Det finns eleganter och gentlemen. Sedan finns det Eddie Hapgood. En av 30-talets mera tongivande backar och sedermera kapten och han fanns naturligtvis hos Gunners. Här är historien om en av Chapmans och Allisons generaler.
Det sades om Eddie Hapgood att han var en fantastisk blandning av hård tacklare, markeringsspelare, ledare och passningsläggare. Under 1930- talet var detta en unik samling egenskaper och många var glada om de hade en av dessa. När denne gosses karriär tog ett abrupt slut på grund av kriget 1939, så hade han blivit en av klubbens mest dekorerade spelare med fem ligaguld och två cupguld. Få i klubben når dit. Men vem var han?
Edris Albert Hapgood föddes 1908 i östra delen av Bristol. Han började precis som alla barn att jobba tidigt och i hans fall som mjölkbud. Att leva i ett Bristol under första och efter andra världskriget var inget enkelt liv. Det präglades av misär, strejker, fattigdom och önskan att få upp industrialiseringen. Industrin kom långsamt igång, populationen ökade, utbildningen växte fram och så gjorde även fotbollen. Eddie Hapgoods karriär tog inte direkt superfart. Han spelade på Bristol Downs- det stora gräsområdet i centrala Bristol och fick kontakt med Bristol Rovers som erbjöd honom jobb inom kolindustrin med något bättre lön än som mjölkbud. Hapgood tyckte dock att mjölkbud var ett enklare jobb och säkrare. Han skrev på för laget Kettering istället. Som 19-åring. Han började få ett visst rykte om sig som en duglig spelare. Bra taktisk, bra fötter och med sinne för lagspel. Efter 12 matcher dök Herbert Chapman upp på en match. 950 pund senare så var gossen från Bristol en Arsenal-spelare på väg in i en resa han aldrig kunnat föreställa sig.
När han anlände till Chapmans lag var han en rätt tunn, spenslig kille. Chapman honom i Whittakers händer, han tog bort grönsakerna och körde stenhård träning, annan diet och efter att han varit backup för vänsterbacken Cope i nästan två år så klev han in som ordinarie ytterback i den centrala trion hos Chapman till säsongen 1929/30 och den positionen lämnade han inte förrän kriget kom.
Under sin tioåriga tid som ordinarie back gjorde han sig känd som en elegant men hårdför back. En back som var omtyckt som person och som ledare. Fem ligaguld, varav det sista 1937-38 som kapten för klubben, en syssla han tog från Alex James när denna lade skorna på hyllan. Därtill cupgulden 1930 och 1936.
Han gjorde debut för England och gjorde 30 landskamper under sin karriär. Tre matcher i den engelska dressen sticker ut. Dels den famösa matchen mot Italien , som kallades för ”The Battle of Highbury”, där han själv var kapten och åkte på ett brutet näsben, som han gick ut från planen, fixade till och sedan återvände. En annan match var landskampen i Berlin mot Tyskland 1938 och en tredje match, som Hapgood nämnde som hans största någonsin- landskampen mot Skottland i april 1939. Inför 150,000 skottar på Hampden Park vinner England med 2-1.
Under kriget hjälpte han till hos Royal Airforce samtidigt som han spelade välgörenhetsmatcher för England och Arsenal. Det var också under denna tid som han blev oense om framtiden i klubben med ledningen och fann sig själv på annan väg. 1944 lämnade han Arsenal och försökte sig på en karriär inom styrning och ledning av fotbollen. Det gick inte alls och under 50-talet gled hans liv in i en mer medioker och tyvärr nedslående karriär, där han gick på bidrag och försökte ta sig fram med små-jobb. Vid tillfällen försökte han återfå kontakten med Arsenal i syfte att få en testimonial, vilket han aldrig fick, men Arsenal slog bort den önskan och Eddie Hapgood försvann tyvärr i glömska och dog i den lilla orden Leamington Spa 1973, endast 65 år gammal. En av klubbens största backar genom tiderna hade gått ur tiden. Tyvärr på ett tragiskt och bortglömt sätt.
Gossen från Bristol levererade dock stordåd för sitt Arsenal. Varje säsong med minst 35 matcher och totalt 440 matcher för klubben, fem ligaguld och två cupguld. Från Gunnersfamiljen- ett stort TACK.
