Krönika: Vem har sagt att fotboll ska vara roligt?
HSV fortsätter göra sina supportrar besvikna och undertecknad har under den senaste tiden funderat en hel del på vad hans supporterskap egentligen går ut på.
Vintern är till ända och vi har äntligen klivit in i den första vårmånaden. Eller äntligen och äntligen. Faktum är att våren är den mest ångestladdade årstiden för mig och har varit det de senaste tio åren.
Hur kommer det sig egentligen? Dagarna blir ju ljusare, temperaturen varmare och naturen börjar grönska. Givetvis är allt det positivt och glädjande då den svenska vintern är makalöst lång och deprimerande. Men våren innebär också att fotbollssäsongen går mot sitt slut och som anhängare till HSV är sluttampen av ligaspelet något jag förknippar med ängslan, lidande och ett konstant magknip.
Den här våren ser inte ut att bli ett efterlängtat undantag. Förlusten i stadsderbyt mot ärkerivalen St. Pauli hemma på ett utsålt Volksparkstadion kom som ett hårt knytnävslag mitt i solarplexus. Jag var själv på plats och hade sett fram emot matchen ända sedan höstens förnedrande nederlag på Millerntor. En längtan efter att få se samtliga elva spelare taggade till tänderna och ivriga efter att få sopa mattan med den bruna sörjan från Hamburgs sjaskiga kvarter. En längtan efter att få lämna den ståtliga arenan med lätta steg och ett stort leende på läpparna. I stället klev jag ut i ett hällregn utan dess like som trängde sig igenom både min rock och stickade tröja – vilket kändes högst signifikativt med tanke på min kolsvarta sinnesstämning.
Sedan dess har jag inte varit mig själv. Ingenting har känts varken lustfyllt eller lockande, utan i stället har hela mitt inre bestått av en enorm tomhet. Löpning och sex brukar vara något som utsöndrar välbehövliga endorfiner, men inte ens det har varit till någon hjälp i det här fallet. Inte heller blev saken bättre av att under den gångna helgen tvingas se på när laget fick storstryk av Erzgebirge Aue. En klubb som sett till sin storlek egentligen borde husera i antingen tredje- eller fjärdedivisionen.
När jag efter den generade förlusten mot St. Pauli satt på tåget tillbaka mot svensk mark och förstrött tittade ut genom fönstret kretsade mina tankar kring mitt supporterskap till HSV. Jag är sedan flera år tillbaka medveten om att det knappast är hälsosamt att jag tillåter något jag inte kan styra över för fem öre påverka mitt liv så mycket som det gör. Samtidigt har jag inget val. För ett liv utan fotbollen och kärleken till mitt HSV vore så mycket fattigare och torftigare – även om det på tok för ofta mest är ett ständigt lidande.
För hur ofta är det egentligen jag känner glädje och lycka över att följa HSV i vått och torrt? Väldigt sällan. Att mitt bästa och starkaste minne är den avgörande kvalmatchen mot Karlsruhe för fem år sedan säger en hel del. Då vet man att det inte funnits mycket att hurra över under de senaste säsongerna.
Men vem har egentligen sagt att fotboll ska vara roligt? Jag har aldrig sett mitt supporterskap som en förströdd hobby för att ha något att slå ihjäl min tid på. Utan nej, jag ser det som min plikt och livsuppgift – och var den stora anledningen till att jag med en självlärd knackig tyska och utan att känna någon där flyttade ner till Hamburg.
Ett förlorat stadsderby och ett på gränsen till depressivt tillstånd kommer inte få mig att tänka över mitt supporterskap på allvar. Även om det är en dyster insikt har jag accepterat att det till stor del går ut på att ständigt bli besviken och jag undrar om jag under min tid på jorden någonsin kommer få uppleva en framgångsrik era med HSV. Om inte är det helt okej, för i längden spelar titlar och rekord ingen större roll. Det viktigaste för mig är alla minnen – både positiva och negativa – samt gemenskapen med mina många likasinnade vänner. Tillsammans firar vi de få men ack så åtrådda triumferna och sörjer de betydligt fler motgångarna.
Tillsammans i med- och motgång – det är vad ett supporterskap går ut på enligt mig och min kärlek till HSV och staden Hamburg kommer alltid vara ändlös.
