk fotboll.
Det är ju något som ligger väldigt varmt om hjärtat. Betalningen är skitdålig (för er som undrar) men det här handlar inte om pengar.

Jag håller inte med dem som anser att man alltid och bara ska skita i vad som skrivs om en.
Särskilt inte när det är lögner, förtal och förtäcka hot. Varför ska jag ta sådan skit?
Jag har byggt hela mitt liv på kritik. Det har lärt att mig bli bättre. Men när människor börjar personangripa, såra, och förlöjliga med lögner och förtal passeras ett antal gränser. Jag får ett oerhört behov av att försvara mig. Jag har inte förmågan att bara skita i det. Det är säkert en brist. Men någonstans måste man fan dra gränsen. Jag accepterar inte det. Det är inte okej. Det ÄR okej att tycka jag är en värdelös jävla typ, att förra bloggaren var bättre, att jag inte kan skriva, att jag borde sitta i Italien om jag nu ska blogga,. Men det är fan inte okej att med illvilja sprida lögner och ovidkommande skit om min person, om mitt liv och mitt yrke som författare. Varför ska jag ta det? Varför ska jag ställa upp på dessa premisser? Det är inte okej att försöka svartmåla mig som en bidragstagande flummare och allt vad fan det varit. Man kan hävda att jag inte ska läsa forumet. Men varför skulle jag inte det? Det är ju vägg i vägg från bloggen. Det är enda sättet att få veta vad de tycker som jag skriver för. Hubner skriver helt riktigt och bra om Italiens VM-guld förra året. Om världens förbannade långfinger. Jag har i mitt yrkesliv och även privat haft det där jävla långfingret i ansiktet stora delar av mitt liv men med en stor skillnad. Det har kommit utifrån. Jag trodde jag var bland vänner här. Inte bara ryggdunkande, lismande vänner, gärna ibland kritiska och ifrågasättande vänner. Men bland vänner. Hade de personangreppen jag läst kommit från Frankrikes forum eller från Ifk Göteborgs (jag är något så provocerande som Öisare) eller vart fan som helst hade väl inte något annat varit att vänta. Men här!

Det är också en fråga om vilket klimat vi vill ha på Internet. Om vi accepterar allt jävla skitsnack så blir klimatet där efter. Det är fan inte okej. En diskussion om tonläget är angelägen. Jag har alltid försvarat Svenska Fans på min andra blogg och i andra sammanhang när fisförnäma kulturutövare klankat ner på den. Hur fan ska jag kunna göra det nu?

Det här är ett försök att i det lilla hålla tonen nere. Om inte vi föregår med gott exempel, hur kan vi då snusförnuftigt hävda vilken SKANDAL det är att folk slåss och bråkar i samband med fotboll. För, ärligt talat, vad fan är det vi håller på med? På vårt eget forum dessutom? Vi slåss ju inombords. Det är helt sjukt. Det är en cancer som kommer att käka upp oss inifrån.

Jag är inte heller oskyldig till det höga tonläget. Men jag startade det aldrig. Jag har däremot använt en del taskiga ord och annat i mina försök att försvara mig från lögner, förtal och rent bullshit.

Svenska politiker och media försökte länge ignorera och inte bry sig om Sverigedemokraterna. Vad hände?
Sverigedemokraterna fördubblade sin styrka och nästa val är man säkert med i riksdagen,
Det håller inte att alltid och bara tycka att man ska ha överseende med vissa människors missriktade ilska, förtal och lögner.

Jag har gärna hela världens långfinger i ansiktet. Det tråkiga är att detta långfinger kommer från de egna leden.
Men med risk för att framstå som en jävla dramaqueen, som en förbannad lipsill, en tönt, till och med en poet, övertalas jag fanimig av Hubners GRINTA och fortsätter ett tag till.
Och jag hoppas fortfarande på konstruktiv kritik.
/ Gattuso


14 feburari - Alla Hjärtans Dag

Unge Littorin på Leeces forum skriver en utmärkt text i dag om något jag många gånger varit inne på tidigare, nämligen svensk sportjournalistiks lätta äckel inför italiensk fotboll.

Det är bra att fler än jag reagerar. Det är bra att ha fler huvuden att tillgå när man vill stöta sin panna blodig...

Om vi som gillar italiensk fotboll bara kunde få en bråkdel av den tid, den kärlek och det engagemang som de stora drakarnas bylinebilder och annan media lägger ner på sin vurm för Evertom, Chelsea, Watford och Manchester United skulle allt vara vunnet.

När Magnus Hedman fick stå i mål på träning(!) i Chelsea var det sida upp och sida ner i kvällstidningarna.
När Larsson fixar en hörna går tryckpressarna igång av sig själva.

Nästan enda gången som italiensk fotboll får stora rubriker är i samband med bråk, kravaller och katastrofer. Knappt VM-guldet fick lika stora rubriker.

För övrigt anser jag fortfarande att den där jävla VM-krönikan i SVT tog priset. Minns ni vilka spelare snubben som gjorde den där krönikan hade som 2006 års bästa?
Rami Shaaban och Henke Larsson var med. På de 100 000 bästa i världen? Nej då. På top fem. Herregud.

Men Littorins text ger hopp. På flera sätt. Framför allt bevisar det för mig (och andra...) att jag inte är en halvtokig rättshaverist med azurblå ögon och fullständigt uppfuckad världsuppfattning. Det bevisar för mig en sak; att jag haft rätt hela tiden.

Italiensk fotboll får inte den uppmärksamhet den är värd.

Vi vill inte bara ha skandalerna i stora rubriker. Vi vill inte bara ha en pliktskyldig krönika av Kappelin en gång i veckan eller tio sekunder Strömberg då och då. Vi vill ha passionen, Bakgrunden, Vi vill ha analyserna, könikorna, resonemanget, förklaringarna, engagemanget.

Fotbollsvärlden sträcker sig längre än Tower Bridge.

Fotbollsvärlden har mer finess än halvpackade tjockisar i Arsenaltröjor.

När får vi läsa det i kvällstidningarna, se det på svt och teve fyra?


13 februari - Italienska Målskyttar

Det är jävligt svårt att läsa Gazzetta Dello Sport ombord på flyget.
Italienska tidningar är inte häftade och inte tabloid. De är stora som kamelfiltar. Man brottas med dem. Man vrider och vänder, knycker och viker. Man ber om ursäkt för att man armbågar stolsgrannen i ansiktet. Man slår ut med armarna på klassiskt Totti-manér och ser oskyldig ut.

Jag är i Östersund. Jag har varit här och uppträtt med en egen föreställning. Det är kul att åka runt. Coolt att åka Arlanda Express med männen i kostym. De ser så jävla viktiga ut, vägrar stänga av sina förbannade mobiler så att flygvärdinnan får säga till åt dem. De är barn med slips. Barn med dyra, blinkande telefoner och viktiga röster.

Av Serie A:s tolv främsta målgörare är tio italienare. Bara Mutu och Zlatan har sprängt sig in. Det är ett gott facit. Det fanns en tid när det bara var tyskar, holländare, och annat.

Högst personlig liten sammanfattning:

Störst överraskning: Bianchi i Reggina som gjort hela 12 mål, varav bara 2 på straffar.
Näst störst överraskning: Spinesi i Catania. 11 mål.
Flest mål: F. Totti. 14 stycken.
Äldst: Doni i Atalanta. Underbarnet som Gud inte bara glömde utan styckade och grävde ner någonstans. Nu ståtar han med 10 mål och 33 år. Heder.

Det är alltid kul när en blomma man trott helt dött, trampats ut, plötsligt en dag, en sunkig morgon, blommar igen.

Stockholm må vara en besynnerlig stad på många sätt med sina mitt-i-värden komplex men en grej är man bäst i Sverige på; att leverera en dagsfärsk Gazzetta Dello Sport.

För övrigt har jag börjat gå igenom tänkbara laguppställningar i huvudet strax före jag somnar, inför matchen Italien-Skottland 28 mars.

Jag vet inte hur sjuk i huvudet det gör mig på en skala.

12 februari - Längtan till Italien

Jag åker till Rom den 25 februari. Jag längtar verkligen till Italien. Att få glida ut i den tidiga vårsolen och inhandla min Gazzetta Dello Sport och klämma in den som en flamingovinge under armen till Piazza Navona och sjunka ner där på torget för att verkligen långsamt avnjuta någon centimeter välsignad espresso. Jag är stolt över att vara svensk. Och jag är stolt över att vara italiensk. Det är fin kombination.

Roma möter Reggina den 25 februari och jag ska försöka skaffa biljett. Det är nog, som det skrevs på forumet, lika bra att vänta med att köpa biljett tills man kommer ner. Allting kan ändras timme för timme känns det som.

När jag bodde i Göteborg stängde man Nordstan för att det var så många fyllon som sov där. Jag minns någon politiker som log in i teverutan och skröt om hur lugnt det blivit där inne nu.
-Men vart är fyllorna nu då, undrade reportern.
Politikern såg förvirrad ut i tre sekunder.
- Det vet jag inte, blev svaret.

Lite likadant fungerar Italien ibland. Man skjuter över ansvaret på någon annan. Om nu fotbollen blir av med våldet. Är allt frid och fröjd då? Det är som att köpa en kaffe. Först går man med pengarna till en frusen tant bakom kassan, sedan får man sitt kvitto, sedan rivs det av en annan medan kaffet hälls upp av en tredje medan en fjärde sedan diskar upp koppen.

Vems är felet om kaffet smakar illa? Vem vänder man sig till?

Jag längtar verkligen ner till Italien. Allt oväsentligt liksom bara rasar av. Man blir vacker i Italien. Man går rakryggad och möter människors blick. Man skäms inte.

Alla som har tips om fotbollsrelaterade ting eller annat, oumbärliga restauranger, ställen där man kan köpa fotbollströjor, så tveka inte att höra av er på forumet. Tack på förhand.

11 Februari - Första söndagen efter Raciti

Italienska ligan startade i dag.
Det är så det känns. Jag tror italiensk fotboll fixar det här. Jag är en väl idiot, men jag vill så gärna tro att folk ska lära sig av sina misstag, av katastrofer, sorger och bedrövelser. Italiensk fotboll har alla chanser. Kvällstidningarna har redan dukat till likvaka. Det är bradskande krigsrubriker idag igen. Jag tror en del av dem njuter lite i smyg. Äntligen slår spaggarna ihjäl varandra så kan de ägna all sin tid och kraft åt Henke Larsson. Men matcherna spelades. Livet är alltid starkare än döden.

Jag har hört så många experter gräva den italienska fotbollens grav den här veckan. Men jag håller fast vid vad jag skrev i mitt första inlägg. Detta handlar om Italien som land och först i andra, eller till och med tredje hand, om fotbollen som sådan. Man ska aldrig räkna ut italiensk fotboll. Jag trodde experterna hade lärt sig efter VM. Italiensk fotboll står stark och stolt. Det är delar av samhället som behöver reformeras. Och det måste göras. Annars riskerar på längre sikt hela landet att slitas sönder.

Till och med hyffsat sömniga studion i teve fyra hettade till med en ovanligt bångstyrig och kaxig Hasse Backe i dag. Han vågade faktiskt tycka något, och dessutom stå för det. Något som inte är helt vanligt bland fotbollsexperter annars. Efter Sladjans succé i SVT har teve fyra släpat in kunnige herr Lundh som mest hummar med lite nervöst och småkikar ner i sin dator då och då. Han lyckas med det som nio av tio experter lyckas med; att inte säga någonting. Han pratar. Men han säger ingenting. Jag kan lista ut en halvtimma innan Lundh säger något vad han kommer säga. Jag betvivlar inte hans kunskaper i fotboll. Men han är för feg. Han täcker sin egen rygg hela tiden. Han är så mån om sin position. En expert bör brinna, tala i bilder, måla med den tjocka penseln. Fotboll är passion och passion är solglasögon i ösregn, omotiverade stråkar i för långa kärleksballader och människor som vågar dra ett varv extra, som är villiga att riskera sitt arsle, sin heder och sitt goda namn. Han måste vara trovärdig. En expert bör inte ha allt för många vänner när han börjar.. Han bör inte ha några kvar efter en månad.

Annars är det skrämmande hur fega alla internationella storspelare är. De italienska också. De vågar ingenting. Säger ingenting. Står inte för något. De lallar med. De stryker medhårs. Tänk om bara några av de stora spelarna gick ut och sade: "Fuck you jävla terrorister. Dra hem till morsan och lås in dig!" eller liknande till de hundratals kriminella våldsverkare som finns inom de olika Ultras. Men många klubbar sitter istället i knät på de kriminella gängen. (Kolla Lazio.) Lättare då att göra facisthälsningen till fansen när man blir utbytt.

Återinför det personliga ansvaret hos alla. Särskilt hos de stora spelarna, som fansen lyssnar på och beundrar. De måste sätta sin heder och sitt arsle på spel för den goda saken och inte bara glida runt i svindyra bilar och flasha sina guldsmycken framför kamerorna.
Italiensk fotboll klarar detta. Jag är en idiot. Men jag tror det.

10 februari - Passion och omvandling

Har män längre till sitt känsloliv än kvinnor? Jag tror inte det. Jag tror män har lika lång eller lika kort väg som kvinnor, men jag tror de är mindre angelägna att ta resan dit, att uthärda den smärta det innebär att ställa sig ansikte mot ansikte med sig själv. Män anser sig ha mer att förlora på ett sådant möte.

Tankarna kommer upp när jag läser att allt färre män läser böcker. Som författare är det givetvis oroande. Konstigt vore det ju annars.
-Män saknar passion, sade en kvinnlig bekant till mig härom dan, de tycks inte brinna för något.
Jag gick bredvid henne ett tag.
- Du har fel, sade jag sedan, du borde komma in till oss på SvenskaFans. Där kan du snacka om engagemang, trots och passion.
- Nej usch, sade hon, bara en massa tjattrande män som skriver om fotboll. Hur kul är det?

Jag kunde inte förklara för henne att hon just motsagt sig själv. Passionen finns. Den lever och har hälsan! Kärleken till ett lag är en passion, en känslomässig och därför i hög grad poetisk utlevelse som många bara verkar våga leva ut i samband med fotbollen. Inget fel i det. Om det så skulle krävas stenhård proffsboxning för att män ska få utlopp för all det där uppdämda raseriet, all den där undantryckta längtan, känslorna, så är ju det att föredra framför att lagra upp allt sot inuti sig själv.

Det är givetvis bullshit att män inte vågar känna. Vi väljer bara andra arenor för det. Vi vill välja själva. Vi sitter inte på tjattrande symöten eller ändlösa fikapauser med var sitt badkar ljummet te och gråter utan anledning. Vi kanske tar en extra lång promenad i skogen och går igenom Chievos målskillnad de senaste fyra åren. Vi kanske inte sitter i telefon med bästa vännen ett halv dygn utan laddar upp för ännu en fantastisk stund tillsammans med Fabio Grosso och de andra i Italien-Tyskland från VM. Vi väljer själva våra egna vägar, våra egna uttryck.

Bara två veckor före VM drabbades jag av en personlig sorg. Vår son föddes för tidigt och dog i samband emd förlossningen. Jag trodde aldrig att jag skulle orka eller ens vilja bygga upp nåt intresse för Gli Azzurri och VM. Jag hade fel. Jag satt inne hos kuratorn och lade ut texten. Jag projicerade all min sorg, all min vrede och all den kärlek som jag inte visste vart jag skulle rikta, mot det italienska landslaget i fotboll istället. VM visade sig bli viktigare än någosin.

Jag talade kanske inte så mycket om vad som hade hänt, men jag omvandlade all min frustration, mina förhoppningar, mina tårar och mitt sneda leende till kärlek för Italien. Jag tyckte mig ana samma djävulska långfinger i ansiktet framför mitt eget ansikte. Det var min blick i Cannavaros ögon när han vid presskonferensen fick reda på att Pessotto försökt ta sitt liv. Det var min banderoll efter matchen mot Ukraina. Tottis ögon var mina ögon. Grossos glädje var min. Jag bara grät och grät efter matchen mot Tyskland och det var inte viktigt om det var sorg och lite glädje, bara sorg eller bara glädje. Det viktiga, förutom att Italien var i VM-final givetvis, var att något utanför mig själv fortfarande kunde betyda så mycket.

Därför är Italiens VM guld i högsta grad också mitt. Och ditt.

9 februari - Albert Svanberg svarar

SVT sände ju en VM- krönika kring nyår som brukligt är. Den var trött. Undertecknad började ju slita listerna med hörntänderna i ren frustration över ignoransen och okunskapen, om det lättvindiga sättet att sprida fördomar om italiensk fotboll. Jag hade en artikel här på SvenskaFans och skrev även ett brev till chefen för tevesporten, Albert Svanberg. I dag har han läst sina mail och svarat. Men på riktigt; heder åt Svanberg som ändå faktiskt tog sig tid att besvara mitt brev.

Korrespondensen som den gick publiceras också här:

Tjena.
Marcus Birro heter jag och jag skriver till dig för att tipsa dig om en text som ligger ute på svenska fans som jag skrivit angående er Vm-krönika igår.

Hur en man som har med Henke Larsson och Raabi Shaaban (!) som två av världens fem bästa fotbollsspelare 2006 får göra en hel timmes krönika på SVT är väl något jag får leva med. Värre är det med det sedvanliga okunniga och tröttsamma Italien hatet. Gå alltså gärna in på SvenskaFans och läs texten och reaktionerna där. Jag är långt ifrån ensam.

Och vill du höra en annan vinkling rekommenderas också undertecknads egen
årskrönika i P4 riks mellan 1000-1200. Där utlovas ett strupgrepp på det
märkliga svenska Italien-hatet i svensk fotbollsjournalistik.
Vänligen, Marcus Birro, författare

***

Hej Marcus,

Ledsen att svaret dröjt, hinner inte alltid med mina mejl.

Läste din krönika, begåvat skriven förstås, med många poänger, men samtidigt försvarar du dig (Italien) med kanoner mot ett påhopp i myggans storlek.

Tycker själv att Italien-Tyskland var en grymt bra match, och vet att Ekman i nån mening antydde nåt annat. Från det till att prata om Italien-hat tycker jag ändå är hyggligt långt... Att du sen inte tycker en medarbetare är tillräckligt bra för att leva upp till dina förväntningar är svårt att ha några synpunkter på. En VM-krönika görs dock inte bara för den mest initierade publiken utan en miljonpublik där många är intresserade utan att vara experter.

Sen har du en generell poäng i faran med fördomar. Sportjournalistiken kan tendera att fastna i schablonbilder av hur länder eller dess idrottare ska, eller brukar, vara. Där har vi nåt att jobba på.

Vänliga hälsningar

Albert Svanberg

***

Hej Albert
Och tack för ditt svar!

Det är just miljonpubliken jag tänker på. Den som inte sitter halvmansik ett halvår före varje turnering i azurblå (eller blågul) matchtröja och hyperventilerar framför textteve... Nu fick de sina (felaktiga!) fördomar om italiensk fotboll bekräftade. Vi andra vet ju bättre. Men vi är, som du skriver, i minoritet.

Jag tycker nog ändå inte det är ett påhopp i en myggas storlek.

Du vet lika väl som jag hur, ska vi kanske kalla det Italien-skepticismen, frodas i det här landet. Med det menar jag alltså synen på italiensk fotboll. Resten av landet verkar vara rätt okej för folk...

Det dundrade in i vår teve med absolut start VM 2002 när Italien åkte ur mot Sydkorea och kändisarna satt och hånskrattade i teve. Allting blev bara värre efter spottloskan 2004 och 2-2. Det är så lätt att falla in i gamla mönster, att bara leverera ännu en uppkräkt hårboll av fördomar för tittarna att trassla in sig i.

Faktum kvarstår; Italien fick inte sin rättmätiga uppskattning i SVT för sitt VM-guld.

Jag tackar ändå för att du svarade och att du tar till dig att schablonbilder ( den här gången om Italien, en annan gång om något annat) är till för att arbetas med och i motarbetas.

Tack igen för ditt svar och allt gott
önskar
Marcus Birro

9 februari - Minns Filippo Raciti!

Jag hoppas verkligen att samtliga supportrar ( på de arenor där sådana släpps in nu i helgen) tar chansen och hedrar Filippo Raciti, polismannen som mörades, nu i helgen. Eller när de väl får komma in.

Han har ett namn och en historia. Han har en famlij och han hade drömmar, planer och förhoppningar, precis som vi. Och precis som sina avrättare. Jag skulle vilja se stora banderoller med hans namn. Han måste nämnas vid namn. Det är viktigt.
Det gör det svårare att omänskliggöra någon. En fiende i ett krig är bara en uniform, en annan färg på flaggan. Ett motstånd. Men en människa med bekymmer och glädjeämen, som köper sin tidning vid samma tidningsstånd som en själv, som tycker om samma sorts böcker eller filmer, som tar sin söndagspromenad på samma gator, som byter om och blir civil ibland, blir svårare att glömma. Varje gång man mänskliggör någon minskar risken för att han förvandlas till en fiende. Vi behöver inte fler fiender nu.

Filippo Raciti blev 38 år. Han var polis i Catania. Jag kände inte till hans drömmar eller vanor men jag känner till hans grymma öde. Han var värd ett värdigare slut.

Italiensk fotboll står vid randen av en katastrof. Sommarens VM-guld känns som tusen år sedan. En meningslös död är alltid förgäves, meningslös. De anhöriga kommer få leva utan sin pappa, sin make och utan sin son. Stora ord faller platt för dem.

Det är vi efterlevande som kan se till att Italien inte glömmer Raciti och alltid minns vilket pris han fick betala. Det är bara när vi glömmer som vi riskerar att hamna där igen.

8 februari - Fotbollströjor och revansch

Jag trodde man skulle bli äldre för varje år. Att man liksom skulle smågarva lite avmätt åt kidsen i parken och deras skitdyra, specialbeställda, specialdesignade, specialcoola fotbollströjor. Men inte! Istället ses man smyga i snåren och smådrägglandes spana på de nya modellerna, de nya insydda kragarna, hurvida klubbemblemet sitter i mitten eller till vänster, och fundera på vart man kan få tag i en ny, italiensk landslagströja med fyra stjärnor i emblemet. Jag fick en sådan i julklapp. Jag grät av glädje. Jag ska fylla 35 år i år. Jag utgår ifrån att jag borde sitta inspärrad…

Vilken är den snyggaste italienska landslagströjan genom tiderna? Jag håller nog modellen mellan EM 2000 och efter VM 2002 som den snyggaste. Problemet med den är att det är en förlorartröja. För värdet i en viss modell ligger också i vilka framgångar som uppnåddes i den. Fast semifinalen mot Holland 2000 är ju förstås ett fint minne. VM 2002 är bara Moreno, Trapattonis vigvatten och alla låtsaskändisarna som satt i teve och djävulsflinade när Italien åkte ur.

Sedan kom ”den svängda kragens era.” En märklig variant som var en sorts blandning av den klassiska tröjan från 82 (fast utan den grönvitröda kragen) och den tighta varianten. Den blev inte långlivad. Men Inzaghi passade bra i den minns jag. Mellan 1986 och 2000 körde FIGC, det italienska förbundet, sin logga istället för mer renodlat landslagsemblem. Det fungerade inte. Årets variant är givetvis mäktig, med sina fyra stjärnor i emblemet. Man kan inte bli nådd när man bär den. Ingenting kan röra en. Det är en mäktig känsla.

Fortfarande flera gånger i veckan möter jag folk som viker ner blicken när vi träffas. Som tog varje chans att trycka ner mig i skorna innan och i början av VM i somras. Som talade om fulfotboll och divor, om helvetesspaggar, och tattare, om Totti och spottloskor, om 2-2, och om hur jävla gött det vore om Italien packade in sina mutanklagade arslen i sina specialdesignade Aramanibrallor och tog första bästa flyg från Tyskland och över Alperna igen.

De gapar inte lika högt längre.

7 februari - Våldet i Italien

Våldet kring fobollen i Italien är en komplicerad sak. Som med allting annat i Italien finns det fler än två sidor av samma mynt. Ibland slutar myntet inte att singla. Det når aldrig marken eller den öppna handen. Man håller skenet uppe.

Först talades det om ett helt års spelstopp. Nu är snart ligorna igång igen och det har inte ens gått en vecka. Och det är rätt. Ett samhälle, och är det någonstans fotbollen är en del av samhället, så är det i Italien kan inte bara lägga sig ner och erkänna sig besegrat. Ett samhälle får aldrig ge vika för våldet. Fotbollen är en arena för hat. Men fotbollen är inte hatets uppkomst. Italien har bara varit ett enat land i drygt hundra år. Landets regioner är oändligt starka. Har alltid varit. Varje vecka möts dessa regioner i ett land vars historia innehåller kristna åt lejon, bröd och skådespel åt folket. Varje vecka möts dessa starka regioner i vad som närmast är att betraka som landskaper i en atmosfär som handlar om liv eller död, allt eller inget. Gråzoner är inget för italienaren. Det balanserade samtalet, harmnoin, den försiktiga viskningen ligger inte för honom. Det spelas i det höga registret hela tiden. Till sist brister det.

Våld ska alltid fördömas. Särskilt politiskt våld. Men fotbollen, själva sporten, passionen, den stora massans oerhörda kärlek går faktiskt oskyldig här. Det är inte fotbollens fel att våldsverkarna valt just fotbollens arena för sina fältslag. Det finns två sätt att försöka komma till rätta med problemet. Det ena är den rent kosmetiska, att spela matcherna inför tomma läktare. Det är som när man i Göteborg när jag bodde där valde att stänga varuhuset Nordstan på nätterna för att "slippa knarkarna." Man slapp inte knarkarna. De gick någon annanstans.
Enda sättet är att gå till botten med de bakomliggande orsakerna till varför unga människor (kanske till och med barn) anse sig ha så lite (ingenting) att förlora att de kastar brandbomber på poliser.

Det räcker inte med att enbart fördöma våldet. Man måste, utan att någonsin rättfärdiga det, sätta det i sitt sammanhang, ge det en betydelse. Ja, man måste respektera våldet.

Den store maffiakämpen Falcone, som mördades av maffian på Sicilien, närmade sig sina fiender med en oerhörd respekt. Han brusade aldrig upp, slängde sig aldrig med publika, enkla lösningar. Han såg orsak och verkan. Han såg sammanhangen. Han insåg att han med öppet sinne försöka lära sig orsakerna bakom våldet. Det som skrämmer är att inte ens han lyckades.