Den Allsvenska premiären är inte bara starten på den vackraste ligan vi har, utan även ett vårtecken utan dess like. Redan i mars kan vi ana sommaren runt hörnet, där livets mening får en ny betydelse: kall öl som avnjuts på soliga uteserveringar, möjligheten att strosa runt på Södermalm i något annat än tjock jacka och att få en stadig dos av Hammarby varje vecka.
Det var något av en besvikelsen när man vaknade på morgonen och möttes av en klassisk aprilsnöstorm utanför fönstret. Våren kanske inte var här riktigt än, men om en total ombyggnad av Götgatan inte kan stoppa premiären, då kan inte heller vädret stoppa den traditionella marschen mot arenan.
Ombyggnaden av Götgatan gjorde att den klassiska raka sträckan mot arenan byttes ut mot en väg som gick från Folkungagatan, in på Östgötagatan, sedan Bondegatan och sedan ut på Götgatan igen. Innan premiären hade jag haft några farhågor om hur detta skulle gå till, men det visade sig vara helt onödigt då marschen gick som smort trots omvägen. Höjdpunkten från marschen var att se alla Hammarbyare på Folkungagatan, en gata som har stor betydelse för mig personligen och som gav mig flashbacks till vår allsvenska vinst 2001 och firandet som följde därefter. Jag hade också privilegiet att få dela premiären med en supporter som hade flugit från England till Sverige för att få uppleva Bajen-premiären för första gången och som bekräftade det som vi flesta vet: att det vi har här är något unikt och speciellt, ett bevis på att Hammarby är ren kärlek både till människorna runt omkring sig och Stockholm.
Det största hotet mot den totala njutningen av premiären var däremot motståndet, vilket var Mjällby. Ingen hade glömt deras rekordbrytande säsong förra året, deras starka försäsong eller att de stod som motstånd i den kommande finalen i Svenska Cupen.
Mjällby hade visat sig vara nästintill ostoppbara, och det var många Bajare, inklusive jag, som satt med svettiga pannor och oroliga tankar om hur resultatet skulle se ut i slutändan. Hammarby har inte förlorat en premiär sedan 2019, när vi förlorade mot Kalmar FF, men med tanke på hur starka Mjällby har blivit i Allsvenskan var det svårt att förutspå hur matchen skulle sluta. Drömmen om en vinst fanns absolut, men det var ändå en tanke som kändes lite orimlig, och i mitt huvud hade jag sett även ett kryss som en vinst.
Väl inne på arenan levererade Hammarby ett fantastiskt tifo, med referenser till den klassiska Monty Python-filmen “Life of Brian”, och det var även en liten nick till att premiären utspelade sig under påskhelgen. Mjällby-supportrar hade också tagit sig till Nya Söderstadion och fyllt sin bortasektion. De hade med sig sitt eget tifo: "Huka er huvudstaden - här kommer mästarna.” Mjällby var kaxiga, men till skillnad från andra hade de kvitton på att deras kaxighet inte var överdriven, utan ett konkret hot.
När matchen väl blåstes igång dröjde det bara några minuter innan nervositeten förbyttes mot ren förundran och häpnad. Mjällby, mästarna från Sölvesborg, föll samman under den intensiva press som Hammarby satte från start.
Den första halvleken var en vacker uppvisning, likt den vi gjorde borta mot Malmö förra säsongen. Hammarby dominerade i varje aspekt av spelet, och övertaget konkretiserades när Abraham spräckte nollan. Ett omdiskuterat mål, med tanke på att det var hands, men det blev godkänt och Hammarby ledde matchen.
Bara minuter senare slog han till igen, den här gången efter ett elegant samarbete med Nahir Besara. Samarbetet mellan Besara och Abraham har vuxit fram till något alldeles särskilt. Det handlar inte bara om teknik, utan om de band som de har knutit till varandra på planen. Besara vet att Abraham hittar ytorna, och Abraham vet att Besara kommer att se till att bollen hamnar hos honom utan att ens behöva titta bak. Den sortens symbios är sällsynt, och den är vacker att se. Med tanke på Abrahams något ojämna form förra sommaren blir utvecklingen ännu mer imponerande, och jag har känslan att vi fortfarande inte har sett hans fulla potential.
Även om hela laget stod för en stark insats fanns det spelare som stack ut lite extra. Abraham, Besara, Eriksson, Schellhas och Karlsson var alla tongivande. Victor Eriksson imponerade inte bara i närkamperna, utan också i sitt sätt att ständigt söka nästa passningsalternativ. Markus Karlsson arbetade outtröttligt, skapade ytor och gav laget energi, en spelare som aldrig verkar sluta löpa. Schellhas byggde vidare på det arbetet och bidrog till att hålla tempot och strukturen i spelet.
Den andra halvleken fortsatte i samma tempo. Hammarby behöll kontrollen över matchbilden och fortsatte att dominera, även om Mjällby lyckades skapa ett par halvchanser, men med Warner Hahn tryggt placerad mellan stolparna, och en kompakt och resolut backlinje framför sig, kom Sölvesborgarna aldrig riktigt nära.
Tidigt i halvleken fullbordade Abraham sitt hattrick och satte därmed punkt för tillställningen. Målet innebar 3-0 och cementerade Hammarbys överlägsenhet över mästarna. Abraham kunde därmed kliva fram som matchens stora hjälte och skrev samtidigt in sig i de allsvenska historieböckerna med det snabbaste hattricket i ligans historia.
Jag tror att ingen hade kunnat förutse den totala överkörning som Hammarby stod för mot Mjällby. Även några dagar senare känns prestationen och resultatet nästan som en dröm. Samtidigt ger den laget precis det självförtroende som behövs inför resten av Allsvenskan och den framtida cupfinalen. Detta skakade också Mjällby om rejält, så pass att de sedan satt i omklädningsrummet och ifrågasatte sin existens som fotbollsspelare. Den här utklassningen kommer definitivt att påverka Mjällby inför den kommande cupfinalen.
Premiären var ett tydligt besked till alla andra: Hammarby är tippade till guldet av en anledning, och om vindarna blåser rätt kan det nog bli ett firande på Kvarnen i år.
