Den eviga dansen
Den spanska trappan i Rom täcktes igår av den azurblåa italienska landslagströjan. En signal som ekar hela vägen till Plaza Mayor. Efter tre poäng i premiären är hela Italien redo för att skapa nya oförglömliga minnen. Och när Donnarumma och Dimarco tar ton in i Schalkenatten så visar dem hela Europa att de är redo att dö. För Italien kallar.
Det var en av de där varma sommarkvällarna i Varese när luften är tung av doften från pizzaugnar och ljudet av klirrande vinglas. Jag satt på min favoritrestaurang i staden med en god vän. Snett mitt emot mig vid ett annat bord satt en bekant, en äldre italiensk man vid namn Luigi. Jag har träffat honom ett par gånger tidigare på just den här restaurangen. Han hade alltid ett stort leende på läpparna och en passionerad åsikt om allt. Speciellt fotboll.
Luigi vinkade glatt när han såg mig och sa med sin kraftiga lombardiska dialekt: “Ciao! Du igen! Vad tror du om matchen mot Spanien då?” Jag log och skakade på huvudet. Jag visste vad som skulle komma. Luigi är en enormt färgstark man som alltid säger något som får mig att fundera. Det uppskattar jag.
“Vet du varför Italien alltid är bättre än Spanien?” började Luigi utan att vänta på mitt svar. Redan där går det ju att ifrågasätta sanningen i det han sade så att säga. “Det är för att vi har mer än bara teknik och taktik. Spanien kanske kan passa bollen runt i cirklar, fram och tillbaka utan tanke och mening. Men vi har en tanke, en mening och hjärta, unge man. Hjärta!”. Han tog en klunk av sitt vin, gestikulerade vilt med händerna och fortsatte. Om jag ska vara helt ärlig minns jag inte allt han sade. Jag minns bara att jag skrattade. När servitören sedan kom med min och mitt sällskaps mat återvände jag till mitt bord. När jag satte mig ner hojtar Luigi på mig. Han ville skåla. För Italiens kommande segrar. Efter den klunken kände jag så starkt att det är sådana här stunder som gör livet så rikt.
Mindre än tjugofyratimmar efter mitt möte med Luigi är det dags för en av de mest efterlängtade matcherna i turneringen. Italien och Spanien ska än en gång mötas, och det går inte att inte känna av en blandning av förväntan, spänning och nostalgi. Mina tankar vandrar tillbaka till tidigare möten. VM 1994 i USA, där Italien, med Roberto Baggio i spetsen, besegrade Spanien i kvartsfinalen. Baggio, med sin karaktäristiska hästsvans och magiska fötter, symboliserade det italienska spelets skönhet och taktiska briljans. Men jag minns också det blodiga ansiktet på Luis Enrique efter en armbåge från Mauro Tassotti. Sedan har vi givetvis EM-finalen 2012. En match som etsade sig fast i fotbollens kollektiva minne. Spanien, i sin gyllene era, demolerade Italien med 4-0 i finalen. Det var en demonstration av tiki-taka-fotboll när den var som bäst, med Xavi och Iniesta som dirigenter och Fernando Torres som målskytt. Det var ett spel av skönhet och precision. Det har varit en konfliktlinje mellan de olika fotbollsnationerna de senaste tjugo åren. Tiki-takan mot Catenaccion. Så ser det inte riktigt ut idag. Spalletti gör något annat. Det gjorde Mancini också. Och Spanien är långt ifrån de framgångarna man skördade mellan 2008 och 2012. Det är två lag med nya identiter. Ny fotbollshistoria ska skrivas och nya stjärnor ska tändas.
Fotbollens historia består till stor del av rivaliteter. Det är berättelser om nationer som möts på slagfältet. Inte med svärd och sköldar utan med bollar och taktiska drag. Av alla dessa rivaliteter är få lika fängslande och kulturellt rika som den mellan Italien och Spanien. Det är en rivalitet som sträcker sig långt bortom fotbollsplanen, in i de djupaste skikten av nationell identitet, kulturella traditioner och historiska erfarenheter. Dessa två nationer har delat mer än bara en medelhavskust; de har delat imperier, kulturer och konflikter. Spanien, med sitt rika arv av moriska, judiska och kristna influenser, och Italien, med sina stadstater och renässansens episka framväxt, har alltid varit två kulturella jättar i Europa. Under medeltiden och renässansen var båda nationerna centra för konst, vetenskap och handel. Men medan Italien delades upp i stadstater som Florens, Venedig och Rom, enades Spanien under de katolska monarkerna och blev en av världens största kolonialmakter. Denna historiska dynamik skapade en grund av rivalitet som skulle komma att speglas på fotbollsplanen århundraden senare. Men till skillnad från Frankrike och Tyskland, finns det varma känslor mellan det italienska och spanska folket. Man ser på varandra som lika vackra. Man accepterar att Italien har bäst mat. Man är överens om att Spanien har bättre stränder. Kulturellt finns det inga bariärrer. Det finns bara broar.
Det blir en kort resa för Luciano Spallettis mannar. Från Dortmund till Schalke. Från ett industriområde till ett annat. Premiären var stabil och gav mycket positiva känslor, men nu är det något helt annat som väntar. Även om Luigi sade det han sade och tycker det han tycker, så är faktumet att Spanien är en motståndare som kommer att utsätta Spalletti för den största utmaningen i hans karriär. Livet hade varit mycket enklare om det Luigi säger alltid hade varit sant. I vanliga fall är det tyvärr inte så. Men just ikväll, då kommer det italienska folket att omfamna hans ord. Ikväll kommer kvinnor och män, Italien över, att sitta på restauranger eller hemma och känna precis som Luigi. “Vi har en tanke, en mening och hjärta". Alla kommer vara redo, för nu börjar EM på riktigt. Italien kallar.
