Arsenal - Luton2 - 0
Med serieledning på lut slog vi an en passande ton
Höstens dramatiska slutsekundseufori byttes i returmötet ut mot vårens behagliga värme.
Kanske är det bortasegern i slutminuterna på Kenilworth Road som kommer vara den här säsongens Bournemouth. Det är åtminstone den, tillsammans med det sena målet hemma mot Manchester City, som vilar tyngst i mitt minne då vi nått april och därför bar den här på papperet enkla segern på något extra.
Det har snöat mer i Luton än på andra ställen i vinter, 26:e december är senaste vinsten man kammade hem i ligaspelet och det har varit extra slutkört, ont om plogar och ruggigt strax norr om London.
Arsenal har åtnjutit en historisk period sen årsskiftet, i takt med att klyftorna blir bredare och gapen hos de stora drakarna större har ju dessa resultat också blivit vanligare, men jag vill tro att den målskörden vi visat upp under de senaste två månaderna kommer vara unik för Premier League ett bra tag till. Nu är inte tiden för ett sargat Luton att åka till Emirates och känna att poängen är ett heroiskt krig bort, men åka dit skulle man.
Hjärtat och huvudet för två olika konversationer separerade ifrån men kanske ändå beroende av varann, och att förutstpå segrar ska inte inte straffas. Ja, det är troligt att det blir en enklare seger för Arsenal hemma mot Luton.. och?
Reiss Nelson, Zinchenko, Smith-Rowe (!!) och rentav Thomas Partey fräschade på förstaelvan rejält och vittnade om att klyschan om kan man inte rotera mot ett Luton hemma så kan man det aldrig förstås har en poäng, även om den straffas rättvist de flesta gånger den yttras.
Tom Lockyer har tack och lov återhämtat sig som människa om än inte som fotbollsspelare efter hjärtstoppet i julas, och satt ikväll med i engelsk studio. Luton-kaptenens prat om Smith-Rowes "dubbla rörelsemönster" var väldigt intressant att höra från någon som stött på det, och då matchen väl drog igång var det något av det första jag lade märke till.
Alla skador till trots så börjar han se pigg ut igen, Emile, och med sina ryck och sin avighet börjar det dofta en möjlighet till framtid i Arsenal igen.
Det blev en matchbild som inte förvånade någon; ett Luton som på förhand gett upp hälften av den halva plan man tilldelats sjönk och stod rätt, medan Arsenal såg till att bibehålla energinivån och bygga momentum med instick, försök och kontroll snarare än att spela inspirerande.
Och så fortsatte det, även om Ross Barkley började se ut som en 2013-version av sig själv då han gled förbi två hemmaspelare och gjorde livet surt för Zinchenko var det en stabbig start från båda lagen som spred missnöje runt Emirates.
Kai Havertz är fortsatt svårbedömd - han missar men skapar mycket, det ser klantigt och nervöst ut men så kommer en sekvens som höjer förhoppningarna igen.
Det som utspelade sig i matchminut 24 var just en sådan.
Smith-Rowes frispringande på mittfältet bäddade för den två-mot-två som Ödegaard och Havertz avslutade snyggt då Havertz passningen finner norrmannen som med ett originellt avslut läckert gör 1-0 mitt i den frustration som hållit på att byggas upp, och plötsligt var matchens karaktär vidöppen igen.
Lutons försvar, som dittills sett solitt ut, återbetalas knapert för sin insats men plötsligt väcks gästerna till liv då man inte längre har så mycket att förlora. Andros Townsend, evigt gammal men fortsatt spelande ser ut som han gjort i ett decennium nu och med en nick på hans inlägg tvingas man kolla vilken målvakt Arsenal spelar idag.
Det är fortsatt Raya, med fjolårssensationen Ramsdale nånstans nere i Pingus hemvist.
Kameravinklarna fortsätter hota allt som är heligt i världen, det är en fantastisk idé att testa nya var tredje match och just Emirates verkar vara ett favoritobjekt för detta moderna vansinnes innovativa klåfingrighet.
Gabriel försöker kvittera deras uselhet genom ett klantigt agerande han räddar upp själv, och handen till ursäkt är skön att se. Minuten senare stänger Trossard nästan den här matchen genom ett fint agerande som sånär finner Ödegaard.
Det är en 1-0 ledning man tar med sig in till halvtid i alla fall utom i verkligheten, men plötsligt har ett av alla anfall man inte förstår hur man kan tillåtas komma så nära mål hela tiden resulterat i ett inspel som hade stötts i mål om inte Hashioka lyckats med nåt spektakulärt.
Självmålet är ett självmål en försvarare som gör sitt jobb råkar ut för där, och med 2-0 sjönk samtliga 44 axlar på plan, om än på olika sätt. Halvleken ska sen återigen bara spelas av då Partey försöker sig på en onödig tunnel som efter en lika begåvad nedrivning ger ett farligt frisparksläge, Ross Barkley som för 10 år sen var det Emile Smith-Rowe var för fem år sen gör med den dåliga frisparken sig inga tjänster i jämförelsen de båda emellan.
Andra halvlek var avgjord på förhand, och utan det oväntade som återupplivade den blev det en långtråkig suck mot mållinjen. Zinchenko fortsätter att spela obekvämt, tre bolltapp i farligt läge var två för många och frågan är hur hans framtid ter sig i sommar.
Nån frispark här och där, men Lutons hot ebbade ut inne i omklädningsrummet. Emile Smith-Rowe springer runt i 85 minuter och gör mycket efterlängtat, Kai Havertz skämmer återigen ut sig genom en löjlig filmning,
Chongs energiska inhopp, Nketiahs nästan-mål och Tomiyasus ävna försök är tre höjdpunkter från en halvlek utan några riktiga höjdpunkter.2-0 är i slutändan inte så särskilt hotat, även om Luton under perioder såg klart farligare ut än hemmalaget så hängde målet inte luften.
Det där målet som skulle ha inneburit ett mål för Lutons 19:e Premier League-match i rad.
Herregud.
En sorgligt nog avbruten vansinnessvit för Luton, en bekväm rotationsseger för ett Arsenal som ser bekvämt ut. Saliba och Gabriel gör en oerhört fin insats, och med deras fysik börjar backlinjen se ut som något som hade kunnat fungera i Premier League även för 20 år sen.
Vi tar med oss serieledningen in i nattmörkret och vänder blickarna mot Liverpool, som efter vår seger och Manchester Citys mot Aston Villa, har att svara.
