Man hoppas såklart in i det sista, Colcherone som man är... Men man börjar ju bli härdad, varför skulle något gå vår väg? Men detta är egentligen essensen i att vara colcherone, vi får bättre lag, ny tränare, hoppas mer och mer, det ser ljust ut ett tag, och sen rycks röda mattan undan under fötterna på en. Charmen med att vara en Rojiblanco är nog just detta, att ständigt slitas mellan hopp och förtvivlan men man är stolt både i mot- och medvind (till skillnad mot vissa medgångssupportrar). Hur denna säsong än slutar är vi alltid stolta colcherones.
Nästa säsong tar vi guldet bröder och systrar! Men först är det europaspel som gäller! :)
