Spanien
2022-12-15 10:00
Spanienredaktionens julkalender – lucka #15
Spanienredaktionens julkalender 2022 tar er med på spanska fotbollsanekdoter, högt som lågt. Bakom årets femtonde lucka hittar vi en krönika om långsiktighet och tankar om ett slut på en era.
Niklas Hermansson
@Nikche
Långsiktighet, kontinuitet och utveckling. Fina ord som såväl stora företag som fotbollsklubbar gärna slänger sig med – men som även om man blickar litegrann historiskt har varit det ganska så enkla receptet på framgång under längre tidsepoker inom fotbollen. Det finns många exempel Manchester United under Ferguson, Arsenal under Wenger och Atletico Madrid under Diego Simeone. Ändå så är det väldigt sällan som klubbar på riktigt när det väl bränner till vågar stå kvar vid orden och långsiktighet och kontinuitet blir betydligt oftare tränarcirkus och kortsiktiga problemlösningar, något som inte alltför sällan blir en slags självuppfyllande profetia och negativ spiral som man fastnar i. I Spanien är väl Valencias förfall de senaste åren det bästa exemplet på detta.
Men alla eror och epoker har en början och det har ett slut. Varken långsiktighet eller kontinuitet ska förväxlas med för evigt. Sir Alex lämnade United, Wenger lämnade Arsenal, Leo Messi lämnade för all del Barcelona. Något som långa stunder kändes helt otänkbart men som blev verklighet, kanske är nästa fantastiska era att gå mot sitt slut den framgångsrika kärlekssagan mellan Atletico Madrid och Diego Simeone. Men jag kan samtidigt förstå att båda parter tvekar och har grav separationsångest. Exemplen ovan är ju inte direkt de perfekta referenserna om att en sådan stor skilsmässa för med sig något gott, för någon av parterna. Snarare tvärtom – United famlar ännu efter en ny identitet och fornstora dagars glans, Arsenal gjorde likaså under flera år men kanske nu hittat rätt under Mikel Arteta och hålet som Messi skapade i FC Barcelona var enormt – men på samma vis så blev inte heller livet efter skilsmässa någon framgångssaga för Sir Alex, Wenger eller Messi – må hända de två förstnämnda är mer förlåtna då man mer eller mindre drog sig tillbaka.
Atleticos Madrid transformation och resa sedan Diego Simeones era sedan 2011 tror jag inte vi behöver gå genom i detalj här – den kan ni alla. Han tog över ett splittrat lag utan vinnarmentalitet och identitet och gjorde Atleti till ett av Europas bästa lag med en sällan skådad vinnarmentalitet och väldigt konsekvent identitet. Åtta titlar har spelats inte sedan 2011 och två Champions League-finaler. Men de senaste åren har inte varit lika framgångsrika – det har mer och mer knorrats om att kanske, kanske så börjar Diego Simeone förlora sina superkrafter för det rödvita laget. Fjolåret blev en besvikese, såväl sportsligt sett med tidigt uttåg ur CL och långt efter Real Madrid i kampen om ligatiteln, men än mer oroväckande var de signaler som fanns i matcher om att Atletico inte bara förlorade matcher, utan man gjorde det på ett sätt som inte alls liknade Simeones tidigare tydliga identitet och DNA. Den här hösten har inte varit mycket bättre och jag tror att Atleti och Simeone var två parter som var väldigt glada att få ett VM-uppehåll. Man avslutade ”höstsäsongen” med förlust mot Mallorca i ligan, innan dess förlorade man mot Cadiz och kryssade hemma mot Espanyol – och där mellan åkte man på en svidande förlust i CL mot Porto vilket gjorde att man slutade sist i gruppen och helt är ute ur Europa redan den 1 november och i ligan är man efter 14 omgångar redan 13 poäng bakom serieledande FC Barcelona.
Det är inte konstigt att man börjar prata mer om en exit och att Atletico Madrid kanske behöver nytt DNA igen och att Diego Simeone behöver en ny utmaning. Den gode Simeone är dessutom med ganska så stor marginal enligt L´Equipes granskning Europas klart bäst betalda tränare med 3,33 mEUR per år – jämför med Pep Guardiola som har 1,89 mEUR eller Jürgen Klopp med 1,49 mEUR. Efter Spaniens plumpa förlust mot Marocko i VM som även ledde till att Luis Enrique avgick som förbundskapten så har även den ”perfekta” arvtagaren eventuellt visualiserats sig och ryktena om Enrique till Atleti hörs allt oftare och högre.
Det är sorgligt med avslut och avsked – det är ett fantastiskt legacy som Diego Simeone skapat i Atletico Madrid och som satt spår i fotbollshistorien och där jag tror att stora delar av fotbollsvärlden charmats av Simeones rövargäng som kom in och bröt Real Madrids och FC Barcelonas tidigare självklara dominans i La Liga och utmanade storklubbar ute i Europa, med ett eget spelsätt och med en mindre budget. Jag hoppas nu att Simeone och Atleti får ett värdigt avslut på den här epoken – att flera vågar ta efter den här modellen och vågar tro på långsiktighet och kontinuitet och bygga något starkt över tid.
Men alla eror och epoker har en början och det har ett slut. Varken långsiktighet eller kontinuitet ska förväxlas med för evigt. Sir Alex lämnade United, Wenger lämnade Arsenal, Leo Messi lämnade för all del Barcelona. Något som långa stunder kändes helt otänkbart men som blev verklighet, kanske är nästa fantastiska era att gå mot sitt slut den framgångsrika kärlekssagan mellan Atletico Madrid och Diego Simeone. Men jag kan samtidigt förstå att båda parter tvekar och har grav separationsångest. Exemplen ovan är ju inte direkt de perfekta referenserna om att en sådan stor skilsmässa för med sig något gott, för någon av parterna. Snarare tvärtom – United famlar ännu efter en ny identitet och fornstora dagars glans, Arsenal gjorde likaså under flera år men kanske nu hittat rätt under Mikel Arteta och hålet som Messi skapade i FC Barcelona var enormt – men på samma vis så blev inte heller livet efter skilsmässa någon framgångssaga för Sir Alex, Wenger eller Messi – må hända de två förstnämnda är mer förlåtna då man mer eller mindre drog sig tillbaka.
Atleticos Madrid transformation och resa sedan Diego Simeones era sedan 2011 tror jag inte vi behöver gå genom i detalj här – den kan ni alla. Han tog över ett splittrat lag utan vinnarmentalitet och identitet och gjorde Atleti till ett av Europas bästa lag med en sällan skådad vinnarmentalitet och väldigt konsekvent identitet. Åtta titlar har spelats inte sedan 2011 och två Champions League-finaler. Men de senaste åren har inte varit lika framgångsrika – det har mer och mer knorrats om att kanske, kanske så börjar Diego Simeone förlora sina superkrafter för det rödvita laget. Fjolåret blev en besvikese, såväl sportsligt sett med tidigt uttåg ur CL och långt efter Real Madrid i kampen om ligatiteln, men än mer oroväckande var de signaler som fanns i matcher om att Atletico inte bara förlorade matcher, utan man gjorde det på ett sätt som inte alls liknade Simeones tidigare tydliga identitet och DNA. Den här hösten har inte varit mycket bättre och jag tror att Atleti och Simeone var två parter som var väldigt glada att få ett VM-uppehåll. Man avslutade ”höstsäsongen” med förlust mot Mallorca i ligan, innan dess förlorade man mot Cadiz och kryssade hemma mot Espanyol – och där mellan åkte man på en svidande förlust i CL mot Porto vilket gjorde att man slutade sist i gruppen och helt är ute ur Europa redan den 1 november och i ligan är man efter 14 omgångar redan 13 poäng bakom serieledande FC Barcelona.
Det är inte konstigt att man börjar prata mer om en exit och att Atletico Madrid kanske behöver nytt DNA igen och att Diego Simeone behöver en ny utmaning. Den gode Simeone är dessutom med ganska så stor marginal enligt L´Equipes granskning Europas klart bäst betalda tränare med 3,33 mEUR per år – jämför med Pep Guardiola som har 1,89 mEUR eller Jürgen Klopp med 1,49 mEUR. Efter Spaniens plumpa förlust mot Marocko i VM som även ledde till att Luis Enrique avgick som förbundskapten så har även den ”perfekta” arvtagaren eventuellt visualiserats sig och ryktena om Enrique till Atleti hörs allt oftare och högre.
Det är sorgligt med avslut och avsked – det är ett fantastiskt legacy som Diego Simeone skapat i Atletico Madrid och som satt spår i fotbollshistorien och där jag tror att stora delar av fotbollsvärlden charmats av Simeones rövargäng som kom in och bröt Real Madrids och FC Barcelonas tidigare självklara dominans i La Liga och utmanade storklubbar ute i Europa, med ett eget spelsätt och med en mindre budget. Jag hoppas nu att Simeone och Atleti får ett värdigt avslut på den här epoken – att flera vågar ta efter den här modellen och vågar tro på långsiktighet och kontinuitet och bygga något starkt över tid.
