Söndagens 12.30-match var en match som inför säsongens sågs som en mellan två kandidater till att åka ur men där ett av lagen snabbt visat att de inte kommer vara med i någon bottenstrid. Davide Nicolas Cremonese har börjat säsongen på ett fantastiskt sätt, något som överraskat många men om man faktiskt tittar närmare på det inte är så förvånande.
Matchen i sig mellan Cremonese och Lecce var intressant mellan två väldigt välcoachade lag. Faktum är att Di Francesco som tränar Lecce, på senare år fått ett något oförtjänt rykte. För visst har han åkt ur Serie A två säsonger i rad, men samtidigt med lag som precis kommit upp ur Serie B. Och jag tycker mig se en tydlig utvecklingskurva uppåt i Di Francescos olika lag, hans Venezia förra säsongen var ett av de mest defensivt stabila lagen i ligan. Med Corvinos förmåga att hitta oslipade diamanter är Di Francesco en perfekt tränare för att förädla och nu även skapa ett lag som har ett tydligt spel och är stabila defensivt.
Så även om Lecce är en kandidat till att åka ur även i år, tror jag det finns en stor chans att man lyckats hitta rätt recept för att stanna även i år med Di Francesco på tränarbänken.
Men de som verkligen förtjänar att snackas mer om efter denna matchen är lilla Cremonese från Cremona. En klubb som de senaste säsongerna varit en stabil jojo-klubb mellan toppen av Serie B och botten av Serie A. Senast de var uppe var de tyvärr en slagpåse som aldrig såg ut att ha möjligheten att stanna i Serie A. Denna gången är det en helt annan historia. Med ett smart truppbygge har man samlat ihop kvalitativa spelare från alla olika hörn runt om i Serie A. Ett mittfält med talangen Bondo från Milan och Payero från Udinese osar internationell klass. I backlinjen har man smart nog tagit in just Lecces kapten Baschirotto som är precis den typen av försvarare som behövs i ett lag som Cremonese. Framåt har man provins-geniet Bonazzoli och allas favorit Jamie Vardy för att bara nämna några nyckelspelare. Bland de finns också andra unga italienska framtidsspelare som Terracciano på lån från Milan och Barbieri på kanten.
Men det mest imponerande är kanske inte lagbygget i sig utan att man lyckades locka över salvezza-kungen Davide Nicola till tränarbänken. Känd för alla gånger han gjort det omöjliga och räddat kvar uträknade lag i Serie A. Men kanske har han också blivit underskattad av just den anledningen. Jag vill hävda att det finns så många bra tränare som aldrig får möjligheten att visa om de håller på en högre nivå just på grund av att de aldrig testats i den miljön. Fotboll handlar så mycket om möjligheter men jag tror verkligen att denna säsongen kan bli nyckeln till Davide Nicolas karriär som en potentiell topptränare, åtminstone i Serie A.
När alla andra gör taktiska analyser över Fabregas Comos otroliga uppbyggnadsspel, med en trupp byggd på miljarder tycker jag det är skönt att se Nicolas Cremonese. Ett lag byggt genom att jobba smart efter sina resurser och som passande nog bara ligger 4 poäng bakom magiska Como i tabellen. Det är populärt att prata om de spanska genitränarna som spelar tiki-taka och kaxigt säger att man hellre förlorar med 4-0 än att försvara. Det är inte lika populärt att vara pragmatisk och koka soppa på en spik. Därför vill jag ge mer utrymme åt den hårfagre Nicola och hans Cremonese.
Det ser ut att blåsa upp till en rejält intressant scudetto-strid i vår. De randiga från Milano spelar med en otrolig fart för att utmana fjolårets mästare Napoli. Samtidigt spelades en spännande rivalmatch mellan Napoli och Juventus där Luciano Spalletti för första gången återvände till “sitt” Napoli, men denna gången som en stor fiende med den ljusblåa träningsoverallen utbytt mot en svartvit kostym.
Napoli började matchen med stor fart och entusiasm och sköljde över ett Juve som såg chockade ut. Napolis bästa spelare sedan skiftet till 3-4-3, David Neres, assisterade Rasmus Höjlund till 1-0 efter bara några minuter. Napoli fortsatte matchen genom att attackera Juve på samma sätt som man gjort mot samtliga motståndare de senaste veckorna, genom att attackera med fart på djupet och framförallt använda kanterna bättre. Med giftiga yttrar som Lang och Neres och en snabb anfallare som Höjlund på topp blir det jobbigt för de flesta italienska försvaren.
Andra halvlek påbörjade Juve bättre och när kanske ligans bästa spelare de senaste veckorna, Kenan Yildiz, satte 1-1 efter ett fint anfall var det match igen. Det skulle dock inte dröja långt innan Napoli lyckades sätta 2-1 igen då dansken Höjlund nickade in bollen och Napoli säkrar ännu ett viktigt resultat. Med 3 poäng stormar man mot Scudetton och ser ut att vara det mest stabila laget i serien tillsammans med Milan som båda två kan vinna mot de stora lagen till skillnad mot Inter som haft det tuffare i de avgörande matcherna.
Vad händer med Juve som bytt till Spalletti men fortfarande står inför en tuff kamp för att klara en fjärdeplats och säkra Champions League som är så viktigt för deras ekonomi. De närmsta veckorna kommer bli helt avgörande enligt mig för Juves chanser till Champions League. Bologna på bortaplan följt av Roma hemma i ligan är två direkta konkurrenter och som jag ser det krävs minst en vinst och framförallt inte att förlora. Det är något med Spalletti i just detta Juve som aldrig riktigt övertygat mig. Spalletti är en bra tränare och Juve har en bra trupp men känslan för mig är rätt man vid fel tillfälle. En instabil klubb med hög press att ta resultat är inget bra recept och jag tror denna grytan kommer koka över några gånger till denna säsongen. Känslan säger att Spalletti inte kommer bära sin svartvita kostym när säsongen summeras. //Torsten Armini
Under lördagen tog Hellas Verona emot Atalanta hemma på ett dimmigt Bentegodi. Det var en match mellan två klubbar som haft en motig säsong såhär långt med besläktad problematik. Bägge lagen har presterat bättre än poängindelning indikerar där akilleshälen varit effektiviteten framåt. Detta har synnerligen varit fallet med Hellas Verona där de inför denna match återfanns på jumboplatsen trots att nästan varje gång man sett dem spelat snarare fått känslan att detta är ett roligt mittengäng man bevittnar.
Det blev en trevande inledning i den tjocka dimman där dödläget bröts plötsligt och lite från ingenstans efter dryga 25 minuter. Al-Musrati skickar iväg en långboll i riktning mot Mosquera som Atalanta-försvaret förväntar sig stå i offsideposition. Men avblåsningen kommer aldrig och Mosquera fortsätter in i straffområdet och klackspelar sedan in bollen till Belghali som kallt skottfintar och ser en desperat La Dea-försvarare glida förbi i ett blockförsök för att sedan placera in bollen i nät. Frågetecken bör ställas till Atalantas nonchalanta försvar som såg avslaget ut i väntan på en avblåsning. Under reprisbilderna kunde vi dessutom se att Mosquera var klart onside.
Matchen kom att på sätt och vis avgöras här. För under minuterna som följde kapitaliserade Hellas på momentumet som målet skapade. Mindre än tio minuter senare i ett anfall från höger drygar man ut ledningen. Ett längre inkast in mot Atalantas straffområde nickas bort men landar vid Hellas brasilianska juvel Giovane. Återigen visar Atalantas försvar upp en provocerande nonchalans där Giovane inte sätts under stor press alls där dessutom La Dea backarna verkade en aning bollrädda. Ett skott på halvvolley som letar sig in i nätet och med den begränsade sikten som Carnesecchi hade som resultat av den täta dimman innebar att han var chanslös.
Under andra halvleken fortsatte stolpe ut temat för Atalanta som varit fallet många gånger den här säsongen. Man var millimeter från en reducering tidigt i andra halvlek som hade kunnat resulterat i att matchen fick ett annat utfall. Men när Atalanta tryckte på med fler gubbar uppåt åkte man istället på en kalldusch när Hellas stormade fram i en kontring, ledd av Giovane som sedan serverar bollen till fransosen Bernède som utan någon stress kan precision placera in 3-0 vid Carnesecchis stolprot. Atalanta fick till en reducering via straff när Scamacca förmodligen tryckte in bollen i nät med säkerhet från elva meter (dimman gjorde det en aning svårt att fastställa).
Med detta tog Hellas alltså sin första seger för säsongen, någonting som definitivt skulle ha skett tidigare. Det var en intressant symbolik i detta möte att Hellas trots sin usla inledning poängmässigt har visat tålamod och hållit kvar vid Paolo Zanetti någonting som Atalanta inte gjorde med Ivan Juric. Jag är ganska övertygad om att detta är rätt beslut då Hellas har imponerat spelmässigt den här säsongen och faktiskt sett bättre ut som helhet än man tidigare gjort under Zanettis ledning. Att resultaten skulle börja vända låg lite grann i luften, och den här segern kan mycket väl ha varit islossningen och nu kommer man varsamt börja klättra upp mot placeringar som bättre representerar deras faktiska prestationer. Tycker dessutom att Hellas har en intressant trupp i år med flera unika spelare som är roliga att följa. Sportchefen Sogliano har återigen nyttjat sitt fina öga att finna unika talanger på märkliga platser.
Gällande Atalanta så är jag fortsatt övertygad om att deras tid som det största provinslaget som alla andra blickar mot för inspiration är över. Deras problem var inte på något sätt knutet till Ivan Juric som man valde att stämpla som syndabock. Utan man kan lära sig mer om La Deas problem genom att följa vad supportrarna deras säger samt den amerikanska delägaren Pagliuca som pratar om hur Atalanta ”hör hemma i topp 4 varje säsong”. Nästintill ett decennium av överprestation som resultat av att man hade större insikt och opererade smartare än motståndarna har nu bytts ut mor enorm hybris som genomsyrar klubben från ledning ned till spelarled.
Matchen mellan Inter och Como under lördagen var intressant att beskåda. Det var det andra mötet mellan Christian Chivu och Cesc Fabregas, de två nyare namnen på den italienska tränarkartan. Också dem två som var Inters huvudkandidater att ta över efter Simone Inzaghi i somras där valet föll på Chivu efter att situationen med Fabregas som är minoritetsägare i Como blev för svår att lösa för Inter om man ska tro på rapporterna vid tillfället.
Det intressanta var att detta i princip var en repris från första mötet mellan de båda tränarna och därav får man ju säga att resultattavlorna är fascinerande. Första mötet mellan dem kom under fjolårssäsongen när Fabregas Como vann med 1-0 mot Chivus Parma och detta möte slutade alltså i en 4-0 kross för Chivus Inter. Två liknande matchbilder men där skillnaden i resultat och utfall knappast kunde varit större. xG-statistiken från bägge mötena återigen relativt identiska och därav kan man ju se betydelsen av kvalité på spelarna. Där Parma var impotenta och missade en rad öppna lägen var istället Inter dödliga och bestämda.
Efter matchen valde Fabregas att försvara sin taktiska approach och hävdade att han hellre torskar på detta sätt än att segra genom att försvara. Ett uttalande som inte direkt gifter sig med Calcio-kulturen. Fabregas valda taktik var ytterligare en intressant detalj med detta möte. Comos med facit i hand självmordsbenägna presspel hade känts mer lämpligt mot Simone Inzaghis Inter. Vi minns alla den traumatiserande CL-finalen mot PSG där deras höga och koordinerade presspel just framstod som kryptonit för Inzaghis manskap. Men den här matchen visade verkligen med tydlighet skillnaden mellan Chivu och Inzaghi som tränare. Där Inzaghi präglades av särskilda principer i spelet inte helt olikt Fabregas just så kunde inte Chivu bry sig mindre om det. Det var inget överdrivet trudeluttande i försvarslinjen från Inters sida i den här matchen som vi såg i CL-finalen. Utan snabbt och direkt utan överdrivna komplikationer spelade man enkelt sig ur Comos presspel och kunde forcera fram mot ett desorganiserat Como försvar gång på annan. Och på grund av den öppna matchbilden som tillkom av Comos val av taktik så fick Chivu maximal utdelning tack vare kvalitén på spelarna. Många läckra anfallskombinationer och mål från Inters sida i denna match.
Ett annat uttalande från Fabregas som framstod som en smula komiskt i mitt tycke var när han sade att prestationen från bägge lagen var likartad men att Inter vann på grund av sina världsklassanfallare. Ett roligt uttalande då de två främsta målen gjordes av Calhanoglu och försvararen Carlos Augusto. Dessutom tyckte jag inte att Inter var maximalt effektiva heller där både Lautaro och Barella brände gyllene lägen de borde gjort någonting bättre med. Inter hade kunnat vunnit denna match med 6 gjorda mål framåt utan att det hade känts oförtjänt. // Martin Eliasson
Sassuolo - Fiorentina 3-1
Inter - Como 4-0
Hellas Verona - Atalanta 3-1
Cremonese - Lecce 2-0
Cagliari - Roma 1-0
Lazio - Bologna 1-1
Napoli - Juventus 2-1
Pisa - Parma 0-1
Udinese - Genoa 1-2
Torino - Milan 2-3
