Vad händer med Leicester City?

Den 28 maj 2023 åkte Leicester ur Premier League. De slog West Ham i sista omgången, men det räckte inte. På ett sätt gick den nedflyttningen fortfarande att förklara.

Många stora klubbar åker ur ibland. De bygger om, samlar sig och försöker komma tillbaka direkt. Leicester såg fortfarande ut som en klubb som skulle kunna göra just det.

Det fanns fortfarande mycket kvar av den gamla självbilden. Namnet var stort. Arenan var densamma. Klubben hade fortfarande nylig Premier League-status.

Därför såg många nog nedflyttningen som ett hårt slag, men inte som början på en större kollaps. I efterhand ser den första nedflyttningen mer ut som en varning som klubben inte riktigt tog in.

Våren 2024 gjorde Leicester exakt det man väntade sig av en stark nedflyttad klubb. Den 29 april säkrade de Championship-titeln efter 3–0 mot Preston. Leicester slutade på 97 poäng och gick direkt upp till Premier League igen.

Där och då såg det ut som att klubben hade hittat tillbaka. Uppflyttningen kunde tolkas som bevis på att nedflyttningen 2023 bara varit ett tillfälligt felsteg.

Men i efterhand ser den där säsongen nästan annorlunda ut. Inte som beviset på att allt var löst, utan som ett mellanrum mellan två ras.

Leicester tog sig upp igen snabbt, men det betyder inte att problemen under ytan försvann. Snarare verkar det som att uppgången dolde hur skör klubben redan var.

Den 20 april 2025 åkte Leicester ur Premier League igen, efter bara en säsong tillbaka. De förlorade hemma mot Liverpool och stod då på bara 18 poäng efter 33 matcher. Det är redan i sig en katastrof för en klubb som nyss vunnit Championship.

Men det som verkligen sticker ut är hur det såg ut. Reuters rapporterade att Leicester blev det första laget i de fyra högsta engelska divisionerna att förlora nio raka hemmaligamatcher utan att göra mål.

Det är en sån detalj som säger mer än långa analyser. Ett lag kan åka ur. Det händer. Men när ett lag med Leicesters namn och historia gör något så svagt, då handlar det inte längre bara om en dålig säsong. Då ser det ut som att något gått sönder på riktigt.

Fyra dagar senare kom ett besked som gjorde bilden ännu tydligare. Jamie Vardy meddelade att han skulle lämna klubben efter 13 år. Han hade gjort 198 mål för Leicester och blivit den tydligaste symbolen för klubbens moderna storhetstid.

När Vardy försvann direkt efter den andra nedflyttningen kändes det som att mer än en spelare lämnade. Det kändes som slutet på en hel epok.

Det är här texten måste tyvärr prata om det som får många kanske kan vara tråkigt och det är ekonomin. För när man börjar läsa Leicesters egna siffror ser man att problemen inte bara satt i resultaten. De satt också i hur klubben fungerade bakom kulisserna.

I årsredovisningen för 2023/24 står det att omsättningen föll från 177,3 miljoner pund till 105,3 miljoner pund. Intäkterna från tv och tävlingar föll från 114,5 miljoner pund till 54,2 miljoner pund efter nedflyttningen från Premier League.

Det är väntat efter ett fall ur högsta serien. Men samtidigt låg personalkostnaderna på 107,2 miljoner pund. Leicester betalade alltså ut mer i löner och personal än vad klubben drog in i intäkter totalt. Klubben uppgav själv att personalkostnaderna motsvarade 101,6 procent av omsättningen.

Det här är en av de viktigaste detaljerna i hela historien. Där ser man att Leicester inte anpassade sig snabbt nog till livet utanför Premier League. Pengarna försvann snabbt, men kostnaderna låg kvar på en nivå som hörde hemma i en annan verklighet.

Där börjar krisen se ut som något större än dålig form. Då börjar den se ut som ett problem i hela klubbens sätt att bygga och tänka.

Årsredovisningen visar också att Leicester redovisade 71,8 miljoner pund i nettovinst på spelarhandel under året. Klubben skriver själv att den nivån av försäljningar var nödvändig efter det stora tappet i centrala utdelningar efter nedflyttningen.

De stora försäljningarna som lyfts fram i rapporten är Harvey Barnes, Timothy Castagne och Kiernan Dewsbury-Hall.

Det här är viktigt, för det visar att försäljningarna inte bara var sportsliga beslut. De var också ekonomiska räddningsåtgärder. Och där ligger en tydlig risk.

När en klubb måste sälja för att hålla ihop ekonomin hjälper det bokslutet på kort sikt, men det kan också göra laget svagare eller mer instabilt.

Leicester försökte alltså samtidigt bygga om laget, få kontroll på ekonomin och vara tillräckligt bra för att ta sig upp och sedan stanna kvar. Det är en svår balans för vilken klubb som helst.

Trots försäljningarna fortsatte trycket att öka. Nettoskulden steg till 199,247 miljoner pund vid utgången av juni 2024, upp från 170,790 miljoner året innan.

Samtidigt hade klubben bara 7,088 miljoner pund i kassan. I samma rapport skriver Leicester att de fortfarande får “exceptionally strong support” från King Power och familjen Srivaddhanaprabha. Det stödet hjälper klubben, men det visar också att Leicester inte längre står lika stadigt på egna ben.

Här blir den röda tråden tydlig. Först kom nedflyttningen. Sedan föll intäkterna hårt. Kostnaderna sänktes inte tillräckligt snabbt.

Därefter blev spelarförsäljningar och ägarstöd viktigare för att hålla klubben flytande. På utsidan var Leicester fortfarande ett stort namn. Under ytan blev klubben mer sårbar för varje steg.

Det syns också i själva spelartruppen. På den officiella lagsidan finns en blandning av rutinerade spelare och namn som känns som delar av ett osäkert nästa kapitel.

Bland spelarna finns till exempel Asmir Begovic, Ricardo Pereira, Jannik Vestergaard, Harry Winks, Oliver Skipp, Stephy Mavididi, Abdul Fatawu, Jordan Ayew, Patson Daka och yngre namn som Ben Nelson, Jeremy Monga och Divine Mukasa.

Det här ser inte ut som en trupp med helt tydlig identitet. Det ser inte heller ut som en färdig uppflyttningstrupp. Snarare ser det ut som ett lag mitt i ett skifte: några erfarna spelare från en äldre tid, några värvningar som skulle bli en ny stomme och några unga spelare som kanske borde växa i lugnare miljöer än en bottenstrid.

På pappret är det inte ett lag som borde behöva titta ner mot League One. Men trupper fungerar inte på papper. De fungerar bara om klubben runt dem fungerar.

Det är också därför spelarfrågan blir så viktig i en granskning av Leicester. När viktiga namn säljs, symboler försvinner och nya spelare ska bära ett lag som redan gungar, då blir truppen inte bara ett resultat av sportsliga val. Den blir också en spegel av klubbens större osäkerhet.

Den 5 februari 2026 kom det som gjorde den dolda krisen helt synlig. Leicester fick sex poängs avdrag efter att ha brutit mot reglerna för lönsamhet och hållbarhet.

Enligt Reuters hade klubben gått över den tillåtna förlustgränsen med 20,8 miljoner pund under perioden 2022 till 2024. Klubben fälldes också för att inte ha lämnat in sina årsredovisningar i tid.

Premier League bekräftade beslutet, och senare överklagade både Leicester och ligan olika delar av det.

Det här är ett avgörande ögonblick i hela berättelsen. Leicester tappade nu inte bara poäng därför att laget spelade dåligt. Klubben tappade också poäng därför att den inte höll sig inom regelverket.

Där gick krisen från att vara sportslig till att också bli ett bevis på brister i kontroll och styrning. Då gick det inte längre att prata om otur. Då handlade det om ansvar.

Efter nedflyttningen 2025 försökte Leicester börja om igen. I juli 2025 anställdes Martí Cifuentes på ett treårskontrakt efter att Ruud van Nistelrooy lämnat.

Det lät som en långsiktig nystart. Men redan den 25 januari 2026 sparkades Cifuentes.

Leicester låg 14:e i Championship, sex poäng från playoff, men att laget bara hade tagit en seger under en längre svag period. I februari tog Gary Rowett över till slutet av säsongen.

Det här säger ganska mycket om hur klubben fungerade i krisen. Först en tränare som ska bygga nytt. Sedan stoppas projektet snabbt.

Därefter kommer en räddningslösning. Det ser inte ut som lugn och kontroll. Det ser ut som en klubb som reagerar på en brand som redan sprider sig.

I slutet av februari hade Leicester bara hade vunnit en ligamatch under 2026 och låg kvar i nedflyttningszonen med elva matcher kvar.

Och i slutet av mars 2026 ligger Leicester näst sist i Championship, på 23:e plats — en placering som just nu innebär direkt nedflyttning till League One . Det stärker bilden av att tränarbytet inte ser ut att lösa grundproblemet.

I början av mars 2026 presenterade Leicester en ny ledningsstruktur. Kevin Davies blev CEO, James McCarron blev sporting director och Jon Rudkin chief football officer.

Klubben beskrev förändringen som ett sätt att skapa tydligare ansvar och starkare styrning. Den typen av språk är intressant, för den brukar säga mer än klubben kanske tänkt.

När en organisation plötsligt talar om tydligare ansvar och bättre styrning betyder det ofta att den gamla modellen inte fungerade tillräckligt bra.

Det här kom inte före krisen. Det kom efter att krisen redan synts i resultaten, i bokslutet, i poängavdraget och i stämningen runt klubben.

Det gör att ombyggnaden högst upp inte känns som början på en plan. Den känns mer som ett sent erkännande av hur mycket som redan gått sönder.

Det är här Leicester-historien blir riktigt obehaglig. För så länge man bara pratar om Premier League, Championship, tränarbyten och dåliga resultat finns det fortfarande något bekant över alltihop. Stora klubbar faller. Stora klubbar försöker igen.

Men League One är något annat. League One är inte bara ännu ett steg ner. Det är gränsen där en klubb på riktigt riskerar att tappa sin självbild. Och för Leicester, av alla klubbar, vore det nästan ofattbart.

Om Leicester faktiskt skulle åka ner i League One skulle det inte bara vara ett sportsligt misslyckande. Då förändras hela klubbens läge. Statusen skulle falla ännu mer. Ekonomin skulle bli ännu svårare att bära.

Leicester har redan höga kostnader, stor skuld och ett tydligt beroende av spelarhandel och ägarstöd. Ett fall till League One skulle sätta ännu hårdare press på klubben att spara, sälja och bygga om igen. Då är frågan inte bara hur de ska ta sig tillbaka, utan vad som ens finns kvar att bygga med.

Och kanske värst av allt: hela bilden av Leicester skulle ändras. Fram till nu har man fortfarande kunnat tänka på dem som mästarlaget från 2016, sagolaget, klubben som chockade världen.

Men League One skulle ändra berättelsen. Då börjar Leicester inte längre främst förknippas med miraklet. Då riskerar de att förknippas med ett av de snabbaste och märkligaste fallen i modern engelsk fotboll.

Det mest ärliga svaret är att klubben inte bara har dålig form. Leicester ser ut som en klubb som först föll, sedan reste sig snabbt, men utan att lösa de problem som låg under ytan. Uppflyttningen 2024 gav intrycket av att kontrollen var tillbaka. Men det som följde tyder på motsatsen.

Kostnaderna var för höga, ekonomin för sårbar, försäljningarna för nödvändiga, besluten för kortsiktiga och strukturen för svag när nästa prövning kom. Tabellen i dag visar bara slutresultatet av en längre utveckling.

Det är därför dagens bottenstrid i Championship känns så tung. Den ser inte ut som början på krisen. Den ser ut som slutet på flera år där Leicester hela tiden varit svagare än klubben själv kanske velat tro.

Och om nästa steg faktiskt blir League One kommer det inte kännas som en plötslig chock. Det kommer kännas som den mörkaste, men också mest logiska, slutpunkten på ett förfall som pågått längre än Leicester velat erkänna.