Old Time Hockey: 2004-11 Åren efter lockouten (andra delen)

Detroit Red Wngs vinner återigen Stanley Cup men utmanaren Pittsburgh Penguins får revansch året efter då lagen på nytt stöter på varandra i Stanley Cupfinalen.

Red Wings återtar tronen
NHL startar för första gången säsongen med matcher i Europa och dessutom bestämmer sig NHL för att försöka upprepa succén från ”Heritage Classic” 2003 nämligen en utomhusmatch som skulle spelas nyårsdagen 2008 mellan Buffalo Sabres och Pittsburgh Penguins.

NHL:s lönetak ökar med hela 6,3 miljoner till 50,3 miljoner dollar medan lönegolvet hamnade på 34,3 miljoner, säsongen 2005-06 var lönetaket 39 miljoner och efter två säsonger har det stigit med 11,3 miljoner dvs knappt 29%. I september började NHL:s Board of Governors undersöka möjligheten för en expansion, bland städerna som nämndes fanns Houston, Kansas City, Las Vegas, Milwaukee, Quebec City, Seattle och Winnipeg. NHL bestämde också att från och med säsongen 2008–09 skulle lagen även möta alla lagen från den andra Conferencen varje säsong och därmed minska matcherna mot rivalerna i samma division. NHL genomförde dessutom några mindre regeländringar bland annat så kunde en interference som resulterade i en skada leda till 5 minuters utvisning och game misconduct.

Nashville som innan draften inte riktigt visste hur deras ekonomiska framtid såg ut eller vem som skulle äga laget valde att trada sina stjärnor Kimmo Timonen och Scott Hartnell till Philadelphia för det val i första rundan de gett Flyers för Peter Forsberg. Nashville tradade också sin förstemålvakt Tomas Vokoun till Florida för ett val i förstarundan 2008 och ett val i andrarundan 2007. I augusti fick Nashvilles ägare Leopold ett nytt bud på Predators från den lokale affärsmannen David Freeman och den 29 november godkändes försäljningen av NHL:s Board of Governors. Två månader senare går Leopold in som huvudägare av Minnesota Wild när han köper en majoritet av aktierna i Wild.

Edmonton Oilers valde under sommaren att gå in sig i juniorligan WHL genom att bli ägare till expansionslaget Edmonton Oil Kings som kommer att vinna Memorial Cup 2014. Edmonton gjorde dessutom en ganska omfattande rebuild on the fly (som misslyckades kapitalt) genom att trada bort spelare som Jason Smith och Joffrey Lupul och signa Joni Pitkänen och Sheldon Souray. Laget gav även Thomas Vanek ett jätteerbjudande som Buffalo matchade men det offer sheet som Dustin Penner signade matchades inte av Anaheim vilket gjorde Penner till Oilers spelare.

Brent Sutter blev ny coach i New Jersey som dessutom flyttade in i sin ny arena Prudential Center som var en klar uppgradering jämfört med den gamla arenan Continental Airlines Arena. I New York öppnade Rangers GM Glen Sather plånboken och signade två av de mest eftertraktade spelarna på FA-marknaden Scott Gomez och Chris Drury. Det innebar att det inte längre fanns plats för Michael Nylander som valde att skriva på för Washington Capitals.

I Montreal började Habs så smått planera för lagets 100 årsjubileum (4 december 2009) och pensionerade två tröjnummer (19 Larry Robinson & 23 Bob Gainey) som en försmak på vad som skulle komma fram till jubiléet den 4 december 2009. Att Montreal spelade oväntat bra (mycket tack vare specialty teams där laget var bäst i ligan både med en man mer och en man mindre på isen) och tillhörde de bästa lagen i öst gjorde bara fansens förväntningar inför jubileumssäsongen större.

 I Florida meddelade Tampa Bay att laget plus arenan St. Pete Times Forum skulle få nya ägare genom en grupp ledd av Columbus förre coach och GM Doug MacLean. I november går hela affären upp i rök när gruppen splittras efter ett internt bråk och den 27 november meddelar Tampa Bay att försäljningen stoppas.

Under sommaren lämnade flera stjärnor sina lag och många av dem pga att deras gamla lag inte hade råd att behålla dem, några exempel är Buffalo som tappade Chris Drury till Rangers och Danny Briere till Philadelphia och New Jersey som tappade både Brian Rafalski som gick till Detroit och Scott Gomez som gick till Rangers. Andra namn som skrev på för nya lag under sommaren var Viktor Kozlov, Tom Poti, Radek Dvorak, Richard Zednik, Mathieu Schneider, Ryan Smyth, Darryl Sydor, Michael Nylander, Roman Hamrlik, Todd Bertuzzi, Ladislav Nagy, Robert Lang, Radek Bonk, Owe Nolan, Dainius Zubrus, Brad Stuart, Bill Guerin, Mike Comrie, Sheldon Souray, Martin Gelinas, Dustin Penner, Patrice Brisebois, Michael Peca, Josef Vasicek och Jeemy Roenick.

Boston var ett av många lag som bytte coach under sommaren när de gav den från New Jersey sparkade Claude Julien chansen som headcoach. Trots (eller kanske just därför) att Calgarys spelare gillade Larry Playfair fick denne sparken efter bara en säsong och han ersattes av ”Iron-Mike” Keenan. Eftersom Calgarys GM Darryl Sutter inte kom överens med Mark Giordano om ett nytt kontrakt valde den lovande backen istället att spela för Dynamo Moskva under säsongen. I Ottawa slutade Bryan Murray som coach för att ta över som GM istället för John Muckler som slutade och John Paddock blev lagets nye coach. Paddock överlevde inte som Ottawas coach, när laget kämpar om en slutspelsplats tar Murray över den 27 februari och för laget till slutspelet.

I juli lämnade Alexei Yashin Islanders och skrev på för Lokomotiv Yaroslavl som FA och under försäsongen blev Ottawas Dean McAmmond skadad efter ett överfall från Philadelphias Steve Downie som var ute efter hämnd efter att fyra spelare i Flyers blivit skadade. Downie fick matchstraff och blev avstängd i 20 matcher i NHL och 9 matcher i AHL. Det var inte den enda långa avstängningen som drabbade en Flyersspelare, Jesse Boulerice blev den 10 oktober avstängd i 25 matcher för en cross-checking på Vancouvers Ryan Kesler. Den 8 oktober meddelade Torontostjärnan Jason Blake att han drabbats av en form av leukemi men han fortsatte spela under behandlingen.

När Dallas hajpade nyförvärv från Färjestad Fabian Brunnström debuterade i NHL blev han den tredje spelaren genom tiderna som gjorde en hattrick i sin första match efter Alex Smart 1943 och Real Cloutier 1979 (Auston Matthews slog rekordet 2016 när han gjorde fyra mål i sin NHL-debut). Brunnström hade även en fjärde puck inne i buren men målet blev underkänt, Brunnströms karriär dalade snabbt och han fick nöja sig med 19 mål och 41 poäng på 104 matcher i NHL innan han återvände till Sverige 2012. Efter sex raka förluster fick Atlantas coach Bob Hartley sparken och lagts GM Don Waddell tog över i båset, det hjälpte inte och Atlanta sjönk mot botten av tabellen.

Den 3 november var legenden Al Arbour tillbaka i båset för Islanders, anledningen var att han innan dess hade varit Islanders coach i 1499 matcher och den nuvarande coachen Ted Nolan tyckte att Arbour borde ha en jämnare siffra i statistiken. Arbour är den som coachat flest matcher för ett lag genom tiderna med 1500 matcher och han är fortfarande #2 bakom Scotty Bowman när det gäller flest matcher sammanlagt som coach i NHL men Joel Quenneville bör passera honom under den här säsongen). Arbours 740 vinster med Islanders är också bäst genom tiderna för coacher för ett lag i NHL.

Den 7 november gjorde Dallas Mike Modano poäng #1233 i NHL och han passerade då Phil Housley och blev den i USA födde spelare som gjort flest poäng i NHL. Den 17 november satte Anaheim upp Ilya Bryzgalov på waivers och blev omedelbart av med målvakten som plockades upp av Phoenix där han gjorde stor succé och fem dagar senare sparkade Washington sin coach Glen Hanlon och ersatte honom med Bruce Boudreau.

Precis före säsongen skulle starta meddelade NHL att på nyårsdagen 2008 skulle Pittsburgh Penguins möta Buffalo Sabres utomhus i Buffalo Bills hemmaarena Ralph Wilson Stadium. Matchen som skulle bli NHL:s andra utomhusmatch genom tiderna kallades Winter Classic och den blev starten på en årlig tradition. När matchen som Pittsburgh vann med 2-1 efter straffar spelades sattes ett nytt publikrekord när 71217 personer såg matchen. NHL-säsongen inleddes den 29 september genom att de regerande mästarna Anaheim Ducks och Los Angeles Kings möttes i två matcher som spelades i Londons 02-arena (som har samma ägare som LA Kings).

Tre dagar tidigare hade Chicago Blackhawks ägare ”Dollar” Bill Wirtz avlidit, Wirtz var avskydd av Chicagos fans bland annat för att han förbjudit Tv-bolagen att sända Chicagos hemmamatcher. När Chicago spelade sin första match för säsongen försökte Blackhawks GM Dale Tallon hålla ett tal för att hedra Wirtz men fansen svarade med att bua under hela talet.

Den 15 december slog det slint för Islanders Chris Simon igen, den här gången stampade han på en liggande Jarkko Ruutus ben, som tur var höll benskyddet men Simon fick matchstraff för försök att skada och blev avstängd i 30 matcher. När NHL senare under säsongen inte stängde av Anaheims Chris Pronger för att han klivit på Ryan Keslers ben protesterade både Simon och media högljutt och NHL tvingades ompröva sitt beslut och stängde av Pronger i 8 matcher. När avstängningen på Simon var över spelade han bara 11 matcher till i NHL innan han 2008 sökte sig till KHL där han spelade i sex säsonger.

När San Jose förlorade mot Anaheim den 13 januari tog lagets svit på 10 raka segrar på bortaplan slut och en anledning var att lagets målvakt Evgeni Nabokov inte vaktade målet för första gången på hela säsongen. Den 18 januari besegrade Buffalo Atlanta med 10-1 och Derek Roy och Drew Stafford gjorde varsin hattrick, det var nästa precis två år sedan Buffalo senast gjorde 10 mål i en match och otroligt nog var det två spelare som gjorde varsin hattrick då också. Knappt en vecka senare satte Daniel Alfredsson ett nytt poängrekord för Ottawa när han gjorde 3 mål och 4 assist i en match mot Tampa Bay. Under januari sparkade Toronto sin GM John Ferguson Jr. och lagets förre GM Cliff Fletcher tog över jobbet under resten av säsongen.

Den 25 februari skrev Peter Forsberg på för Colorado och Forsberg som gjorde comeback den 4 mars efter 10 månaders skadefrånvaro hann spela 3 matcher innan han blev skadad igen och sammanlagt blev den bara 9 matcher och 14 poäng under säsongen. De båda målvakterna Brian Boucher och Curtis Joseph var två andra spelare som inte skrev på för något lag förrän efter nyår. I februari blev det också känt att Ottawas back Wade Redden sagt nej till en trade till San Jose genom att inte släppa på sin NTC klausul.

Precis som Clint Malarchuk säsongen 1988-89 var Richard Zednik nära att förblöda på isen efter att han träffats av en skridsko på halsen. Den 10 februari träffades Zednik av lagkamraten Olli Jokinens skridsko på halsen och fick halspulsådern avskuren, Zednik återhämtade sig, han missade givetvis resten av säsongen men spelade 70 matcher för Florida den kommande säsongen innan han avslutade sin karriär i Europa där han bland annat spelade för AIK. Säsongens positiva överraskning var Washington som rivstartade under lagets nye coach Bruce Boudreau som ledde laget från en 14:e plats i öst till seger i Southeast division. I Calgary blev Jarome Iginla under säsongen både den som spelat flest matcher för laget och den som gjort flest mål i Flames genom tiderna. Calgarys coach Mike Keenan blev dessutom den femte coachen i NHL som kom upp i 600 vinster i serien.

Det var ovanligt lugnt när det gällde trader under säsongen, i december tradade Pittsburgh Mark Recchi till Atlanta men i övrigt hände inte speciellt mycket förrän vid tradingdeadline. Den största traden var när Pittsburgh fick Marian Hossa och Pascal Dupuis från Atlanta i utbyte mot Colby Armstrong, Erik Christensen och Angelo Esposito. Andra spelare som fick nya klubbar vi trading deadline var Vaclav Prospal, Bruce Salvador, Brian Campbell, Brad Richards, Jussi Jokinen, Jeff Halpern, Cristobal Huet, Andrew Ladd, Tuomo Ruutu, Ruslan Salei, Adam Foote, Sergei Fedorov, Matt Cooke, Hal Gill och Jan Hlavac.

Den 18 mars avled Mickey Renaud som var Calgarys val i femterundan 2007 utan att någon förstod vad som hade hänt. Obduktionen visade att han hade ett sällsynt hjärtfel och efter hans död instiftade juniorligan OHL ett pris i hans namn, bland de som vunnit hittar man bland annat Ryan Ellis, Colin Miller och Max Domi.

Den 21 mars blev Alexander Ovechkin den förste spelaren i NHL på 12 år som gjort 60 mål under en säsong och den 3 april passerade han LA Kings legend Luc Robitaille och blev den LW som gjort flest mål i NHL under en säsong med sina 65 mål. När Washington två dagar senare säkrade divisionssegern i Southeast blev de det första lag som gått från en 14:e plats efter halva serien till att ta sig till slutspelet. Under säsongen gjorde Joe Sakic både sin 1600:e poäng i NHL och sin 1000:e assist i ligan och det hade bara 8 spelare lyckats med före honom. I säsongens sista match fick Ottawa både Daniel Alfredsson och Mike Fisher skadade och eftersom Chris Kelly redan fanns på skadelistan såg det mörkt ut inför slutspelet.

Detroit vann serien med 115 poäng och tog därmed hem Presidents’ Trophy för sjätte gången, inget annat lag har vunnit serien mer än tre gånger sedan trofén började delas ut. Montreal blev bästa lag i öst med 104 poäng och totalt var det fem lag som passerade 100 poäng (Pittsburgh 102, San Jose 108 & Anaheim 102). Minnesota vann Northwest division på 98 poäng och Washington vann Southeast på 94 poäng. Eftersom San Jose inte förlorat en enda match under ordinarie tid under mars var Sharks favorittippade inför slutspelet. Tampa Bay och Los Angeles hade båda två 71 poäng men det var Tampa Bay som fick den tvivelaktiga äran att vara säsongens sämsta lag.

Alexander Ovechkin Washington vann både målligan (65 mål) och poängligan (112), det var bara han och Pittsburghs Evgeni Malkin (106) som nådde över 100 poäng. När det gällde mål så var det förutom Ovechkin bara Calgarys Jarome Iginla (50) och Atlantas Ilya Kovalchuk (52) som nådde 50 mål under säsongen. Eftersom San Joses målvakt Evgeni Nabokov både vann flest matcher och hade tredje bäst GAA med 2,14 kan man med fog säga att det var ryssarnas år. Hela 52 målvakter hade minst en shutout under säsongen och bäst av alla var Rangers Henrik Lundqvist med sina 10.

I öst var det återigen dags för en slutspelsserie mellan ettan i öst Montreal och Boston som rankades åtta, det var 31: a gången lagen mötte varandra i slutspelet och eftersom Montreal vunnit seriens samtliga 8 matcher räknade de flesta med en enkel seger för Montreal. Montreal vann visserligen med 4–3 i matcher men utan Carey Prices storspel hade det knappast gått, Price höll nollan både när Montreal tog ledningen med 3–1 i matcher och i den sjunde och avgörande matchen. Pittsburgh som rankades tvåa hade inga problem alls med att slå ut ett skadedrabbat Ottawa som föll efter fyra raka förluster. Washington rankades trea men lagets motståndare i den första omgången sjätterankade Philadelphia hade tagit 2 poäng mer än Caps under säsongen. Philadelphia lyckades besegra Washington med 4–3 i matcher men två av lagets segrar kom efter övertid, den sjunde och avgörande matchen avgjordes när Joffrey Lupul slog in 3–2 till Flyers efter drygt sex minuter av den första övertidsperioden. New Jersey och Rangers gjorde upp i den fjärde matchserien i den första omgången i öst och även om Rangers vann med 4–1 i matcher så är matchserien mest känd för Sean Averys viftande med klubba och handskar för att störa Devils målvakt Martin Brodeur. Efter matchens slut ändrade NHL sina regeltolkningar så att liknande händelser hädanefter skulle resultera i en tvåminuters utvisning för osportsligt uppträdande.

I väst besegrade Detroit Nashville med 4–2 i matcher efter att lagen vunnit sina hemmamatcher tills Chris Osgood höll nollan i den sjätte matchen som Detroit vann med 3–0. Under serien gick dessutom Detroits veteran Chris Chelios förbi målvakten Patrick Roy när det gällde spelade slutspelsmatcher. Andraseedade San Jose hade mer bekymmer med Calgary än väntat men i den sjunde och avgörande matchen såg San Joses Jeremy Roenick som till dess varit osynlig till att Sharks gick vidare med sina 2 mål och 2 assist när Sharks vann med 5–3. Tredje laget i väst Colorados möte med Minnesota blev en riktig holmgång, de tre första matcherna slutade 3–2 till något lag och alla krävde förlängning. Colorado vann sedan tre raka matcher och gick vidare efter 4–2 mot Minnesota. I den första matchen ökade Joe Sakic på sitt rekord när han gjorde sitt åttonde övertidsmål i Stanley Cupslutspelet. Anaheim var fjärdeseedat men Dallas med Marty Turco i målet gick vidare med 4–2 i matcher efter att Dallas försvar fungerat felfritt i fyra matcher.

I den första Conferencesemifinalen i öst möttes Montreal och Philadelphia och Montreal var favoriter eftersom de vunnit alla säsongens möten men efter att Montreal lyckats vinna den första matchen på övertid vann Flyers fyra raka matcher där Flyersmålvakten Martin Biron överglänste Carey Price. I den andra semifinalen höll favoriten, Rangers föll efter fem matcher mot Pittsburgh där Evgeni Malkin spelade huvudrollen. I den östra Conferencefinalen vann sedan Pittsburgh ”The Battle of Pennsylvania” med 4–1 i matcher över Philadelphia som egentligen bara fick hål på Marc-Andre Fleury i den fjärde matchen som laget vann med 4–2.

Ärkefienderna Detroit och Colorado möttes i den ena av Conferencesemifinalerna i väst men den här gången blev det ingen kamp. Johan Franzen gjorde två hattricks när Detroit gjorde 21 mål på fyra matcher när laget svepte Colorado, Franzen satte dessutom nytt klubbrekord med sina nio mål i en slutspelsserie. I den andra semifinalen blev San Jose överraskande utslagna av Dallas med 2–4 i matcher i en tät serie där fyra av matcherna gick till övertid. I den andra matchen tangerade Dallas Brad Richard ett NHL-rekord när han gjorde 4 poäng i en period (1+3). Brenden Morrow gjorde 2-1 till Dallas efter 9:03 i den fjärde övertidsperioden i den sjätte matchen som därmed blev den åttonde längsta matchen i NHL genom tiderna. I den västra Conferencefinalen gick Detroit vidare efter att man slagit Dallas med 4–2 i matcher men Dallas skapade lite spänning när de hämtade in underläge 0–3 till 2–3 innan Detroit avgjorde efter vinst med 4–1 i den sjätte matchen tack vare effektivt PP (3 mål).

Detroit vann första matchen i Stanley Cupfinalen övertygande med 4–0 trots att M-A Fleury antagligen var Pittsburghs bäste spelare i matchen. Pittsburgh spelade lite bättre i den andra matchen efter att coachen Michel Therrien gjort några förändringar i laguppställningen men de lyckades trots det inte göra några mål i matchen som Detroit vann med 3–0. När finalserien flyttades till Pittsburgh trodde många ”experter” att Detroit skulle svepa Pittsburgh men Pittsburgh hade inför den tredje finalmatchen 16 raka vinster på hemmaplan. Sidney Crosby gjorde två mål när Pittsburgh vann med 3–2 trots att det var tredjematchen i rad som Detroit fick skjuta över 30 skott mot Fleury. I den fjärde matchen sköt Detroit 30 skott och två av dem gick in och det räckte för att vinna matchen efter att Jiri Hudler gjort 2–1 i början av den tredje perioden. I den femte matchen kvitterade Maxime Talbot till 3–3 när det bara återstod 35 sekunder i den tredje perioden och efter två mållösa övertidsperioder gav Petr Sykora Pittsburgh segern efter 9:57 av den tredje övertidsperioden. Detroit vann sedan den sjätte matchen med 3–2 och därmed finalen med 4–2 i matcher efter att Henrik Zetterberg gjort 3–1 i mitten av den tredje perioden. Pittsburgh skapade lite spänning i slutet av perioden men kom inte närmare än en reducering när det återstod 1:27 av matchen.

Efter segern i den sjätte finalen fick Henrik Zetterberg Conn Smythe bland annat för att han vunnit slutspelets poängliga (lika många poäng som Sidney Crosby men fler mål) men det fanns många som hellre hade sett att antingen Nicklas Lidström som blev historisk som den förste europeiske lagkaptenen som lett ett lag till Stanley Cup vinst eller Chris Osgood som hade ett fantastiskt slutspel med otroligt låga 1,55 i GAA och en räddningsprocent på ,930 vunnit istället för Zetterberg. Det var rekordmånga européer i Detroits laguppställning, hela 12 spelare från 5 länder (Tjeckien: Hasek, Hudler, Slovakien: Kopecky, Finland: Filppula, Ryssland: Datsyuk, Sverige: Franzén, Holmström, Lilja, Samuelsson, Lidström, Kronwall, Zetterberg).

Trivia: Chicago Black Hawks lagkaptener från Stanley Cup vinsterna 1934 (målvakten Charlie Gardiner) och 1938 (vänsterforwarden Johnny Gottselig) föddes båda två i Europa (Skottland respektive Kejsardömet Ryssland) men växte upp i Canada.

Alexander Ovechkin vann förutom Art Ross och Rocket Richard även Lester B. Pearson och Hart. Martin Brodeur vann Vezina medan Detroits målvaktsduo Chris Osgood och Dominik Hasek fick dela på Bill Jennings. Förutom Henrik Zetterberg som fick Conn Smythe belönades följande Detroitspelare: Pavel Datsyuk fick Lady Byng och Selke medan Nicklas Lidström fick Norris som ligans bäste back. Chicagos rookiesensation Patrick Kane vann Calder medan Washingtons coach Bruce Boudreau fick Jack Adams. Den här säsongen var den andra som Detroit både vann Stanley Cup och Presidents’ Trophy, sedan Presidents’ Trophy började delas ut 1985-86 var det här sjunde gången som vinnaren av Presidents’ Trophy också vann Stanley Cup.

2008 var det dags för en domare att bli invald I Hockey Hall of Fame igen, den var den legendariske linjemannen Ray Scapinello som fick äran att bli den femtonde domaren som valts in i HHoF. Juniorbossen Ed Chynoweth valdes in som Builder medan Glenn Anderson och Igor Larionov blev de enda spelarna som valdes in det året.

Samma regler som förra året gällde draften där lotteriet vanns av Tampa Bay Lightning som redan hade första valet i draften och Tampa Bay valde Steven Stamkos. LA Kings valde Drew Doughty med det andra valet och även Alex Pietrangelo, Luke Schenn, Cody Hodgson, Tyler Myers, Erik Karlsson, Jake Gardiner, Jordan Eberle och John Carlson tillhörde de som valdes i den första rundan. I senare rundor valdes bland annat Jakob Markström, Slava Voynov, Jake Allen, Roman Josi, Justin Schultz, Derek Stepan, Travis Hamonic, Jori Lehterä, Adam Henrique, Braden Holtby, TJ Brodie, Gustaf Nyquist, Matt Martin, Cam Atkinson och Jason Demers. 17 svenskar, 9 ryssar och 7 finländare fanns bland de 45 europeiska spelare som valdes det här året.

Finalrepris med en annan utgång
Ekonomiska stormmoln samlades sig över Phoenix Coyotes samtidigt som säsongen avslutades med att Pittsburgh fick revansch i Stanley Cup finalen mot Detroit.

Sommarens FA frenzy var verkligen frenzy för det var både många och stora spelare som bytte lag i början av juli 2008 eller vad sägs om följande: Radim Vrbata Tampa Bay, Curtis Joseph Toronto, Jose Theodore Washington, Andrew Raycroft Colorado, Cory Stillman Florida, Cristobal Huet Chicago, Olaf Kölzig Tampa Bay, Brian Campbell Chicago, Brian Rolston New Jersey, Bobby Holik New Jersey, Mark Streit Islanders, Michael Ryder Boston, Wade Redden Rangers, Marian Hossa Detroit, Sean Avery Dallas, Jarkko Ruutu Ottawa, Doug Weight Islanders, Kristian Huselius Columbus, Markus Näslund Rangers, Miroslav Stan Pittsburgh, Ruslan Fedotenko Pittsburgh, Rob Blake San Jose, Matt Cooke Pittsburgh, Owen Nolan Minnesota, Todd Bertuzzi Calgary, Mark Recchi Tampa Bay, Brendan Morrison Anaheim och Pavol Demitra Vancouver.

I juni godkände NHL:s Board of Governors att Daryl Katz köp av Edmonton Oilers, Katz som är ägare till ett läkemedelsbolag (Rexall) fick betala 200 miljoner för Oilers. Katz befordrade Oilers GM Kevin Lowe till vice-president och anställde Steve Tambellini som ny GM medan coachen Craig MacTavish fick förnyat förtroende.

Under sommaren fick Paul Maurice sparken som coach i Toronto och det spekulerades frisk i vem som skulle bli ny GM. En av favoriterna var Brian Burke trots att denne fortfarande hade kontrakt med Anaheim, ett annat namn som nämndes både som GM och som coach var Wayne Gretzky. Toronto dröjde med valet av ny GM och Cliff Fletcher som egentligen bara skulle varit GM fram till den föregående säsongens slut var tvungen att anställa en ny coach och han valde Ron Wilson som nyss fått sparken från San Jose. Säsongen startade utan en ny GM i Toronto men när Al Coates utsågs till director of player-personnel blev allt fler övertygande om att Toronto var ute efter Burke som jobbat med Coates i nästan 20 år. I november blev det officiellt att Brian Burke utsågs till Torontos nye GM men han kunde bara se på när ett orutinerat Maple Leafs missade slutspelet för fjärde året i rad.

I Ottawa blev Craig Hartsburg ny coach men det skulle inte gå bättre för honom än det gjorde för John Paddock den föregående säsongen. I februari får Hartsburg sparken och ersattes av Cory Clouston som kom från farmarlaget Binghamton Senators. Clouston kunde inte förhindra att Ottawa missade slutspelet efter 11 raka år där de kämpat om Lord Stanleys trofé. San Jose gjorde Todd McLellan till ny coach efter Ron Wilson som gått till Toronto. Ted Nolan fick sparken som Islanders coach och ersattes av Scott Gordon

Coachen John Tortorella lämnade Tampa Bay trots att han hade ett år kvar på kontraktet för att börja jobba på den kanadensiska sportkanalen TSN. Tortorella ersattes av Barry Melrose som gjorde den motsatta resan från ESPN där han jobbat sedan 1996 tillbaka till båset. Tampa Bays GM Jay Feaster slutade i protest mot att ägarna Len Barrie och Oren Koules la sig i och pressade Dan Boyle till att ge upp sig NTC och acceptera en trade till San Jose. Han ersattes av Brian Lawton och ägarna fick stenhård kritik från bland annat John Tortorella som kallade dem cowboys på hal is.

Under fjolårets slutspel eller närmare bestämt den 29 maj 2008 hade Vancouvers lovande backtalang Luc Bourdon förolyckats i en motorcykelolycka. Bourdon som vann JVM-guld två gånger hade köpt motorcykeln bara två dagar före olyckan, Bourdons bäste vän Kris Letang beslutade sig efter dödsolyckan att själv sluta köra MC. Inför säsongen tog sedan Vancouver det kontroversiella beslutet att göra målvakten Roberto Luongo till ny lagkapten, eftersom NHL inför säsongen 1948-49 förbjöd målvakter från att agera lagkapten på isen fick backen Willie Mitchell agera lagkapten under matcherna. Anledningen till att NHL förbjöd målvakterna att vara lagkaptener var att Montreals Bill Durnan under säsongen 1947-48 utnyttjade rollen som lagkapten till att i besvärliga lägen ge Montreal en gratis timeout. Förutom Luongo och Durnan har fem andra målvakter varit lagkaptener i NHL: John Ross Roach Toronto St. Pats 1924–25, George Hainsworth Montreal Canadiens 1932–33, Roy Worters New York Americans 1932–33, Alex Connell Ottawa Senators 1932–33 och Charlie Gardiner Chicago Black Hawks 1933–34. Gardiner som tragiskt avled sommaren efter Chicagos Stanley Cupvinst 1934 är den ende målvakt som varit lagkapten när ett lag vunnit Stanley Cup.

Två superstjärnor som var FA hade svårare att bestämma sig men den 14 december skrev Mats Sundin på för Vancouver Canucks där han avslutade sin karriär med en ganska misslyckad säsong och i början av januari skrev Brendan Shanahan på för New Jersey Devils där han spelade sina sista 34 matcher i NHL och 7 sista slutspelsmatcher. I Florida valde Jacques Martin att släppa jobbet som coach och bara vara GM och Peter DeBoer ersatte Martin som headcoach. I Los Angeles fick oachen Marc Crawford gå och han ersattes av Terry Murray. Chicago utsåg den 20-årige centern Jonathan Toews till ny lagkapten och han blev då den tredje yngste kaptenen i NHL genom tiderna.

I Montreal hade lagets GM Bob Gainey ägnat större delen av sommaren med att uppvakta Mats Sundin men eftersom Sundin dröjde med att ge besked fick Gainey nöja sig med Alex Tanguay och Robert Lang som nyförvärv. Den här säsongens firande kommer innehålla bland annat pensioneringen av Patrik Roy nummer 33, årets All Star match och draften.

NHL ändrade i spelschemat så att alla lagen mötte varandra igen efter tre säsonger där lagen bara spelat sammanlagt 10 matcher mot lagen i den andra Conferencen. Lönetaket fortsatte att stiga kraftig, den här säsongen blev höjningen 6,4 miljoner och det nya taket 56,7 miljoner samtidigt som lönegolvet hamnade på 40,7 miljoner vilket var mer än lönetaket från säsongen 2005-06. NHL ändrade också några regler, hädanefter fick det lag som fick en spelare utvisad tekning i den egna zonen, NHL justerade också reglerna för icing och var en tekning placerades efter att pucken hamnat utanför rinken.

För andra året i rad med några matcher i Europa, fyra lag Pittsburgh, Ottawa, Rangers och Tampa Bay startade säsongen med några träningsmatcher innan Ottawa och Pittsburgh möttes i två matcher i Globen medan Rangers och Tampa Bay möttes två gånger i O2-arena i Prag. Även det här året valde NHL alltså att placera matcherna i arenor som antingen ägdes eller sköttes av Anschutz Entertainment Group (AEG) som också var LA Kings ägare och även om svenska journalister gärna vill tro att det är svenskarnas NHL-intresse som gör att NHL återvänder till Sverige och Globen de kommande åren så är NHL:s nog mest intresserade av att gynna en speciell och ganska besvärlig ägare. Pittsburgh och Ottawa vann var sin match medan Rangers vann båda matcherna över Tampa Bay, Rangers deltog dessutom i Victoria Cup där de mötte Metallurg Magnitogorsk som vunnit det som idag är IIHF:s CHL, Rangers besegrade Magnitogorsk med 4–3. Victoria Cup spelades även den kommande säsongen men när KHL startades och de ryska lagen försvann från nuvarande CHL var NHL inte intresserade längre (det faktum att Chicago 2009 förlorade med 1–2 mot Zürich Lions hade nog också viss betydelse). NHL-premiären i Europa var den 4 oktober men de övriga lagen i NHL startade inte sin säsong förrän den 9 oktober.

Fun Fact: Före den 23 februari 2009 hade samtliga fyra lag som spelade i Europa sparkat sin coach. Efter att Chicago inlett säsongen med bara en vinst på de fyra första matcherna fick coachen Denis Savard sparken och hans ersättare blev Joel Quenneville och de övriga lagen som spleade i Europa följde snart efter. När Boston skulle möta Atlanta den 25 oktober upptäckte domarna att linjerna var felmålade, därför beslöts det att de båda lagen skulle byta sida i den tredje perioden precis som man gör när det är en utomhusmatch.

Rangers inledde säsongen rekordbra och efter 13 matcher hade laget 10 vinster och 21 poäng vilket var två nya prydliga klubbrekord. Den 28 oktober skrev Bostons målvakt Tim Thomas in sig i rekordböckerna när han höll nollan i två raka bortamatcher, det hade hänt förut men Thomas var först med att hålla nollan i två bortamatcher där resultatet var 0–1. Under drygt en månad (13 november till 21 december) gjorde Bostons Phil Kessel poäng i varje match, totalt gjorde han poäng i 18 raka matcher vilket var en tangering av rekordet för en spelare född i USA.

NHL-säsongen hann knappt starta innan Andrei Cherepanov som Rangers draftat i den första rundan 2007 avled den 13 oktober efter att han kollapsat i båset under en match med Avantgard Omsk i KHL. Redan den 16 oktober (bara en vecka efter NHL-premiären i Nordamerika) sparkade Chicago coachen Denis Savard och ersatte honom med Joel Quenneville, Den 25 oktober spelades det 15 matcher och det var bara andra gången sedan NHL fick 30 lag som alla lagen spelade samma dag/kväll. Den 3 november gjorde Columbus Chris Campoli två mål under samma förlängning, hans första skott gick igenom nätet utan att domarna reagerade men i samma anfall fick Campoli tillbaka pucken och den här gången stannade pucken i målburen efter Campolis skott.

Senare i november tradade Philadelphia problembarnet Steve Downie och Steve Eminger till Tampa Bay i utbyte mot Matt Carle och Toronto tradade Alex Steen och Carlo Colaiacovo till St. Louis mot Lee Stempniak. Carolinas coach Peter Laviolette blev den 7 november den amerikanske coach som vunnit flest matcher i NHL (240 vinster) när Canes besegrade Ottawa med 2-1 men redan den 2 december gav Carolina honom sparken och Paul Maurice blev lagets nye coach.  I december sparkade Philadelphias GM Paul Holmgren coachen John Stevens och ersatte honom med Peter Laviolette som skulle komma att leda laget till en mycket överraskande Stanley Cup final.

Tampa Bay hade av någon anledning anställt Barry Melrose som coach under sommaren och efter en usel start (5-7-4) fick han sparken och ersattes av den assisterande coachen Rick Tocchet. Melrose återvände till ESPN där han startade ett ordkrig med Tampa Bays GM. Den 5 januari blev Dallas Sean Avery avstängd i sex matcher för sina kommentarer om sin f.d. flickvän och Dion Phaneufs nuvarande flickvän Elisha Cuthbert. Dallas meddelade en vecka senare att Avery spelat sin sista match för klubben och när laget satte honom på waivers plockade hans gamla lag Rangers upp honom.

I december publicerade media uppgifter som sa att Phoenix Coyotes väntades gå med 35 miljoner i förlust den här säsongen men Gary Bettman förnekade det i ett uttalande. Buffalo Sabres var ett annat lag som diskuterades eftersom det ryktades om att laget var till salu trots att den nuvarande ägaren förnekade det. Efter att media i Toronto den 23 december publicerat bevis på att Phoenix fick ekonomisk hjälp från NHL för att överleva tvingades Bettman pudla. Phoenix hade över 80 miljoner i skulder till ett bolag i New York och sedan år 2000 beräknades laget ha gått med över 200 miljoner i förlust (alla siffror är US dollar). Även lagets ägare Jeremy Moyes hade ekonomiska bekymmer och han ville helst sälja laget samtidigt som NHL förhandlade med staden Glendale om bättre villkor för Coyotes.

Även det här året spelades en Winter Classic, från början var de flesta övertygade om att den skulle spelas i Yankee Stadium med NY Rangers som värd men eftersom Rangers redan förlorat en hemmamatch i MSG (där de är skattebefriade) pga spel i Europa valde NHL att spela matchen på Soldier Field i Chicago där Chicago och Detroit skulle mötas. Det gick inte heller eftersom Chicago Bears som räknade med att gå till NFL:s slutspel protesterade ch då valde NHL att flytta matchen till Chicago Cubs hemmaarena Wrigley Field. Detroit vann matchen med 6–4, förutom att fem av målen kom i PP var det mest anmärkningsvärda att Ty Conklin som vaktade Red Wings mål spelade i sin tredje utomhusmatch eftersom han spelade för Edmonton 2003 (Heritage Classic) och Pittsburgh 2008. Boston fortsatte att vinna under januari och de vann 14 raka hemmamatcher vilket var lagets längsta svit sedan säsongen 1972–73.

Den 7 januari inträffade en skandal i matchen mellan Philadelphia och Pittsburgh, i matchen som Flyers vann med 7–4 blev ett mål gjort i numerärt underläge av Simon Gagne inte godkänt eftersom producenten för FSN i Pittsburgh inte hade sänt allt videomaterial till NHL:s ”war room” i Toronto. När det efter matchen blir klarlagt att det fanns videoklipp som tydligt visade att pucken var i mål och att de aldrig skickades till Toronto blev matchens producent avstängd och FSN (FoxSportsNetworks) rensade bland kanalens medarbetare. Några år senare bildade flera av FSN:s lokala kanaler däribland den i Pittsburgh Root Sports som numera ingår i AT & T Sports Networks och kanalen fortsätter att utmärka sig genom att ha NHL:s antagligen mest partiska kommentatorer och bisittare.

Efter en lugn januarimånad fick tre coacher sparken under februari, Ottawa sparkade Craig Hartsburg och ersatte honom med Cory Clouston, Pittsburgh sparkade Michel Therrien och ersatte honom med Dan Bylsma och Rangers som fått problem efter rekordstarten sparkade Tom Renney för att ersätta honom med John Tortorella. I februari blev dessutom Washingtons back Mike Green den förste backen i NHL-historien som gjorde mål i åtta raka matcher. Philadelphias Mike Richards blev under samma månad den förste i NHL som gjort 3 mål i spel 3 mot 5 när han gjorde mål på Rangers Henrik Lundqvist i en match som Flyers vann med 5–2. En vecka före trading deadline tradade Pittsburgh till sig Chris Kunitz och Eric Tangradi från Anaheim mot backen och det fd superlöftet Ryan Whitney.

När Dallas den 6 februari besegrade New York Rangers med 10–2 på hemmaplan så var det första gången som Dallas gjorde minst 10 mål i en NHL-match. Under den sista säsongen innan flytten från Minnesota slog North Stars San Jose med 10–6 så det var över 17 år sedan organisationen gjorde 10 mål i en match i serien. Den 19 februari slog skvallerpreseen i Montreal till med en riktigt kioskvältare när det rapporterades att Roman Hamrlik och bröderna Andrei och Sergei Kostitsyn var insyltade i Montreals maffia. När det visade sig att journalisten verkligen byggt en dinosaur av en hönsfjärder lugnade det ned sig men sedan den dagen har media i Montreal till skillnad från media i övriga kanadensiska städer haft en betydligt mer kritisk ton till stadens NHL-lag vilket till stor del beror på att av förklarliga skäl så var representanter för media inte längre speciellt omtyckta vare sig av Habs spelare, ledare eller ägare (och det gäller till stor del även lagets fans där en stor fraktion sedan dess varit väldigt kritiska till media).

Media och Montreal förtjänar egentligen en egen artikel men utan att överdriva kan man konstatera att staden Montreal har fostrat många legendariska ishockeyjournalister med Elmer Ferguson, Jacques Beauchamp, Dink Carroll, Bertram Raymond, Yvon Pednault och givetvis Red Fisher i spetsen. Fisher bevakade sin första match med Montreal den 17 mars 1955 (dagen för Richard-Riot) och skrev sin sista kolumn våren 2012 (han sedan dess skrivit gästkrönikor om bland annat Jean Béliveau). Att dessa legendarer alla skrivit om Montreal Canadiens gör tyvärr att många av dagens skribenter har fått en alldeles för hög uppfattning om sig själva och media i allmänhet där några på allvar ser sig själva som stjärnor jämbördiga med de idrottsmän de intervjuar.

Under våren befäste New Jerseys målvakt Martin Brodeur sin plats i historieböckerna när han först blev den andre målvakten genom tiderna som nådde 100 hållna nollor i NHL och den 17 mars blev Brodeur den målvakt som vunnit flest matcher i NHL när han registrerades för vinst #552 och därmed passerade Patrick Roys gamla rekord på 551 vinster.

Den 9 mars fick Montreals coach Guy Carbonneau sparken eftersom Montreal under och efter det värsta mediedrevet sjunkit som en sten i tabellen och Gainey tog än en gång över som coach under resten av säsongen. Den 13 mars tangerade Marin Brodeur Patrick Roys rekord på 551 segrar i NHL och tre dagar senare blev han ensam om rekordet efter en ny vinst. Den 15 mars blev Mattias Öhlund den back i Vancouver som gjort flest poäng för laget genom tiderna,.

Den här säsongens trading deadline var betydligt lugnare än de senaste årens, det skedde bara 26 trader och Patrick O'Sullivan, Justin Williams och Erik Cole ingick i en trade med tre lag inblandade. O'Sullivan hamnade i Edmonton, Williams i LA Kings och Cole i Carolina. Andra kända spelare som tradades var Olaf Kölzig, Dominic Moore, Travis Moen, James Wisniewski, Samuel Påhlsson, Derek Morris, Petr Prucha, Dan Carcillo, Mark Recchi, Bill Guerin, Brandon Prust, Scottie Upshall, Steve Montador, Brendan Morrison, Olli Jokinen, Martin Gerber, Mikael Tellqvist, Jordan Leopold och Antoine Vermette.

Vid NHL:s Board of Governors mötet i Florida veckan efter trading deadline fick NY Rangers ett val i den andra rundan 2009 pga. att Andrei Cherepanov som Rangers draftat i första rundan 2007 avlidit uder hösten (NHL brukar kompensera lag som inte kan signa spelare de valt i den första draftrundan). Senare i mars skrev även Rangers målvakt Henrik Lundqvistin sig i historieböckerna eftersom han blev den förste målvakten genom tiderna i NHL som vunnit minst 30 matcher under sina fyra första säsonger. Efter säsongens sista match sa Minnesotas coach Jacques Lemaire upp sig pga. att Minnesota missade slutspelet för första gången på tre säsonger.

Columbus gick till slutspelet för första gången i lagets historia och förutom San Jose som var ligans bästa lag med 117 poäng hade sex lag över 100 poäng ( Boston 116, Detroit 112, Washington 108, New Jersey 106, Chicago 104 och Vancouver 100) och det innebar att samtliga lag som vann sin division också kom över 100 poäng. Florida som kom på plats 9 i den östra Conferencen med 93 poäng hade dubbel otur, främst för att det åttonde laget Montreal som hade lika många poäng placerades före Panthers pga. fler vinster men också för att laget hade mer poäng än St. Louis, Columbus och Anaheim som samtliga gick till slutspelet från den västra Conferencen. Säsongens stora negativa överraskning var Ottawa som missade slutspelet för första gången sedan säsongen 1995–96 medan det inte kom som någon överraskning att Islanders blev ligans sämsta lag med 61 poäng.

Bland målvakterna var det Boston Bruins Tim Thomas som övertygade mest nu när Martin Brodeur missade över halva säsongen pga. skada. Columbus rookiemålvakt Steve Mason som höll nollan 10 gånger under säsongen ansågs vara den absolut största anledningen till att Columbus nådde slutspelet för första gången och han var storfavorit till att vinna Calder Trophy. Det blev dubbelt rysk i poängligan genom Evgeni Malkin som vann på 35 mål och 113 poäng före Alexander Ovechkin som gjorde 56 mål och 110 poäng. Sidney Crosby blev med 103 poäng tredje man över 100 poäng medan den tredje ryske superstjärnan Pavel Datsyuk blev fyra med 97 poäng. Ovechkin blev för övrigt den ende som kom upp i 50 mål under säsongen trots att antalet mål i ligan hade ökat något under säsongen.

Mitt under pågående slutspel hamnade Gary Bettman och Phoenix ännu en gång i rampljuset när det blev känt att NHL tagit kontroll över Coyotes redan den 14 november då lagets ägare Jeremy Moyes försökte sätta laget i konkurs för att kunna sälja det till den kanadensiske affärsmannen Jim Balsillie (Blackberry) som ville flytta laget till den kanadensiska staden Hamilton som ligger söder om Toronto. Bettman och NHL:s vicepresident Bill Daly tvingades ta tillbaka sina lögner och medge att NHL pumpat in ca 45 miljoner i laget sedan november samtidigt som man sparkat laget ordförande och 18 andra personer i ledningen. Myers som genom att äga Coyotes förlorat 73 miljoner dollar sedan lockouten och NHL möttes senare i domstolen där NHL visserligen vann (dvs ligan hade rätt att vägra Moyes att sälja laget) men samtidigt kom mycket av ligans mer eller mindre ljusskygga affärer upp i rampljuset (till NHLPA:s glädje). Phoenix hade missat slutspelet i fem säsonger i rad och media rapporterade skadeglatt att laget som inte gått med vinst en enda säsong sedan flytten från Winnipeg gjort en förlust på minst 300,000 dollar per match eller 30 miljoner under säsongen.

I öst möttes förstaseedade Boston och Montreal ännu en gång och den här gången vann Boston enkelt med 4–0 i matcher efter att varit starkare i slutet av matcherna. Andraseedade Washington hade stora problem med NY Rangers men gick till slut vidare efter att ha vänt underläge 1–3 till seger med 4–3 i matcher. Efter den första matchen som Rangers vann bytte Bruce Bodreau ut Jose Theodore mot Sergei Varlamov, ett drag som visade sig vara ett lyckokast även om Henrik Lundqvist nollade Washington i den andra matchen. Varlamov höll nollan i den tredje och femte matchen och i den sjunde och avgörande matchen avgjorde Sergei Fedorov när han gjorde 2–1 till Capitals efter 15:01 av den tredje perioden. Efter den sjätte matchen i serien råkade Rangers coach John Tortorella i slagsmål med ett Capitalsfan och tvingades se den sjunde matchen från läktaren eftersom NHL stängde av honom i en match. Det innebar att Washington gick vidare till andra omgången för första gången sedan 1998 då laget tog sig till finalen.

Tredjerankade New Jersey föll mot Carolina med 3–4 i matcher, två av matcherna krävde förlängning och Cam Ward var klart bättre än Martin Brodeur i serien. När Jussi Jokinen slog in 4–3 till Carolina i den sjunde och avgörande matchen var det bara kvar 0,2 sekunder av den tredje perioden och det var givetvis ett nytt Stanley Cup rekord. Fjärderankade Pittsburgh slog ut Philadelphia med 4–2 i matcher och i en andra matchen hette hjälten Bill Guerin som gjorde två mål varav den andra kom efter 18:09 av förlängningen. Vid ställningen 3–0 i början av den andra perioden av den sjätte matchen gick luften fullständigt ur Philadelphia som fick se Pittsburgh göra fem raka mål och avancera till den andra omgången.

I den andra omgången fick Pittsburgh slita hårt för att slå ut Washington som tog ledningen med 2–0 i matcher, i den andra matchen gjorde Sidney Crosby och Alexander Ovechkin var sin hattrick men Crosbys tredje mål kom för sent när det bara återstod 31 sekunder av den tredje perioden. Pittsburgh kom igen och vann tre raka matcher men två av dem gick till förlängning där hjältarna hette Kris Letang och Evgeni Malkin. Washington vann den sjätte matchen som också gick till förlängning tack vare David Steckel som nätade efter 6:22 av förlängningen. I den sjunde matchen blev Varlamov utbytt när Pittsburgh ledde med 4–0 och Pittsburgh vann enkelt med 6–2. Både Ovechkin och Crosby storspelade under de här sju matcherna, Ovechkin gjorde 14 poäng och Crosby 13 poäng och det var mer än någon spelare haft under en slutspelsserie sedan 1995. I den andra serien fortsatte Carolina att överraska genom att slå ut förstaseedade Boston med 4–3 i matcher, Boston tog ledningen med 1–0 i matcher innan Cam Ward höll nollan i den andra matchen. Tredje matchen gick till förlängning och där avgjorde Jussi Jokinen efter 2:48 och Carolina vann även den fjärde matchen med 4–1 efter storspel av Ward och två mål av Eric Staal. Boston och framförallt Tim Thomas kom igen och Boston vann match fem med 4–0 och match sex med 4–2. Den sjunde och avgörande matchen stod 2–2 efter ordinarie tid men efter 18:46 av förlängningen såg Scott Walker till att sensationslaget Carolina gick vidare till Conferencefinalen.

I väst blev förstaseedade San Jose utslagna direkt av Anaheim som vann med 4–2 i matcher, den schweiziske målvakten Jonas Hiller höll nollan i två av matcherna samtidigt som Anaheims stjärnor Scott Niedermayer, Teemu Selänne, Ryan Getzlaf och Corey Perry levererade. I San Jose var det bara Dan Boyle och Patrick Marleau som kom upp i normal standard. Andraseedade Detroit fick möta Columbus som gjorde sitt första slutspel någonsin och Columbus hade inte en chans utan föll med 0–4 i matcher. I den fjärde matchen lyste Columbus orutin igenom när laget tog en utvisning för för många spelare på isen vid ställningen 5–5 sent i den tredje perioden, Detroit gjorde 6–5 i PP genom Johan Franzen när det bara var kvar knappt 47 sekunder av matchen.

Tredjeseedade Vancouver svepte också sina motståndare, St. Louis kämpade bra men föll med uddamålet i tre av matcherna medan Roberto Luongo höll nollan i den andra matchen. I den fjärde matchen kom St. Louis igen och kvitterade till 2–2 i slutet av den tredje perioden men efter bara 18,9 sekunder av förlängningen gjorde Alexandre Burrows 3–2 till Vancouver. I den fjärde matchserien vann Chicago och Calgary sina hemmamatcher tills Chicago vann den sjätte matchen på bortaplan med 4–1 efter att Nikolai Khabibulin storspelat.

I den andra omgången slog Detroit ut Anaheim med 4–3 i matcher efter att Dan Cleary avgjort den sjunde och avgörande matchen med sitt 3–2 mål när det bara var kvar 3 minuter av den tredje perioden. Nicklas Lidström avgjorde den första matchen när det bara var kvar 49 sekunder och i den andra matchen dröjde det tills det gått 1:15 av den tredje övertidsperioden innan Todd Marchant gav Anaheim segern med sitt 4–3 mål. Anaheim vann även den tredje matchen efter att domaren Brad Watson blåst av för tidigt precis före Marian Hossa slog in det som borde varit 2–2 målet. Hossa och Johan Franzen gjorde två mål var i den fjärde matchen som Detroit vann med 6–3 och Franzen gjorde även matchens första mål i den femte matchen som Detroit vann med 4–1. I den sjätte matchen släppte Jonas Hiller bara in ett skott av 38 när Anaheim kvitterade till 3–3 i matcher tack vare mål av Getzlaf och Perry. Chicago besegrade Vancouver med 4–2 i matcher, Vancouver vann den första matchen med 5–3 tack vare ett mål i tom bur plus att Sami Salo gjorde 4–3 när det gått 18:47 av den tredje perioden. Chicago vände underläge 0–2 till seger 6–3 i den andra matchen tack vare två mål vardera från Mike Bolland och Patrick Sharp. Vancouver vann den tredje matchen med 3–1 efter storspel från Roberto Luongo men i den fjärde matchen vann Chicago med 2–1 efter att först Martin Havlat kvitterat sent i den tredje perioden innan Andrew Ladd avgjort efter 2:52 av förlängningen. Match fem och sex vann Chicago relativt enkelt efter at Dustin Byfuglien gjort två mål i match fem och Patrick Kane gjort en hattrick i match sex.

I den östra Conferencefinalen mellan Carolina och Pittsburgh hade Carolina inte en chans, Carolina hängde egentligen bara med i den första matchen som Pittsburgh vann med 3–2 efter att Marc-Andre Fleury gjort en jätteräddning när Eric Staal höll på att kvittera till 3–3 i slutet av matchen. De övriga tre matcherna vann Pittsburgh med 7–4, 6–2 och 4–1. I den västra Conferencefinalen fick Detroit slita betydligt mer även om man vann serien med 4–1 i matcher. Tre av matcherna gick till förlängning, Mikael Samuelsson avgjorde den andra matchen efter 5:14 av förlängningen medan Patrick Sharp såg till att Chicago vann den tredje med sitt 4–3 mål efter 1:52 av förlängningen. Efter den matchen där Chicagos målvakt Nikolai Khabibulin blev skadad diskuterades även en tackling från Niklas Kronwall som däckade Martin Havlat, tacklingen hade idag garanterat gett några matchers avstängning. Detroit vann sedan med fjärde matchen enkelt med 6–1 innan även den femte matchen krävde förlängning. Både Chris Osgood i Detroits mål och Cristobal Huet i Chicagos storspelade och efter tre perioder var ställningen 1–1, det tog bara 3:58 av förlängningen innan Darren Helm såg till att Detroit gick vidare. Det här var den senaste Conferencefinalen i väst som spelades utan ett lag från Kalifornien, San Jose har varit i tre (2010, 2011, 2016) precis som LA Kings (2012, 2013, 2014 medan Anaheim har nått två (2015, 2017).

Det blev med andra ord en returmatch mellan mästarna Detroit och de första utmanarna Pittsburgh och Detroit hade hemmafördel och den drog de nytta av i den första matchen då samtliga Detroits mål kom efter märkliga studsar. Detroits första två mål gick in via Fleury och 3–1 målet slogs in på volley av Justin Adbelkader. Detroit vann även den andra matchen med 3–1 trots att det var Pittsburh som startade klart bäst och tog ledningen med 1–0 men de hade behövt en större ledning efter den första perioden. I den andra tog Detroit över och var efter mål av Jonathan Ericsson och Valtteri Filppula i ledning inför den tredje perioden. Bara en dryg minut efter att Sidney Crosby haft en puck på mållinjen avgjorde Abdelkader med 3–1 målet, i slutsekunderna rök Henrik Zetterberg och Evgeni Malkin ihop och slogs men ingen av dem blev avstängd. Pittsburgh vann den tredje matchen med 4–2 efter att lagets PP äntligen började fungera. Laget gjorde både 2–2 och 3–2 i PP efter att backarna Kris Letang och Sergei Gonchar hittat rätt innan Maxim Talbot gjorde 4–2 i tom bur när det återstod 57 sekunder av matchen. Pittsburgh kvitterade till 2–2 i matcher genom en ny 4–2 vinst och även den här gången var det lagets specialty teams som fällde avgörandet. Evgeni Malkin gjorde 1–0 i PP och Jordan Staal kvitterade till 2–2 med en man mindre på isen. Pittsburgh gjorde sedan två mål inom tre och en halv minut genom Sidney Crosby och Tyler Kennedy och matchen var avgjord även om båda lagen var nära att göra mål i den tredje perioden.

Den femte matchen var antagligen Pittsburghs sämsta match under hela säsongen och när laget dessutom inte kunde hålla sig borta från utvisningsbåset vann Detroit enkelt. Slutresultatet 5–0 (tre av målen gjorda på PP) var i minsta laget men även om Pittsburgh var dåliga så var domarna lite väl hemmablinda och domarkritiken efter matchen kom nog att spela en viktig roll i fortsättningen. Pittsburgh dominerade den sjätte matchen stort under de två första perioderna men ledde bara med 1–0 innan Tyler Kennedy ökade till 2–0 efter drygt 5 minuters spel av den tredje perioden. Detroit tog då över fullständigt men trots att de vann skottstatistiken i perioden med 14–7 så kom de inte närmare än ett reduceringsmål av Kris Draper. Om domarna hållit samma nivå i den här matchen som i den förra hade Detroit troligen fått betydligt fler PP än två i den tredje perioden. Även i den sjunde och avgörande matchen var domarnivån betydligt högre än den var i de fem första matcherna i serien. I den sjunde finalen blev dessutom Detroits coach Mike Babcock den andre genom tiderna efter Mike Keenan (Philadelphia 1987 & NY Rangers 1994) som coachat ett lag i en sjunde och avgörande Stanley Cup final för två olika lag (Anaheim 2003). Pittsburgh startade den första perioden bäst men det var Detroit som fick den första riktigt vassa chansen genom Kirk Maltby men perioden slutade mållös. I den andra perioden tog Pittsburgh ledningen med 2–0 efter att Maxim Talbot gjort mål efter 1:13 och 10:07, även Detroits reducering till 2–1 hade en ovan målskytt i Jonathan Ericsson som gjorde mål efter 13:53 i den andra perioden. Den tredje perioden dominerades av Detroit men trots ett spelövertag så saknades de stora chanserna när Pittsburgh koncentrerade sig på att spela på resultatet. Detroit som haft ett skott i ribban i slutet av den andra perioden fick en jättechans att kvittera när det bara var 2 sekunder kvar av perioden men Marc-Andre Fleury kunde slänga sig och rädda Nicklas Lidströms skott.

Att Pittsburgh vann innebar att laget blev det första sedan Montreal Canadiens 1971 som vann den sjunde och avgörande finalen på bortaplan, det var också första gången som ett lag vann en final på bortaplan i Detroit sedan Montreal besegrade Detroit 1966. Pittsburgh var också det första laget sedan 2000 som vann Stanley Cup utan att ha vunnit sin division. Det här årets final mellan Detroit och Pittsburgh var också den första finalen där två lag möttes i final två år i rad sedan Edmonton och Islanders möttes 1983 och 1984. Det var ingen som visste det då men det var dessutom sista gången både Joe Louis Arena och Mellon Arena användes i en Stanley Cupfinal. Evgeni Malkin vann poängligan i slutspelet med 14 mål och 36 poäng (5 poäng före tvåan Sidney Crosby) och han blev den förste ryske spelare som fick ta emot Conn Smythe Trophy. Pittsburghs coach Dan Bylsma blev den trettonde rookiecoachen genom tiderna som vann Stanley Cup och den andre genom tiderna (Habs Al MacNeil 1971) som gjorde det efter att han tagit över under säsongen.

Fun Fact: Dan Bylsma spelade i Anaheim Ducks under två säsonger i början av 2000-talet och hade då Mike Babcock som coach.

Förutom Conn Smythe så fick Evgeni Malkin även Art Ross och två andra ryssar blev också rikligt belönade, Detroits Pavel Datsyuk fick Selke och Lady Byng medan Washingtons Alexander Ovechkin vann Hart, Lester B. Pearson och Rocket Richard. Columbus målvakt Steve Mason tog hem Calder medan Bostons målvakt Tim Thomas dels vann Vezina och dels delade på Bill Jennings med lagkamraten Manny Fernandez. Bostons coach Claude Julien vann Jack Adams och lagets lagkapten Zdeno Chara tog hem Norris. San Jose Sharks blev det trettonde laget som fick ta emot Presidents' Trophy.

Det var fyra mycket meriterade spelare som valdes in i Hockey Hall of Fame: Brett Hull, Brian Leetch, Luc Robitaille och Steve Yzerman fick dessutom sällskap det här året av Lou Lamoriello som valdes in som Builder.

Det här året hölls draften i Montreal som en del av Montreal Canadiens hundraårsjubileum. Anaheim och Philadelphia skapade rubriker när de genomförde en trade där Chris Pronger och Ryan Dingle hamnade i Flyers och Joffrey Lupul, Luca Sbisa, 2 val i första rundan och ett val i tredje rundan gick till Anaheim. New York Islanders som blev sist i NHL vann lotteriet och behöll förstavalet som de använde till att drafta John Tavares. Tampa Bay valde Victor Hedman med det andra valet och dessutom gick Matt Duchene, Evander Kane, Brayden Schenn, Oliver Ekman-Larsson, Nazem Kadri, Magnus Pääjärvi, Ryan Ellis, Nick Leddy, Chris Kreider, Tim Erixon, Marcus Johansson och Kyle Palmieri i den första rundan. Det var med andra ord en riktigt bra årskull och i de senare rundorna valdes bland annat Ryan O’Reilly. Jakob Silfverberg, Anton Lander, Robin Lehner, Tomas Tatar, Anders Nilsson, Tyson Barrie, Cody Eakin, David Savard, Mattias Ekholm, Sami Vatanen, Marcus Krüger och Anders Lee. Under årets draft valdes det sammanlagt 53 spelare från Europa och av dem var 24 svenskar, 10 finländare och 7 ryssar.
 
NHL:s historia Ye Olde Time Hockey