Jag skriver ordet: Allsvenskan. Själva urkraften, sorgens öga och själens ljus. Äntligen. Och vilken premiär det bjöds på under den protestantiska påskhelgen. Låt mig helt kort rekapitulera den utspridda och av stormen ”Dave” utmanade seriestarten som bjöd på både salt och sött.
Bittert smakar gallan på en del håll mer än andra. Den absolut suraste kalken töms av GAIS numera framgångs-uppumpade supportrar, till en del av förlust och horribelt bortdömt mål mot besökarna från Gärdet men mest av Gustav Lundgrens avslitna hälsena innan han knappt hann blinka.
Jag tänder faktiskt ett omtankens krya-på-dig-ljus, inte för klubben som sådan men för en spelare som på flera sätt definierar den vackraste sidan av inhemsk fotboll och vars stundande fantasisäsong spolierades på det grymmaste sätt.
Oerhört mindre tragiskt var Malmö FF:s fortsatta famlande i blindo – Staffan Tapper och Bosse Larsson, bit ihop, vi andra ler oblygt i mjugg – och IFK Göteborgs avsaknad av djävlar anamma i ett rivalmöte som borde ha väckt döda till liv. Till detta de sedvanligt pigga marionettryckningarna från redan uträknade Örgryte och Västerås – dock inte Kalmar FF – och så stack utmanarna från Solna och nämnda Gärdet ut och visade att man möjligen skall kunna utmana Brommapojkarna i ”kampen” om platserna 2 till 4 i huvudstadsområdet.
Och så Hammarby då…
Jag vet hur det började. Minnet kan vara bedrägligt, inte minst för oss i den sista tredjedelen, men det var såhär. En måndag morgon sommaren 1975 och jag hade inte sovit på hela den vidriga natten. Jag hade närapå vridit käken ur led av vrede över att Jimmy Connors dagen innan hade förlorat Wimbledon-finalen mot Arthur Ashe, hade ägnat de vakna timmarna åt att gråta över den rent fysiska smärta som en förlust innebär samtidigt som jag av en skjorta tillverkade ett sorgeband som skulle bäras.
Jag var 10 år. Sommar; hettan var skarp. Jag var då smal som en ungbjörk, men knappt människa längre; något hade fått fäste.
Min far såg att det var illa, var bra på det sättet. Han var då 39, skulle få leva i 22 till. Han tog mig att spela minigolf i Tylösand för att skingra tankarna, vilket inte hjälpte. Vi åkte till Halmstad Lasarett och jag fick något smärtstillande, sannolikt opiater, sprejade ner i svalget; hade ingen effekt. Jag vred käkarna.
Vi kom till en bensinstation, han tankade. Han gick in och återvände ut med en isglass, Igloo apelsin, och en bunt om tre serietidningar: Börje Dorschs tecknade saga – just saga – om Lennart ”Nacka” Skoglund. Vi åkte tillbaka till sommarstugan mellan martallarna bara några hundra meter från stranden. Jag började läsa, lugnade ner mig. Sorgen över Connors förlust avtog, och ersattes av, tja, en axel att gråta mot.
Hammarby, ja. Ungefär lagom till 137-årsjubiléet inviterades inbitna fotbollskonnässörer till just den stasade premiärven från Medborgarplatsen till Nya Söderstadion vi är så förbannat bortskämda med, i stort sett fullsatta läktare och ett världsklasstifo som redan hunnit bli legendariskt – åtminstone för oss som fattade de djupaste innebörderna (vilka hjältar ni är, tifoarbetarna!). Fanns det något mer? Genomtänkt matchplan och ett kollektiv individuella män mellan 18 och 37 flera mil och år från dåliga nerver.
En minst sagt gedigen seriestart. Stormklara 3-0 mot fjolårets smått oslagbara guldmakare – fråga bara Bajen – som egentligen bara överskuggades av en detalj: sättet som segern levererades på. Övertygande? Det är ett understatement. Men Guldet tillbaka till Söder redan bärgat? Hell no. Serieledning för herrar och damer efter omgång ett är ett ljuvt första ackord, men ändå inget annat än ett intro till den grönvita symfonin, själva grunden till den bästa mosbrickan i världen. Ändå: från Warner till Paulos inget annat än 94 minuter att lägga till handlingarna, även om moset är hemlagat och korven bäst i världen saknas ännu räksalladen. Redan på måndag väntar Sirius borta. Låt mig berätta om måndagar.
Eftersom Wimbledon-finaler alltid spelas på söndagar vet jag att det var natten till en måndag som jag höll på att falla ner i det djupaste av Marianergravar 1975. Ni tror att jag överdriver mina minnesbilder, på något sätt romantiserar dem… Inte ett dugg.
Måndagar var ofta de dagar som min son Jonathan och jag åkte på Hammarbys bortamatcher från 2007 till 2012, de år jag var skrivande reporter för officiella hemsidan. Han var 8 när det började, alltså faktiskt två år yngre än jag den där infernaliska sommaren. Vilket mirakel! Och vilket lidande! Jag vet inte om jag på något sätt överförde smärtan, men den grönvita kärleken: den är min förtjänst.
Det sociala arvet är starkt. Han fick alltid, efter de många förlusterna, ”ledigt” på tisdagar. Jag råkade ju vara något av en offentlig person då, så vi kom båda undan med det bland lärarna – dock inte alltid skolkurator Lena. Vad syskon, mor, styvmor ansåg om saken, det gav vi blanka fan i. Sår orsakade av bland andra Ljungskile och Ängelholm måste få läka långsamt. Även vinster mot Jönköping och Huskvarna bör smältas i lugn och ro.
Bara så att ni vet. Monday, Monday , som The Mamas & the Papas sjöng. Och vi tog väl alla Monday James till våra hjärtan, för smärtans skull?
Sirius, tänker de historielösa. Jag tänker: en måndag i Uppsala kan en hel del småspik som av en slump kastas in i den väloljade tekniska och ekonomiska fabrikens maskiner, till och med fastna i överhettad spelintelligens och datorstyrda koncept, i tränarstabens go-to-the-limit-analyser och stålar på kontot. Helt enkelt en spricka i kristallen. Mot exempelvis en Lundgren, Bjerkebo eller Yoanna hjälper ingen historia, inga floskler, och framför allt inga självgott för stunden hajpade män under 25 år som tror att de kan slippa undan jobbet.
Egentligen är det ju vad vi älskar med Allsvenskan: uppstickarna, de utan egentliga ekonomiska muskler som får kolossen att rämna i fogarna. Vi i Hammarby har ju själva varit där, vi har upplevt det och skall inte glömma bort vår sanna historia. I dagsläget är vi efter idogt arbete en stormakt i svensk elitfotboll. Vägarna dit och samtiden nu kan diskuteras, men det är ett faktum att vi befinner oss på en plats i hierarkin som de flesta avundas oss. Men Sirius…
Sirius var i fjol en ren katastrof defensivt; det läckte bakåt som en redan läckande eka på grund. Offensivt var man däremot näst effektivast i serien, inte speciellt långt efter Hammarby, och det tål att påminna oss själva om att fyra av de målen gjordes på hemmaplan mot just oss i fjolårets mest pinsamma negativa överkörning.
Hammarby hade dubbla förluster mot Mjällby och GAIS och det var vedervärdigt nog, men torsken mot Sirius var den spelmässigt mest svidande – i Allsvenskan skall sägas; lidandet efter förnedringen mot IFK Göteborg i Svenska Cupens kvartsfinal glöms ALDRIG!
Alltså: Vad firma Kalle Karlsson kommer att ställas inför på just måndag är inte bara natthimlens ljusstarkaste stjärna 8.6 onåbara ljusår från jorden, utan ett alltmer väloljat fotbollsmaskineri, vad än fjolårstabellen visar (plats 9). Sirius gick oerhört starkt i Svenska Cupen, och det hade i ärlighetens namn inte varit helt orättvist om man knockat oss i semifinalen; tack Warner Hahn och Nicola Vasic som visade vägen!
Leo Walta har förvisso lämnat för Swansea, men kvar finns Robbie Ure, av många - inte mig – tippad som skytteligavinnare i år. Dessutom närs man av ett oerhört starkt kollektivt tänk alltmer implementerat av ledarstab Engelmark-Westerberg- Åhnstrand – alltså den nya tidens coacher som egentligen lades grunden till av Tony Gustavsson och Andreas Pettersson.
Och, det finns mer därtill, sådant som gör att man städade av Degerfors på Stora Vallas bedrövliga plan med jämförbara 3-0 i premiären. Kapten Henrik Rönnlöf Castegren har förvandlat fjolårets darriga försvar till ett av seriens bättre, Isak Bjerkebo kommer i sin tur tvinga vårt försvar att göra skäl för lönen.
I Svenska Cupens semifinal fick Bajen-fostrade Oscar Krusnell Montader Madjed att stundtals se ut som på sin höjd startklar för Atromitos i Aten, i och för sig en dröm för många unga killar men inte för någon som drömmer om La Liga; sådant svider. Det var en sak, värre var det kollektiva försvarsspelet, och jag menar då över lag.
Victor Eriksson visade mot Mjällby vilken urkraft han är, men inte mot Sirius och inte dessförinnan heller eftersom Frederik Winther räddat honom; nu hade han en alldeles briljant Ibrahima Fofana som backup. Ytterbackarnas prestationer var rent bedrövliga – jag kan inte räkna gångerna det slarvades och fallerades både till vänster och höger. Vilket givetvis också hade med mittfältet att göra.
Många frågar sig nu, med visst fog: Skall Hammarby verkligen ställa av en premiärvinnande elva? Vi kan vara övertygade om att Sirius kommer försöka behålla det relativa mentala grepp som de tror sig ha efter i fjol och inte minst senast i Cupen, att de faktiskt är jämbördiga med oss, så vissa korrigeringar måste nog till. Jag personligen vill nog se samma anfallsbesättning, och även mittfältet ser intakt ut.
Återigen vill jag rista i sten att den för mig absolut vackrast skimrande Bajen-kometen hittills i år är: Oscar Johansson Shellhas. Vi skall alltid hylla Nahir Besara, för vilken start, både utåt och inåt, och vad underbart att han numera tar på sig lodjursattityden. Vi skall hylla Paulos för hattricket och Markus Karlsson och Warner Hahn – alldeles strålande mot Mjällby som faktiskt hade fler avslut på mål än Bajen – och you name them, vartenda namn skrivs med guldkanter, men vad O J S gjort hittills i år är inget annat än enastående. Ifrågasatt inte minst av ett par av mina redaktionskolleger, men för såväl Kim Hellberg och Kalle Karlsson lik en nyckel av typ Gustav Lundgrens sort. Ledsen alla ni andra: Han är pilen i hjärtat i min gå-bort-kostym för tillfället. I en match som den mot Sirius borta, i det här läget, ser jag honom som självklar skuggdirigent på måndag.
Det blev ett par gula kort i premiären. Jag ser gärna några till på samma spelare i Uppsala. Ta dem nu, för just de så väsentliga fanbärarna skall helst vara tillgängliga derbyt mot Gärdet i omgång fem.
Jag vet att det finns många av er därute som tror att ni vet vad verkligt lidande innebär, men misstänker att procentandelen är låg. Verklig smärta, den melankoliska grundklangen – alltså melankoli i ordets verkliga, grekiska betydelse och inte någon urvattnad baksmälla – den föds man med: själva urfundamentet för den verkligt betydelsefulla romankonsten och lyriken, countrylåtarnas basic instinct, den vassaste journalistiken och de bästa fotografernas inte dödsförakt utan dödsomfamnande. Stjärnan i rännstenen. Den hisnande förälskelsen och modet att kasta sig in i just den, utan skyddsnät. Och Hammarby; för långt bortom allfarvägarna finns där känslan: Vi skall klara det här.
När Jonathan fortfarande gick att bära på axlarna åkte vi på vår första bortamatch som uppdragsgivare – ja, även han räknades faktiskt som det, blev till slut något av en maskot för spelarna – blev intrycken så många att han inte kunde sova på flera dygn. Det var mot Halmstad BK på vackra Örjans Vall.
Intervjun med Tony som skulle ut på hemsidan dagen därpå räddades av Jonathan, han ställde de rätta frågorna på presskonferensen och fick ”Tigers” hjärta att smälta. Det blev några foton i spelargången med Erkan Zengin och Petter Andersson också, men det som verkligen fick hans hjärna att brinna var att vi hamnade bredvid Isac Dahlin och Benny Lekström i halvtidsvilans korvkö.
Så skapas minnen, så skapas hjälteglorior. Behöver jag tillägga att det var på en måndag, att vi båda behövde skolka från skola och skrivande dagen efter? DET är grundklangen, som en dikt av den öländske poeten Lennart Sjögren: ”Att kantra / och efter räddningsaktionen / vara kvar i det kantrade”.
Alltså: Ge oss det enda vi behöver, kapten Nahir och ni andra, nästa steg, nästa knutna näve in mot en ny tisdag!
