Spanien – Frankrike 2–0
Spanien besegrade Frankrike med 2–0 i en inte så underhållande match efter det att Xabi Alonso gjort båda målen i sin 100:e landskamp.
Efter många om och men, avslöjades lagens startelvor med ungefär tre kvart kvar till avspark. Ett tungviktsmöte som det är, med lite utrymme för risktagande, valde både Del Bosque och Blanc att presentera varsin smått reserverad formation, där tränarna mer eller mindre återvände till den taktik man körde med i början på turneringen.
Del Bosque trotsade sina kritiker och placerade Torres på bänken, vilket medförde att Fabregas, med sin roll som falsk nia, var en av sex mittfältare på plan. Alltså praktiskt taget en 4-6-0-uppställning, vilken främst signalerade att man ville maximera spelövertaget och minimera riskerna (äga bollen i större utsträckning). Startelvan var identisk med den mot Italien i öppningsmatchen, som slutade oavgjort.
Laurent Blanc, å andra sidan, må ha anpassat sig mer efter omständigheterna. Sedan Frankrikes öppningsmatch mot England, som också slutade oavgjort, har förbundskaptenen spelat med en 4-2-3-1-uppställning, där A. Diarra tillsammans med Cabaye och M'Vila i tur och ordning fått bilda doble pivote. Mot Ukraina fungerade det utmärkt; mot Sverige avsevärt sämre. De diskussioner som ska ha uppstått inom laget efter förlusten mot Sverige, hade med största sannolikhet inflytande i denna matchens startelva. Diarra och Nasri, som sades ha varit med om en mindre, verbal dispyt, var båda bänkade. Även Ben Arfa, som ska ha betett sig mindre professionellt, bänkades. Formationen var en djup 4-3-2-1, där M'Vila skulle vara något av en balansspelare och hjälpa till det inför matchen förmodat överbelastade mittförsvaret – ett logiskt val med tanke på att sex av sex spanska mittfältare vanligtvis älskar att röra sig centralt. Debuchy tog steget upp till mittfältet, varför Revelliere startade på högerbacksplatsen.
Spaniens XI:
Casillas; Arbeloa, Piqué, Ramos, Jordi Alba; Busquets, Alonso, Xavi; Silva, Fábregas, Iniesta.
Frankrikes XI:
Lloris; Réveillere, Rami, Koscielny, Clichy; M’Vila, Malouda, Debuchy; Ribéry, Cabaye, Benzema.
Fria ytor på kanterna och mål
Redan i de inledande minuterna var stämningen påtaglig. Det här var ingen ordinär match. Spelarna kändes taggade och det fanns till synes nerver inblandade. Publiken gjorde det bästa man kunde för att höja stämningen.
Efter en tveksam straffsituation i den sjätte minuten, där Clichy oavsiktligt snubblade över Fabregas, och några andra halvchanser till, skönk pulsen en aning, och matchbilden började få sin förväntade form. Spanien tog över taktpinnen och rullade boll på sitt egna vis. Frankrike valde till en början att avstå från att pressa högre upp på banan och spelade stundtals med en besynnerligt liten spelbredd. Ytterbackarna, i synnerhet Clichy, men även Réveillere, tog flera steg in mot sina mittbackskollegor när Spanien hade boll på offensiv planhalva. Stundtals såg det ut som att Clichy var en tredje mittback. Ett tydligt bevis på detta var de stora ytor Arbeloa och Jordi Alba fick på sina kanter, och det ska sägas att de spelade väldigt högt under stor del av första halvlek. Varför Frankrike spelade på detta sätt måste helt enkelt bero på att man var väldigt mån om att stänga igen i mitten, där Iniesta, Fabregas, Silva och även Xavi stortrivs. Visst fungerade det: Spanien höll sig faktiskt borta från detta bevakade och trånga område. Silva klev inte in i mitten så ofta som vi är vana att se; Iniesta likaså. Men även om fransmännen lyckades med denna strategi, var det just via vänsterkanten – där man lämnade störst ytor – som Spaniens första mål kom. En tjusig genomskärare mellan Frankrikes backar nådde fram till en djupledslöpande Jordi Alba som med ett precist inlägg lyckades hitta en helt fri Alonso i straffområdet; Xabi kunde nicka in bollen utan större problem. Uno a zero!
Målet fick Frankrike att vakna till liv, åtminstone delvis. Man blev aningen aggressivare och flyttade upp laget en bit. Även om Spanien tekniskt sett ägde bollen, till delar av publikens missnöje, och ett par gånger visade prov på betydelsen av en falsk nia (Fabregas och Iniesta var nära att bryta igenom efter fint samarbete; Fabregas slog passningarna båda gångerna ) så var det ändå fransmännen som visade flest incitament till att anfalla. Man spelade mer direkt och hade ett antal fina kombinationer, där man försökte spela med få tillslag och hoppa över bollen för att behålla farten. Det var emellertid ingen som resulterade i något, och det närmaste Blancs spelare kom att spräcka Casillas nolla, var en fint slagen frispark från Debuchy; San Iker lyckades avvärja skottet till en hörna. Spanien hade det mesta under kontroll, trots allt.
Undermåligt samarbete och svordomar
När andra halvlek hade blåsts igång, var det en mer eller mindre förväntat att Frankrike skulle börja reagera genom att spela mer fritt och ta fler risker. Det blev också så: faktum var att man tog över matchen den första kvarten av halvleken. Behandlingen av bollen blev bättre och man både ökade pressen och spelbredden. Clichy, som en kontrast till början av matchen, spelade med en mycket högre utgångsposition. Tyvärr för Frankrike var det dock inte tillräckligt mycket som stämde i den sista tredjedelen. Specifikt dåligt var samarbetet mellan Ribery och Benzema, då alldeles för många passningar dessa två emellan gick fel. Och fungerar inte dessa två herrar, som diskuterbart är viktigast för laget – då har man problem. Även om Frankrike var där och nafsade, dök inte någon jättechans upp förutom en nick från Debuchy som gick strax över ribban. Skulle man ha fortsatt, hade man kanske fått utdelning; momentum är ju otroligt viktigt i denna sport.
Då, efter det ena i raden avbrutna franska anfallet, klev Xavi fram och slog en idiotisk genomskärare som friställde en djupledslöpande Fabregas. Lloris gjorde en imponerande räddning, men det kändes också som att Spanien, efter denna stund, sakta men säkert återtog matchen till sin ägo, och det var också ungefär med tjugofem till tjugo minuter kvar att spela som frustrationen hos fransmännen började dyka upp. Ett väldigt tydligt exempel var incidenten där nyinkomne Menez, som fått en (tveksam) frispark emot sig, svor åt domaren på italienska – en före detta Romaspelare som han är, Menez.
Spanska byten, mer frustration och matchavgörandet
Del Bosque gjorde ett dubbelbyte som inte var det mest väntade. Det var också ett dubbelbyte som fram till slutminuterna inte hade någon direkt influens på matchbilden. Torres byttes som brukligt ut mot Fabregas, men in kom också Pedro till förmån av en för kvällen inte alltför involverad Silva. Att Pedro kom in innebar, tänkte man, att när nu Frankrike var tvungna att anfalla, skulle det öppnas upp ytor för Spanien – ytor som Pedro gillar att löpa på. Detsamma gäller även för Torres ensamt, men med båda på plan kunde man få den där extra dimensionen som man hade i VM. Någon ändring till en mer direkt spelstil fick vi dock inte se, även om Pedro, efter en fin djupledspass av Jordi Alba, så när som på en fransk brytning kunde servera Torres en boll strax framför målet.
Det är värt att nämna, att Frankrike, ju mer slutsignalen närmade sig, hade mindre och mindre att erbjuda. Lagets brister blev allt mer tydliga. När M’Vila byttes ut mot Giroud, i ett taktiskt försök att göra en sista ansträngning, klev den förstnämnde direkt ner till omklädningsrummet utan att skaka hand med sin lagkamrat. Spanien däremot växte mer och mer, och visade helt enkelt att man är det bättre laget. Man lyckades, utan att backa hem med mer än sex spelare i genomsnitt, eliminera det franska anfallet, vilket tyder på en riktigt hög taktiskt medvetenhet. Det såg ut som att man fanns överallt på planen och alltid stod på rätt plats. Kontroll, var det.
När Pedro sedan på tilläggstid, efter en fräck överstegsfint, fälldes av en i efterhand ytterst besviken Rami, bekräftades det Spanska avancemanget, även om det redan innan hade känts avgjort. Xabi Alonso gick fram till straffounkten och satte sitt andra mål i matchen (och turneringen) hur säkert som helst. Dos a zero!
Xabis insats tilldelas Matchens Lirare, och hans första mål, om inte annat, är ett bevis på att han och Busquets kan spela tillsammans; båda behöver inte kämpa om en identisk roll.
Spanien ställs mot Portugal i semifinalen. En hyperintressant match på förhand.
All cred till fransmännen som trots nederlaget, undvek en Ryssland och tog förlusten på bästa möjliga sätt genom att tacka sin publik och byta tröjor med sina motståndare. Förhoppningsvis, för deras del, kan man hålla kvar den attityden även i omklädningsrummet.
Matchfakta: Spanien – Frankrike(whoscored.com)
Mål: 1 – 0, Alonso 18'; 2 – 0, Alonso 91'
Bollinnehav 60 % – 40 %
Skott (på mål) 12 (3) – 4 (1)
Passäkerhet 89 % – 84 %
Frisparkar 6 – 12
Offsides 5 – 1
Luftdueller 40 % – 60 %
Gula kort: Ramos 31'– Cabaye 42', Menez 76'
