SF Julkalender 2020 – #15: ”Jag ångestvrålar rakt ut”
I dagens lucka återberättar William Edström hur han upplevde fjolårets vår där Ajax vann dubbla inhemska titlar samtidigt som man var sekunder från CL-finalen.
SF JULKALENDER 2020 – TEMA: BÄTTRE TIDER
Vi är nog många som fortfarande minns Ajax framfart under fjolåret där man överraskade stort genom att slå ut både Real Madrid och Juventus i Champions League. Dock tog det mycket snöpligt stopp i semifinalen mot Tottenham.
William Edström berättar nu för oss om hur han upplevde den händelserika våren där Ajax trots den missade finalen hade mycket att fira och glädjas över.
Bättre tider som Ajax-supporter? Jo, givetvis ska vi tillbaka till våren 2019. En drömmarnas vår. En dröm krossades brutalt i sista minuten av semifinalen. Men större än det är de drömmar som slog in. Jag vill inte uppehålla mig för länge vid en enskild match, för det är hela våren, stegringen och säsongens klimax som allt tillsammans flyter ihop till ett enda långt minnessjok.
I januari glömmer Ajax plötsligt bort hur man försvarar och spelar 4–4 mot Heerenveen och förlorar med 6–2 mot Feyenoord. Man tappar mark mot stabila PSV i tabelltoppen. Pessimism växer inför åttondelsfinalen mot Real Madrid, som jag tidigare likt alla andra sett fram emot efter Ajax fina gruppspel och Reals knackiga spel. 1–1 i hemmamatchen och Ajax mer lika hur man spelat under hösten blev ett bättre utfall än jag trodde på. Men 1–1, att ha med sig det till bortamatchen? Dödsdömt.
När Dusan Tadic helikopterfintar sig fram på Santiago Bernabéu och spelar in David Neres till 0–2 vet jag inte vart jag ska ta vägen. Jag ser matchen hemma hos min bästa vän Oscar. Jag tror jag studsar upp ur soffan och går ett litet varv i hans vardagsrum, fullt adrenalinpåslag. Vår vän Nadia ramlar strax därefter in, kommer direkt från jobbet.
“Ajax leder med 2–0”, informerar Oscar.
“Näe!” Utbrister Nadia i sin nej-nu-skämtar-ni-med-mig-röst.
När Dusan Tadic pangat upp 1–3 i krysset som avslutning på ett mönsteranfall säger jag, jag lovar, att “det enda som fattas nu är att Lasse Schöne sätter en frispark”.
När Lasse Schöne skruvar in sin frispark skrattar jag bara åt galenskapen. Galenskapen som är Real Madrid 1–4 Ajax.
Personligen mår jag rätt dåligt den här våren, av olika anledningar. Press inifrån, utifrån och framtidsångest. Oscar observerar senare att det “bara är Ajax som livar upp dig”.
Den sista mars spelas en gastkramande seriefinal i Amsterdam. Ajax måste slå PSV, det är helt nödvändigt för att inte tappa så mycket mark mot dem i slutspurten av ligan att man återigen skulle gå miste om ligatiteln. Ajax är bättre, Ajax tar ledningen. Eufori. Noussair Mazraoui, fine Nous, tar ett rött kort och PSV kvitterar på den efterföljande frisparken. Misär. Ajax med tio man. David Neres med en omställning. David Neres omkull i straffområdet. Dusan Tadic från elva meter och 55 000 människor håller kollektivt andan. 2–1. Eufori. Mycket matchtid kvar. Ångest. Slutminuter, stopptid. Frenkie de Jong slår en typisk Frenkie de Jong-passning, en sån som skär igenom lagdelar och öppnar ytor ingen annan ser. David Neres i straffområdet igen och 3–1. Euforisk lättnad.
Två veckor senare är jag i Amsterdam. Jag och Oscar skulle åka tillsammans som vanligt men han fick förhinder så jag tar med min lillebror istället. På grund av Champions League-spelet ändras matchens starttid så att vi måste skynda oss allt vi kan från Schiphol ut till arenan men hinner ändå inte i tid. Vi har just bestigit norra läktarens trappor då Klaas-Jan Huntelaar gör sitt första mål för dagen. Trots att vi inte ser det blir det ett oförglömligt mål för mig, bara för ruschen av ett enormt måljubel som kastas över oss just när vi är på väg in på läktaren. Ajax vinner med 6–2 mot Excelsior och min lillebror, som inte är så intresserad av fotboll men trivs ändå, får uppleva ett Huntelaar-hattrick live och jag förklarar hur det borde vara något att checka av från en bucket list för vem som helst.
Juventus Stadium 16 april 2019. 1–1 van de Beek ‘34. Det mest symboltyngda mål man kan tänka sig. “När jag tittade upp mot resultattavlan och såg det kändes det speciellt”, säger Donny efteråt.
När Ajax spelar ut Juventus också, när Matthijs de Ligt, född till härförare som få andra, stångar in segermålet, känns Ajax oslagbara. Det kan ju inte finnas något som kan stoppa detta?
30 april. Ajax i London och spelar ut Tottenham. Bara ett mål dock, Donny van de Beek igen. Men kunde inte Juventus stoppa oss kan väl knappast ett Tottenham som ingen riktigt förstår hur de ens lyckats krångla sig så långt fram i turneringen?
Den 5 maj vinner Ajax cupfinalen mot Willem II överlägset och stilfullt. Den första titeln på fem år. Oscar korkar upp bubbel.
8 maj. Härförare de Ligt visar vägen genom att stånga in en ny hörna. Älskade, briljante Hakim Ziyech skruvar in 2–0, eller 3-0 totalt, innan första halvlek är över. Eufori. Andra halvlek. Fernando Llorente visar sig vara Ajax kryptonit och vinner alla höjddueller. Lucas Moura gör två mål på fem minuter. 30 minuter akut ångestpåslag. Sjätte tilläggsminuten, Lucas Moura igen och allt kraschar samman. Jag ångestvrålar rakt ut. Oscar, Nadia och Jonas bredvid mig i soffan skriker också. Sen blir det tyst. Jag begraver ansiktet i händerna som Ajax-spelarna begraver sina i Johan Cruijff Arenas gräsmatta. Vänner försöker trösta mig, Toby Alderweireld försöker trösta Ajax-spelare. Tämligen hopplösa uppdrag.
Den värsta fotbollsupplevelse jag någonsin varit med om, den som gjort att Tottenham gått från ett lag jag fann rätt sympatiskt till ett lag jag knappt står ut med att se eller ens påminnas om (helt irrationellt), den som fortfarande framkallar ångest, är knappast tematiskt riktig som “bättre tider”. Men tyvärr är den oundvikligen en del av berättelsen om den fantastiska våren Ajax hade. När jag tänker tillbaka på våren 2019 är det inte hur dåligt jag mådde på andra plan som jag främst minns, det är Ajax, allt med Ajax jag tänker på. Jag mår bättre nu än jag gjorde 2019. Men samtidigt, pandemin maler segdraget på och får dagarna att se likadana ut. Det mesta känns segt och grått. Så även fotbollen utan supportrar, utan riktig livsnerv. Det får mig verkligen att sakna våren 2019 då känslorna svallade åt alla håll, på gott och ont. Dagen efter Tottenham-matchen skrev jag en text om hur det kändes då. Jag skrev då att jag inte förstår var människor som inte bryr sig om sport gör av sina känslor. Jag har fortfarande ingen aning.
Ajax vår 2019 tog inte slut med Tottenham-matchen. Den bästa tiden nalkades. Fyra dagar efteråt var Ajax tillbaka på Johan Cruijff Arena. Utrecht var motståndet. Samtidigt spelade PSV borta mot AZ. Ajax och PSV låg nu på samma poäng i toppen, Ajax med bättre målskillnad. Skarpt läge. 30 sekunder in i matchen hamnade Ajax i underläge. Alla farhågor som togs upp före matchen blossar upp igen, är Ajax inte mentalt där? Är man helt knäckta efter Tottenham? Kommer man kasta bort allt man kämpat för, ligaguldet, det så symbolladdade ligaguldet? Nej. Huntelaar kvitterar. Donny van de Beek skallar in 2–1. Hakim Ziyech fortsätter vara briljant. 4–1 blir det. Och efter slutsignal dröjer sig hela laget kvar på planen för att tillsammans med supportrarna titta på storbildsskärmen där slutet av PSV:s match visas. Där AZ vinner. Matthijs de Ligt sträcker armarna i vädret först av alla och ett stort spontant guldfirande i förtid smygstartar med arenan som festlokal. Jag firar med Oscar och Nadia igen (apropå saker man saknar nu, att kunna umgås som vanligt). Rent officiellt är Ajax inte mästare än, men målskillnaden man har till sin fördel är i praktiken ointaglig så även om man skulle klappa igenom mot bottenlaget De Graafschap i sista omgången är det i princip omöjligt för PSV att komma ikapp.
Efter en till 1–4-seger nästa helg mot De Graafschap blir Ajax officiellt krönta till mästare. Man blir det iförda matchtröjor med en symbol på ärmen, en avbildning av Abdelhak Nouri. När han kom upp i a-laget valde han nummer 34 av en anledning, Ajax tog sitt 33:e ligaguld 2014. När ”Appie” kom upp i a-laget 2016/17 stod man fortfarande på 33 ligatitlar efter att ha fallerat på smärtsamma vis de senaste säsongerna. Tröjnumret symboliserade titeln ”Appie” ville vara med och leda Ajax till. När det tonåriga spelgeniet med det stora hjärtat i en intervju tillfrågades vad han drömde om att uppnå i sin karriär var han tydlig: han ville vinna titlar med Ajax och han ville göra avtryck i Europa med Ajax.
När Ajax firade det 34:e ligaguldet och 19:e cupguldet i klubbens historia med 100 000 supportrar på Museumplein i Amsterdam höll Matthijs de Ligt ett uppmärksammat brandtal om att man visat världen vad Ajax är igen. Det var stort och vackert. Men det största och vackraste var att Abdelhak Nouris pappa Mohammed Sr. och hans bror Mohammed Jr. var där. Och när de klev ut på scenen, när “Nouri, Nouri, Nouri”-ropen till slut ebbade ut för att låta Matthijs de Ligt ta till orden igen sa han: “Ni vet alla vilken titel detta är. Det är den 34:e. Och det har en innebörd. Vi, Ajax som klubb, hade ett uppdrag. Och det vet ni alla om. För ’Appie’. För våran ’Appie’!” Sen räckte han över titelskölden och cuppokalen till Nouris far och bror som fick lyfta dem för Appie, till 100 000 människors jubel. Sen tog pappa Nouri mikrofonen.
“Min sons drömmar gick i uppfyllelse tack vare er alla. Tack alla. Jag måste också säga, vad ’Appie’ alltid sa till mig med självsäkerhet: Vi är Ajax, vi är bäst!”
Sen sjöng 100 000 människor “We love you Nouri, we do!” Och det var så Ajax sagolika säsong 2018/19 slutade.
