Fuera de juego - Vi summerar 1:4

Delar av red. och allmänred. summerar året som gått med fyra separata Fuera de juego. Först ut fråga ett. Den om ligaspelet 2008

Deltagare:
Robert Johansson, Redaktör Spanien
Tobias García, Skribent Spanien
Nina Ljung Fredman, Krönikör Spanien.

2008 går mot sitt slut. Vilka är dina bästa respektive sämsta minnen under året sett till ligaspelet både beträffande avslutningen på säsongen 07/08 och inledningen av 08/09?

Robert:
- Rent spontant känns det som att säsongen 08/09 är jämnare än på länge, Barca undantaget. Våravslutningen var till stor del Real Madrids defilering mot guldet medan hösten nu ser ut att vara detsamma för Barcelona.
Det roliga är att lagen bakom verkar ha knappat in. Om det sedan beror på att toppen inte är lika bred eller för att ligan blivit bättre är svårt att säga men lag som Deportivo, Valladolid och Málaga är absolut inga duvungar även om de aldrig vinner ligan.

Största bestående intrycket av året är annars alla kontraster. Real vinner ligan. Barca lyckas inte med något och tvingas dessutom göra El Pasillo innan lidandet är över. Sedan kommer sommaren och rollerna blir ombytta. Och nu när året äntligen summeras så har Katalanerna just kört över ett Real där inget funkar på hemmaplan.

Det går fort i fotboll...

Tobias:
- Sämsta för i år? Hmm, ojämnheten i ligan kanske? I början på 2008 så var det Real Madrid och andra halvan av det här året så är det Barcelona som ligger före sina motståndare med en stor poängskillnad. Svårt att rabbla upp något negativt. Jag är på något sätt fortfarande överrumplad över Antonio Puertas bortgång och inte minst Rúben De La Reds incident så sent som i höstas.
Just denna incident är jag fortfarande förbryllad över, vi har inte fått någon klarhet från något håll; vad är det för problem? Kommer Rúben tillbaka? Varför hände detta? Calderón erkände att Rúben hade drabbats av en hjärtinfarkt – något han erkände utan att mena det på Cadena Ser. Jag undrar varför det är så tyst kring detta fall? Och varför ska nu Real ersätta hans licens med en annan spelare? Fram med bevisen.
Något annat negativt för min del är Las Palmas förlust i derbyt mot Tenerife för några veckor sen. Så mycket känslor på spel så det svider fortfarande att lillebror tog en oförtjänt seger på vår borg.

Bästa minnen från i år är nog varje helg. Varje helg där spansk fotboll visar om och om igen varför det är världens bästa liga. Där alla kan slå alla, botten mot toppen det spelar ingen roll – ett tydligt exempel är att Barcelonas enda förlust för den här säsongen kom mot Numancia. Spansk fotboll bevisar varje helg hur man ska spela fotboll, alltid framåt, fröjdig passningsspel och mycket mål. Det får räcka med det.

Nina:
- Med risk för att låta pessimistisk måste jag få betona att 2008 har varit ett svart år för mig, fotbollsmässigt. Jag har svårt att hitta ljusglimtar i allt detta, året kommer för alltid att överskuggas av Zaragozas degradering när jag tänker på det. Efter att ha spelat dåligt i en hel säsong kan det tyckas att detta inte borde ha kommit som någon större överraskning, och det gjorde det på sätt och vis inte heller, även om jag fortfarande inte riktigt försonats med tanken.
Det var ingen överraskning. Men tills allt annat blivit faktum mer än spekulationer lever vi alla på hoppet. Och det fanns ju, där och då.
Dagen vi, jag dristar mig till att skriva vi, åkte ur, då det blev definitivt efter 3-2 mot Mallorca är den svartaste på hela året för mig. Det enda jag lyckades känna var ett stort intet, ett tomrum, och jag till och med önskade att jag kunde gråta.
Det kunde jag inte. Jag var bortom tårar. Jag gick ut och gick, jag vet inte hur länge jag strövade omkring och det enda jag kommer ihåg var ett äldre par jag mötte; kvinnan log mot mig och mumlade något om att inte trodde de minsann att det var andra än de som var ute och vandrade om nätterna.
Jag tror aldrig att jag fått så många SMS på ett och samma dygn som jag fick då. Människor jag så gott som glömt, och som jag trodde hade glömt bort mig, hörde av sig, beklagade sig mer än vad någonsin någon gjorde när min farbror dog. Då jag några dagar senare kom ner till IF Sylvia kom ordföranden, vice ordföranden och mina sekretariatkollegor fram och kramade mig, liksom beklagade det inträffade. Det hela var märkligt, proportionerna allting antog i symbios med det faktum att människor jag inte känner på ett privat eller personligt plan engagerade sig så i något jag på mitt sätt såg som en privat liten sorg. Det blev till ett litet (om än aldrig så betydelsefullt) bevis på att fotbollen blir större än livet många gånger, och på att det inte är något fel med att det är så vissa minuter eller vissa timmar. De andra finns det tillräckligt av som det är.
I allt det mörker jag tyckte mig uppleva där och då var detta en tröst, att människor, som inte brydde sig om laget, brydde sig om degraderingen. Att de bejakade och erkände det som vi, men som inte alla, vet: att i många fall har vi starkare känslor för våra klubbar än för våra medmänniskor.

Och sen kom hösten, och då ligorna började på nytt också det som blir min bästa erfarenhet, eller mitt bästa ’minne’ om man nu kan kalla något som fortfarande upplevs för det. Nämligen att få stifta en närmare bekantskap med det fantastiska tumult som kallas liga Adelante, eller Segunda division. Detta kaos, denna härliga frenesi, som på en gång är så lik (den är ju den bästa i sitt slag) Primera, och på ett annat så olik.
Tidigare har jag mest överblickat Segunda som hastigast, läst rubriker och kollat vilka som ligger på uppflyttning. Nu har jag på mitt sätt fått lära känna klubbarna som slåss här nere, i det som kallas Helvetets brunn. Och de är bekantskaper av det slag som jag inte vill gå igenom ett liv utan att ha skaffat mig.

Fortsättning följer...