NHL Allmänt
2020-04-23 17:00
Tillbakablicken: 70 år sedan det första förlängningsavgörandet i Game 7
I ett stjärnspäckat Detroit var det Pete Babando som blev historisk finalhjälte.
Niclas Viberg
niclas.viberg@svenskafans.com
@NiclasViberg
Den 23 april 1950 – på dagen 70 år sedan – skrev Pete Babando in sig i NHL:s historieböcker. Då blev nämligen forwarden den första spelaren att bli övertidshjälte i en Game 7 i Stanley Cup-finalen.
Två år i rad hade Detroit blivit svepta i Stanley Cup-finalen. Båda gångerna hade Toronto stått för motståndet. Maple Leafs hade vunnit tre titlar i rad och vann totalt fem av sju titlar mellan 1945 och 1951… så ja, det fanns faktiskt en tid när Toronto var framgångsrika.
Men 1950 var Detroits år. Man hade slagit ut Toronto med 4-3 i matcher på sin väg till finalen och väl där stod New York Rangers för motståndet. Rangers var tillbaka i finalen för första gången på tio år, medan Detroit alltså gjorde sitt tredje raka framträdande.
Stjärnorna fick stå tillbaka för doldisen
Det var ett stjärnspäckat Detroit. Ted Lindsay stod på toppen av sin karriär och hade tagit hem poängligan i grundserien efter 78 poäng på 69 matcher. Lagkaptenen Sid Abel hade vunnit Hart Trophy och blivit ligans bästa målskytt under den föregående säsongen.
Gordie Howe hade fått sitt stora genombrott med 68 poäng på 70 matcher och kom att dominera ligan under de efterföljande åren. Noterbart är att Lindsay, Abel och Howe slutade etta, tvåa och trea i NHL:s poängliga säsongen 49/50.
I försvaret var Red Kelly en av ligans bästa spelare och var den poängbästa backen den säsongen. Harry Lumley vaktade kassen och kom att göra sina sista matcher för Detroit i finalserien.
Samma säsong hade nämligen en viss Terry Sawchuk debuterat för Red Wings. Den framtida ikonen tog över målvaktsrollen till den efterföljande säsongen, men fick mestadels spela AHL-hockey under 49/50 och deltog inte i Stanley Cup-slutspelet. Marcel Pronovost var en annan framtida storback som gjorde sin debut den säsongen – faktum är att han slängdes in i slutspelet. Innan Nicklas Lidström tog sig förbi honom var Pronovost den backen i Detroits historia som hade spelat flest matcher för organisationen.
Men alla stjärnor till trots – det var doldisen Pete Babando som gick till historien.
Toppbacken offrades
Pete Babando blev aldrig någon stjärna i NHL, trots att han hade inlett sin NHL-karriär – i Boston – med 23 respektive 19 mål under sina två första säsonger. Inför säsongen 49/50 blev han bortbytt till Detroit i ett paket där toppbacken Bill Quackenbush gick motsatt väg.
Quackenbush var ansedd som en ytterst kompetent back och det sägs att Detroits general manager Jack Adams skickade iväg honom efter att Quackenbush hade vunnit Lady Byng Trophy. Säsongen 48/49 hade han nämligen noll utvisningsminuter, och det var tydligen ett tecken på att man var för mesig. En annan förklaring ska vara att Adams tummade på en stark backbesättning för att skaffa sig en bredare forwardsbesättning.
In kom i alla fall Babando – men han kom att göra karriärens sämsta grundserie, ty 56 matcher resulterade bara i 6+6. Nu behövde visserligen inte Detroit någon monstersäsong från honom, för man blev ändå ligans bästa lag med 88 inspelade poäng, elva poäng före andraplacerade Montreal.
Det var givetvis så att stjärnorna var framträdande i slutspelet. Detroit åkte däremot på en saftig motgång i den första slutspelsmatchen – då skadade sig Gordie Howe och missade resten av slutspelet.
Sid Abel och Ted Lindsay gjorde sitt, men i Howes frånvaro behövde man hjälp från andra håll. Gerry Couture och George Gee blev poängbäst med nio poäng vardera och i Game 7 i finalserien var det Babando och Tim McFadden som klev fram.
Babando blev hjälte
New York Rangers hade dragit ifrån till 2-0 innan Pete Babando presenterade sig. Tidigt i den andra perioden gjorde han det inte allt för obetydliga 1-2-målet och kort därefter kvitterade Sid Abel.
Rangers kom att återta ledningen, men Jim McFadden kvitterade innan mittenperioden tog slut. 3-3 stod sig över ordinarie tid och förlängning fick ta vid. För första gången avgjordes en Game 7 i en finalserie i förlängning.
Likt den tredje perioden blev även den första förlängningsperioden mållös – men i den andra förlängningsperioden blev Pete Babando historisk. Åtta och en halv minut in i perioden överlistade han Chuck Rayner – som vann Hart Trophy den säsongen och blev invald i Hall of Fame under 70-talet.
- Jag spelade med Gerry Couture och George Gee, som tog tekningen. I normala fall ville George att jag skulle stå bakom honom. Men nu flyttade han mig till höger och sa att han skulle få dit pucken. Jag fick ta ett skär och fick pucken på min backhand. Jag släppte iväg skottet och pucken gick in, berättade Babando för The Hockey News vid ett senare tillfälle.
Babando blev alltså historisk hjälte och Detroit tog sin fjärde Stanley Cup-titel.
Ett litet kapitel i NHL-historien
Pete Babando är ett litet, men inte helt obetydligt, kapitel i NHL-historien. Hans NHL-karriär blev däremot inte särskilt långvarig. Efter debuten 1947 och Stanley Cup-titeln 1950 gjorde han sin sista NHL-match 1953. Då hade han blivit bortbytt från Detroit och hade hunnit tillhöra Chicago, New York Rangers och Montreal, även om det inte blev några matcher för Canadiens.
Faktum är att Babando fick lämna Red Wings sommaren efter Stanley Cup-titeln. Detroit ville släppa fram Terry Sawchuk och gjorde plats för honom genom att skicka iväg Harry Lumley till Chicago. Jack Stewart – ett stort backnamn på den här tiden – och Babando var några av spelarna som Detroit inkluderade i traden. Motsatt väg gick Jim Henry, Bob Goldham, Gaye Stewart och Metro Prystai.
Babando lyckades inledningsvis näta lite i Chicago men fasades alltså ut ur ligan så småningom. Det är knappast en spelare som är ett household name och avtrycken i NHL var i ärlighetens namn inte så anmärkningsvärda – om det inte vore för det där historiska målet.
Några år senare blev Detroits Tony Leswick den andra spelaren att avgöra en Game 7 i en finalserie i förlängning. De två är än idag de enda spelarna att ha blivit förlängningshjältar i en Game 7 i en finalserie – och Babando är den enda som har avgjort i den andra förlängningsperioden.
Babando avled tidigare i år, 94 år gammal.
Två år i rad hade Detroit blivit svepta i Stanley Cup-finalen. Båda gångerna hade Toronto stått för motståndet. Maple Leafs hade vunnit tre titlar i rad och vann totalt fem av sju titlar mellan 1945 och 1951… så ja, det fanns faktiskt en tid när Toronto var framgångsrika.
Men 1950 var Detroits år. Man hade slagit ut Toronto med 4-3 i matcher på sin väg till finalen och väl där stod New York Rangers för motståndet. Rangers var tillbaka i finalen för första gången på tio år, medan Detroit alltså gjorde sitt tredje raka framträdande.
Stjärnorna fick stå tillbaka för doldisen
Det var ett stjärnspäckat Detroit. Ted Lindsay stod på toppen av sin karriär och hade tagit hem poängligan i grundserien efter 78 poäng på 69 matcher. Lagkaptenen Sid Abel hade vunnit Hart Trophy och blivit ligans bästa målskytt under den föregående säsongen.
Gordie Howe hade fått sitt stora genombrott med 68 poäng på 70 matcher och kom att dominera ligan under de efterföljande åren. Noterbart är att Lindsay, Abel och Howe slutade etta, tvåa och trea i NHL:s poängliga säsongen 49/50.
I försvaret var Red Kelly en av ligans bästa spelare och var den poängbästa backen den säsongen. Harry Lumley vaktade kassen och kom att göra sina sista matcher för Detroit i finalserien.
Samma säsong hade nämligen en viss Terry Sawchuk debuterat för Red Wings. Den framtida ikonen tog över målvaktsrollen till den efterföljande säsongen, men fick mestadels spela AHL-hockey under 49/50 och deltog inte i Stanley Cup-slutspelet. Marcel Pronovost var en annan framtida storback som gjorde sin debut den säsongen – faktum är att han slängdes in i slutspelet. Innan Nicklas Lidström tog sig förbi honom var Pronovost den backen i Detroits historia som hade spelat flest matcher för organisationen.
Men alla stjärnor till trots – det var doldisen Pete Babando som gick till historien.
Toppbacken offrades
Pete Babando blev aldrig någon stjärna i NHL, trots att han hade inlett sin NHL-karriär – i Boston – med 23 respektive 19 mål under sina två första säsonger. Inför säsongen 49/50 blev han bortbytt till Detroit i ett paket där toppbacken Bill Quackenbush gick motsatt väg.
Quackenbush var ansedd som en ytterst kompetent back och det sägs att Detroits general manager Jack Adams skickade iväg honom efter att Quackenbush hade vunnit Lady Byng Trophy. Säsongen 48/49 hade han nämligen noll utvisningsminuter, och det var tydligen ett tecken på att man var för mesig. En annan förklaring ska vara att Adams tummade på en stark backbesättning för att skaffa sig en bredare forwardsbesättning.
In kom i alla fall Babando – men han kom att göra karriärens sämsta grundserie, ty 56 matcher resulterade bara i 6+6. Nu behövde visserligen inte Detroit någon monstersäsong från honom, för man blev ändå ligans bästa lag med 88 inspelade poäng, elva poäng före andraplacerade Montreal.
Det var givetvis så att stjärnorna var framträdande i slutspelet. Detroit åkte däremot på en saftig motgång i den första slutspelsmatchen – då skadade sig Gordie Howe och missade resten av slutspelet.
Sid Abel och Ted Lindsay gjorde sitt, men i Howes frånvaro behövde man hjälp från andra håll. Gerry Couture och George Gee blev poängbäst med nio poäng vardera och i Game 7 i finalserien var det Babando och Tim McFadden som klev fram.
Babando blev hjälte
New York Rangers hade dragit ifrån till 2-0 innan Pete Babando presenterade sig. Tidigt i den andra perioden gjorde han det inte allt för obetydliga 1-2-målet och kort därefter kvitterade Sid Abel.
Rangers kom att återta ledningen, men Jim McFadden kvitterade innan mittenperioden tog slut. 3-3 stod sig över ordinarie tid och förlängning fick ta vid. För första gången avgjordes en Game 7 i en finalserie i förlängning.
Likt den tredje perioden blev även den första förlängningsperioden mållös – men i den andra förlängningsperioden blev Pete Babando historisk. Åtta och en halv minut in i perioden överlistade han Chuck Rayner – som vann Hart Trophy den säsongen och blev invald i Hall of Fame under 70-talet.
- Jag spelade med Gerry Couture och George Gee, som tog tekningen. I normala fall ville George att jag skulle stå bakom honom. Men nu flyttade han mig till höger och sa att han skulle få dit pucken. Jag fick ta ett skär och fick pucken på min backhand. Jag släppte iväg skottet och pucken gick in, berättade Babando för The Hockey News vid ett senare tillfälle.
Babando blev alltså historisk hjälte och Detroit tog sin fjärde Stanley Cup-titel.
Ett litet kapitel i NHL-historien
Pete Babando är ett litet, men inte helt obetydligt, kapitel i NHL-historien. Hans NHL-karriär blev däremot inte särskilt långvarig. Efter debuten 1947 och Stanley Cup-titeln 1950 gjorde han sin sista NHL-match 1953. Då hade han blivit bortbytt från Detroit och hade hunnit tillhöra Chicago, New York Rangers och Montreal, även om det inte blev några matcher för Canadiens.
Faktum är att Babando fick lämna Red Wings sommaren efter Stanley Cup-titeln. Detroit ville släppa fram Terry Sawchuk och gjorde plats för honom genom att skicka iväg Harry Lumley till Chicago. Jack Stewart – ett stort backnamn på den här tiden – och Babando var några av spelarna som Detroit inkluderade i traden. Motsatt väg gick Jim Henry, Bob Goldham, Gaye Stewart och Metro Prystai.
Babando lyckades inledningsvis näta lite i Chicago men fasades alltså ut ur ligan så småningom. Det är knappast en spelare som är ett household name och avtrycken i NHL var i ärlighetens namn inte så anmärkningsvärda – om det inte vore för det där historiska målet.
Några år senare blev Detroits Tony Leswick den andra spelaren att avgöra en Game 7 i en finalserie i förlängning. De två är än idag de enda spelarna att ha blivit förlängningshjältar i en Game 7 i en finalserie – och Babando är den enda som har avgjort i den andra förlängningsperioden.
Babando avled tidigare i år, 94 år gammal.
