Hammarby
2025-04-01 06:21
Reflektioner efter Fisherman’s End, den slutgiltiga
Det är lätt att som Billborn klaga på att spelare som ställts på planen inte följer direktiv, men även kloke Stefan glömmer ibland att det finns en motståndare. Hammarby krossade inte IFK Göteborg för att de senare är ett dåligt fotbollslag, utan för att man i denna magiska premiär var flera nummer större. Vår före detta cupgeneral borde i stället ödmjukt hyllat ett par av sina försvarares uppoffrande insatser för att det inte stod 4-0 redan i halvtid.
Per Planhammar
Bajen-weekend, Bajen-samba
Fredag: Våra handbollsherrar ryckte åt sig en 2-0-ledning mot Kristianstad i slutspelsserien. Lördag: Våra damer pulveriserade Linköping borta med 5-0 efter bland annat hattrick av nu landslagsuttagna Ellen Wangerheim och HTFF inledde sin säsong på bästa sätt genom att komfortabelt städa av Gefle på Kanalplan. Kunde det bli ännu bättre den sista helgen i mars? Det kunde det.
Nya IFK Göteborg – well, president Mild är kvar och lär så förbli – har hittills under våren stått för en remarkabel uppryckning jämfört med de senaste fem-sex årens kräftgång. Med Hannes Stiller som sportchef och Billborn-Björklund vid räktrålarens roder har fokus lagts på att minimera organisationens spretighet och otydliga skiften, öka fysträningen, föryngra och utveckla ett mer implementerat spelsystem. Det har gett resultat, vilket inte minst ett icke påkopplat Hammarby nesligt fick erfara i Svenska Cupens kvartsfinal för tre veckor sedan, ett Hammarby som visat tveksamma tendenser i just cupen då hela truppen underpresterade och det verkat som en rejäl bit att vandra tills spelet skulle sitta.
När det nu var dags för det verkliga allvaret att ta sin början var dock allt det där historia.
Inramningen
Traditionell man- och kvinngrann samling vid Björns trädgård och Medborgarplatsen – brinnande avmarsch Götgatan fram och över Skanstullsbron till Nya Söderstadion där inte en plats fanns ledig – den publika, värdiga tysta minuten för de supportrar som lämnat oss under vintern – Kentas Just idag är jag stark och ett helhetstifo av himlen sänt med ståplatsfokus på Söders kelgrisar från 1970-talets ölunderlägg. Bortsett från två incidenter – dessvärre djupt tragiska, men låt mig återkomma till dem nedan – var det inget annat än ett alldeles formidabelt kliv in i årets sommartid.
Totalfotbollens återkomst
Jag har sett Hammarby spela fantastiskt många gånger, men i Kim Hellbergs regi inte tillnärmelsevis så vackert som mot Blåvitt på söndagseftermiddagen, framför allt i första halvlek. Vi skall inte glömma att det har funnits frågetecken, till exempel vilka konsekvenser försäljningen av Bazoumana Toure skulle få, om nyförvärven spelat in sig tillräckligt, hur lång tid det skulle ta för Nahir Besara att komma i form efter näsoperation och sjukdom, helt enkelt hur Hammarby skulle ta sig an utmaningen att fortsätta på fjolårssäsongens inslagna väg och nå ännu högre höjder. Vi fick en hel del svar.
Våg efter våg av alldeles bedårande anfall, presspel och återerövringar, klacksparkar, aggressivitet och ständigt publikeldande lirare, varje närkamp en delseger som följdes av nästa och nästa och nästa, instick och smarthet, hörnor efter varandra och äntligen i olika varianter, avslutsvillighet och närmast perfekt positionering över precis hela planen. Det var vargar mot lamm, gladiatorer mot offer, och det annars så fysiskt starka och omställningsskickliga Blåvitt såg stundtals chockerade ut på riktigt. Det var egentligen bara August Erlingmark och veteranen Gustav Svensson som stod upp i kampen och utan just de två hade första halvlek sett ännu bistrare ut för bortalaget än följande siffror, och då har jag inte tagit med hörnstatistiken och bollinnehavet:
2-0 i mål
12-0 i avslut
6-0 i avslut på mål
Som så ofta i matcher som denna levde andra halvlek inte riktigt upp till samma ljuvliga standard, men det var aldrig någon som helst risk för ras (även om det som åskådare kan kännas att det nog snart kommer). Försvarsspelet satt verkligen klockrent, på position efter position, och omställningarna var reptilsnabba. Det blev en tillställning som säkerligen sände en skarp signal till resten av Allsvenskans spelare och ledare, inte minst Djurgårdens tränarduo som var på läktarplats: Hammarby är att räkna med även 2025!
Direktörerna for det hele
Det är inte läge att framhålla enskilda spelare när hela kollektivet fungerar så fundamentalt bra som det gjorde mot IFK Göteborg i söndags, men vi fick ändå några rungande örfilar riktade till förmenta olyckskorpar som är värda att nämna.
Att Jusef Erabi gjorde sin absolut bästa match sedan skadehelvetet var så glädjande att hjärtat ville brista. Där han, bortsett från ett fåtal fina sekvenser, under faktiskt rätt lång tid sett trög och närmast loj ut var han nu pigg, rapp, bolltrygg, fysiskt stark som under praktslagsdagar, delaktig både offensivt och defensivt, och fick lägga till ett mål på kontot. Riktigt roligt att se och en oerhört viktig pusselbit för att vi skall ha med toppen att göra,
Sebastian Tounetki visade att saknaden efter Bazous speciella egenskaper inte kommer att bli speciellt stor,
Paulos Abraham fick sin revansch,
Hampus Skoglund har i varje match ett maraton i kroppen,
försvarslinjen – eller linjerna – såg lika solid/a ut som någonsin ifjol,
Warner Hahn höll nollan för jag minns inte vilken gång i ordningen,
Markus Karlsson var formidabel,
Och Viktor Eriksson, Pavle Vagic´, Shaquille Pinas,
Samtliga på avbytarbänken,
Kim Hellberg och David Selini har koll på läget och hade dessutom den ytterst goda egenskapen att skicka in tre färskingar de sista minuterna för att de skulle få känna på stämningen,
Och så har vi då generalerna, dirigenterna, de med lätta steg och blixtsnabba hjärnor, de två som kanske är de viktigaste kuggarna i pansarkryssaren Hammarby: Nahir Besara och Tesfaldet Tekie. Denna eftermiddag i mars i Söderort visade de var skåpet står och att det står mycket stadigt, att de vill dominera minst lika mycket som under framför allt andra hälften av 2024 och att de till synes utan större åthävor – vilket är bland det allra svåraste – leder sitt lag rakt in i striden. Det är som en stor dikt. Enastående!
Simon Strand
Det finns fotbollsspelare och så finns Simon Strand. Jag kan inte med ord beskriva dels den fighting spirit, lojalitet och ständiga vilja till förkovring han visar, och dels lyckan jag upplevde när han fick kröna söndagens inhopp med sitt första mål i Hammarbys tröja, dessutom ett mål som, törs jag redan nu lova, vid säsongens slut kommer att vara en av huvudkandidaterna till årets vackraste. Nämnde jag ordet magi!? Även om Simon långt ifrån jämt kommer att vara med i startelvorna i år heller ÄR han med alla sina egenskaper en av våra absolut viktigaste spelare.
Vad för djävla pack är ni!?
Jag vill tro att jag är humanist, att jag står upp för allas rätt att uttrycka sina åsikter, men det finns en gräns och då är min tröskel rätt hög. Det är då jag likt Marcellus i filmen ”Pulp Fiction” reser mig upp och säger: I’m far from okey.
Det ligger mycket i vad Ulf Lundell sjunger i en vacker, närmast psalmliknande sång på albumet Evangeline, som för övrigt Mauro Scocco gjort en ljuvlig version av, att en sprucken vas håller längst, men när porslinet väl spricker blir det farligt. Och jag hatar att konstatera att det fortfarande, 2025, i en värld som fullkomligt håller på att trasas sönder och samman av meningslöst våld och moralisk härdsmälta finns några milliliter ren skunk i grönvita led. I mitt eget hjärta.
I den första halvlekens 24:e minut, när vi fullständigt äger IFK Göteborg i vår borg får ett ljushuvud den för hen briljanta idén att smälla en banger, på vår egen familjeläktare. Att den här personen riskerar att störa matchens momentum och dominans är en sak, i och för sig viktig, men än mer väsentligt är att hen hotar människors, och inte minst små barns, hälsa. Det är så enastående idiotiskt att det verkar som en dröm, men icke desto mindre sant. Jag tar för givet att det finns bra dokumentation på vad som hände, och all heder till övriga supportrar som reagerade, så det är bara att ge ett kännbart straff. Total portförbjudning är möjligen att ta i, men minst ett års samhällstjänst i lämplig miljö vore högst lämpligt.
Livstids avstängning bör och skall däremot drabba andra.
När jag närmare midnatt till måndag, fortfarande berusad av fotbollsgodisets Jerusalem, av en närstående får mig tillsänt ett videoklipp från vår älskade premiärmarsch tappar jag ärligt talat en hel del av tron på en del av den grönvita mänskligheten. Det är klippet på maskerade KGB:are (eller vilken supportergruppering det nu är tal om) som taktfast skanderar:
”änglarna dom springer som värsta judepack och efter kommer Bajen med Sveriges största klack”
Detta, mina vänner, gör mig ont att skriva en dag som den här, efter en seger som denna, mitt i ett glädjerus som detta, men: Jag skäms! Hammarby är inte ensamt i den globala fotbollsfamiljen om sådant här svineri, denna form av ren antisemitism – se bara på motståndarsupportrar till Tottenham Hotspurs, för all del en del grekiska, italienska, tyska, franska, spanska avarter och för att inte tala om större delen av det forna europeiska östblockets intelligensbefriade klackar – men jag hade ändå hoppats att just VI nått längre.
En mindre infektion i en i övrigt frisk kropp kanske somliga tycker… Well, även små tuvor kan välta stora lass, som det heter. Ut med den, försvinn ur mitt system!
Den närmaste framtiden
Med det skrivet och förhoppningsvis noterat är det dags att se framåt. En intakt trupp, bortsett från rehabspurtande spelare, har tankat depåerna för bränsle och självförtroende och jag är tämligen övertygad om att Kim Hellberg och David Selini inte kommer låta den inledande omgångens överlägsenhet stiga någon individ över huvudet.
En av Hammarbys bästa insatser i modern tid
Så löd rubriken i en av kvällstidningarna på måndagen. Visst kittlar det skönt, inte sant, men premiären är nu historia. Vi fick exakt den start vi målade upp i våra vildaste fantasier och drömmar – somliga tror säkert fortfarande inte riktigt på att den verkligen har hänt – men redan på söndag väntar bortakamp mot BP på inte lika inspirerande Grimsta IP. Alla måste och skall vi förvänta oss ett lika stort fokus då. Minst.
Behöver jag tillägga att handbollsherrarna på måndagskvällen åkte ner till Skåne och skickade Kristianstad ur slutspelet? 3-0 i matcher, varav två på bortaplan, och klara för semifinal!
Fredag: Våra handbollsherrar ryckte åt sig en 2-0-ledning mot Kristianstad i slutspelsserien. Lördag: Våra damer pulveriserade Linköping borta med 5-0 efter bland annat hattrick av nu landslagsuttagna Ellen Wangerheim och HTFF inledde sin säsong på bästa sätt genom att komfortabelt städa av Gefle på Kanalplan. Kunde det bli ännu bättre den sista helgen i mars? Det kunde det.
Nya IFK Göteborg – well, president Mild är kvar och lär så förbli – har hittills under våren stått för en remarkabel uppryckning jämfört med de senaste fem-sex årens kräftgång. Med Hannes Stiller som sportchef och Billborn-Björklund vid räktrålarens roder har fokus lagts på att minimera organisationens spretighet och otydliga skiften, öka fysträningen, föryngra och utveckla ett mer implementerat spelsystem. Det har gett resultat, vilket inte minst ett icke påkopplat Hammarby nesligt fick erfara i Svenska Cupens kvartsfinal för tre veckor sedan, ett Hammarby som visat tveksamma tendenser i just cupen då hela truppen underpresterade och det verkat som en rejäl bit att vandra tills spelet skulle sitta.
När det nu var dags för det verkliga allvaret att ta sin början var dock allt det där historia.
Inramningen
Traditionell man- och kvinngrann samling vid Björns trädgård och Medborgarplatsen – brinnande avmarsch Götgatan fram och över Skanstullsbron till Nya Söderstadion där inte en plats fanns ledig – den publika, värdiga tysta minuten för de supportrar som lämnat oss under vintern – Kentas Just idag är jag stark och ett helhetstifo av himlen sänt med ståplatsfokus på Söders kelgrisar från 1970-talets ölunderlägg. Bortsett från två incidenter – dessvärre djupt tragiska, men låt mig återkomma till dem nedan – var det inget annat än ett alldeles formidabelt kliv in i årets sommartid.
Totalfotbollens återkomst
Jag har sett Hammarby spela fantastiskt många gånger, men i Kim Hellbergs regi inte tillnärmelsevis så vackert som mot Blåvitt på söndagseftermiddagen, framför allt i första halvlek. Vi skall inte glömma att det har funnits frågetecken, till exempel vilka konsekvenser försäljningen av Bazoumana Toure skulle få, om nyförvärven spelat in sig tillräckligt, hur lång tid det skulle ta för Nahir Besara att komma i form efter näsoperation och sjukdom, helt enkelt hur Hammarby skulle ta sig an utmaningen att fortsätta på fjolårssäsongens inslagna väg och nå ännu högre höjder. Vi fick en hel del svar.
Våg efter våg av alldeles bedårande anfall, presspel och återerövringar, klacksparkar, aggressivitet och ständigt publikeldande lirare, varje närkamp en delseger som följdes av nästa och nästa och nästa, instick och smarthet, hörnor efter varandra och äntligen i olika varianter, avslutsvillighet och närmast perfekt positionering över precis hela planen. Det var vargar mot lamm, gladiatorer mot offer, och det annars så fysiskt starka och omställningsskickliga Blåvitt såg stundtals chockerade ut på riktigt. Det var egentligen bara August Erlingmark och veteranen Gustav Svensson som stod upp i kampen och utan just de två hade första halvlek sett ännu bistrare ut för bortalaget än följande siffror, och då har jag inte tagit med hörnstatistiken och bollinnehavet:
2-0 i mål
12-0 i avslut
6-0 i avslut på mål
Som så ofta i matcher som denna levde andra halvlek inte riktigt upp till samma ljuvliga standard, men det var aldrig någon som helst risk för ras (även om det som åskådare kan kännas att det nog snart kommer). Försvarsspelet satt verkligen klockrent, på position efter position, och omställningarna var reptilsnabba. Det blev en tillställning som säkerligen sände en skarp signal till resten av Allsvenskans spelare och ledare, inte minst Djurgårdens tränarduo som var på läktarplats: Hammarby är att räkna med även 2025!
Direktörerna for det hele
Det är inte läge att framhålla enskilda spelare när hela kollektivet fungerar så fundamentalt bra som det gjorde mot IFK Göteborg i söndags, men vi fick ändå några rungande örfilar riktade till förmenta olyckskorpar som är värda att nämna.
Att Jusef Erabi gjorde sin absolut bästa match sedan skadehelvetet var så glädjande att hjärtat ville brista. Där han, bortsett från ett fåtal fina sekvenser, under faktiskt rätt lång tid sett trög och närmast loj ut var han nu pigg, rapp, bolltrygg, fysiskt stark som under praktslagsdagar, delaktig både offensivt och defensivt, och fick lägga till ett mål på kontot. Riktigt roligt att se och en oerhört viktig pusselbit för att vi skall ha med toppen att göra,
Sebastian Tounetki visade att saknaden efter Bazous speciella egenskaper inte kommer att bli speciellt stor,
Paulos Abraham fick sin revansch,
Hampus Skoglund har i varje match ett maraton i kroppen,
försvarslinjen – eller linjerna – såg lika solid/a ut som någonsin ifjol,
Warner Hahn höll nollan för jag minns inte vilken gång i ordningen,
Markus Karlsson var formidabel,
Och Viktor Eriksson, Pavle Vagic´, Shaquille Pinas,
Samtliga på avbytarbänken,
Kim Hellberg och David Selini har koll på läget och hade dessutom den ytterst goda egenskapen att skicka in tre färskingar de sista minuterna för att de skulle få känna på stämningen,
Och så har vi då generalerna, dirigenterna, de med lätta steg och blixtsnabba hjärnor, de två som kanske är de viktigaste kuggarna i pansarkryssaren Hammarby: Nahir Besara och Tesfaldet Tekie. Denna eftermiddag i mars i Söderort visade de var skåpet står och att det står mycket stadigt, att de vill dominera minst lika mycket som under framför allt andra hälften av 2024 och att de till synes utan större åthävor – vilket är bland det allra svåraste – leder sitt lag rakt in i striden. Det är som en stor dikt. Enastående!
Simon Strand
Det finns fotbollsspelare och så finns Simon Strand. Jag kan inte med ord beskriva dels den fighting spirit, lojalitet och ständiga vilja till förkovring han visar, och dels lyckan jag upplevde när han fick kröna söndagens inhopp med sitt första mål i Hammarbys tröja, dessutom ett mål som, törs jag redan nu lova, vid säsongens slut kommer att vara en av huvudkandidaterna till årets vackraste. Nämnde jag ordet magi!? Även om Simon långt ifrån jämt kommer att vara med i startelvorna i år heller ÄR han med alla sina egenskaper en av våra absolut viktigaste spelare.
Vad för djävla pack är ni!?
Jag vill tro att jag är humanist, att jag står upp för allas rätt att uttrycka sina åsikter, men det finns en gräns och då är min tröskel rätt hög. Det är då jag likt Marcellus i filmen ”Pulp Fiction” reser mig upp och säger: I’m far from okey.
Det ligger mycket i vad Ulf Lundell sjunger i en vacker, närmast psalmliknande sång på albumet Evangeline, som för övrigt Mauro Scocco gjort en ljuvlig version av, att en sprucken vas håller längst, men när porslinet väl spricker blir det farligt. Och jag hatar att konstatera att det fortfarande, 2025, i en värld som fullkomligt håller på att trasas sönder och samman av meningslöst våld och moralisk härdsmälta finns några milliliter ren skunk i grönvita led. I mitt eget hjärta.
I den första halvlekens 24:e minut, när vi fullständigt äger IFK Göteborg i vår borg får ett ljushuvud den för hen briljanta idén att smälla en banger, på vår egen familjeläktare. Att den här personen riskerar att störa matchens momentum och dominans är en sak, i och för sig viktig, men än mer väsentligt är att hen hotar människors, och inte minst små barns, hälsa. Det är så enastående idiotiskt att det verkar som en dröm, men icke desto mindre sant. Jag tar för givet att det finns bra dokumentation på vad som hände, och all heder till övriga supportrar som reagerade, så det är bara att ge ett kännbart straff. Total portförbjudning är möjligen att ta i, men minst ett års samhällstjänst i lämplig miljö vore högst lämpligt.
Livstids avstängning bör och skall däremot drabba andra.
När jag närmare midnatt till måndag, fortfarande berusad av fotbollsgodisets Jerusalem, av en närstående får mig tillsänt ett videoklipp från vår älskade premiärmarsch tappar jag ärligt talat en hel del av tron på en del av den grönvita mänskligheten. Det är klippet på maskerade KGB:are (eller vilken supportergruppering det nu är tal om) som taktfast skanderar:
”änglarna dom springer som värsta judepack och efter kommer Bajen med Sveriges största klack”
Detta, mina vänner, gör mig ont att skriva en dag som den här, efter en seger som denna, mitt i ett glädjerus som detta, men: Jag skäms! Hammarby är inte ensamt i den globala fotbollsfamiljen om sådant här svineri, denna form av ren antisemitism – se bara på motståndarsupportrar till Tottenham Hotspurs, för all del en del grekiska, italienska, tyska, franska, spanska avarter och för att inte tala om större delen av det forna europeiska östblockets intelligensbefriade klackar – men jag hade ändå hoppats att just VI nått längre.
En mindre infektion i en i övrigt frisk kropp kanske somliga tycker… Well, även små tuvor kan välta stora lass, som det heter. Ut med den, försvinn ur mitt system!
Den närmaste framtiden
Med det skrivet och förhoppningsvis noterat är det dags att se framåt. En intakt trupp, bortsett från rehabspurtande spelare, har tankat depåerna för bränsle och självförtroende och jag är tämligen övertygad om att Kim Hellberg och David Selini inte kommer låta den inledande omgångens överlägsenhet stiga någon individ över huvudet.
En av Hammarbys bästa insatser i modern tid
Så löd rubriken i en av kvällstidningarna på måndagen. Visst kittlar det skönt, inte sant, men premiären är nu historia. Vi fick exakt den start vi målade upp i våra vildaste fantasier och drömmar – somliga tror säkert fortfarande inte riktigt på att den verkligen har hänt – men redan på söndag väntar bortakamp mot BP på inte lika inspirerande Grimsta IP. Alla måste och skall vi förvänta oss ett lika stort fokus då. Minst.
Behöver jag tillägga att handbollsherrarna på måndagskvällen åkte ner till Skåne och skickade Kristianstad ur slutspelet? 3-0 i matcher, varav två på bortaplan, och klara för semifinal!
