Sverige – Rumänien (2-2), VM-kvartsfinal 1994
Nej, jag var inte född och långt ifrån påtänkt att vandra på denna jord. Men alla pappor har någon gång visat svensk idrottshistoria för sina barn. Alla pappor har någon gång visat VM-krönikan från VM 1994 för sina barn – vare sig de vill eller inte. Antalet gånger som jag sett Thomas Ravellis vänstra näve stöta bort Miodrag Belodedicis straff går inte att räkna på många händer. Det går liksom inte att glädjas åt en enda svensk landslagsframgång utan att någon jävel i rummet utbrister: ”Du skulle varit med 1994”. Så det är klart att den matchen har påverkat mitt supporterliv.
IFK Göteborg – AIK (1-2) 2009
Jag var 5 år gammal och har alltså inte upplevt själva matchen. Jag hade förmodligen ingen aning om att matchen ens spelades när den väl gjorde det. Men det har ändå kommit att prägla mitt supporterliv så oerhört mycket. Det gör ont att tänka på och förstå vad det var som hände den där novemberkvällen. Hatet till AIK är som fött och rotat till den där matchen för mig, trots att jag alltså inte ens var medveten om det då. Det säger en hel del om en match.
Spanien – Italien 2012 (4–0), EM-final
Det var svårt att inte frälsas av den spanska dominansen, den gyllene generationen och Tiki-Takan. Här nådde kanske den generationen av Spaniens landslag sin absoluta kulmen, åtminstone spelmässigt. Den totala demoleringen av Italien i en final är än idag bland den största förnedringen jag upplevt på en så pass hög nivå.
IFK Göteborg – Malmö FF (1-1) 2013
"Pappa, det känns ju som att vi har vunnit matchen”, sade en euforisk 9-åring på spårvagnen hem. Sam Larsson hade kvitterat i matchens allra sista spark och det är kanske än idag en av mina häftigaste upplevelser på Gamla Ullevi. Jag minns inte speciellt mycket från matchen, jag var förmodligen mer intresserad av att äta bilar och dricka Fanta. Men det var precis exakt de sekunderna då klockan tickade över på 95 minuter som fick mig att köpa en tröja med ”Larsson, 17” på ryggen. Sam förblev min odödliga hjälte i flera år – trots att han lämnade Blåvitt.
Sam Larsson har varit en av mina största idoler. Djurgårdens IF – IFK Göteborg (1-1), Cupfinal 2013
Att få uppleva sitt favoritlag vinna titlar är för de allra flesta få förunnat. Jag har fått göra det tre gånger i mitt supporterliv och för att handla om IFK Göteborg känns det så klart i underkant. 2013 sköt Pontus Farnerud guldet till Göteborg, strax innan det enorma läktarstöd som följde. Men jag var lycklig hemma i TV-soffan – att vinna titlar är kul!
Borussia Dortmund – Bayern München (1-2) CL-final 2013
Det var på tiden som den internationella fotbollen fortfarande kändes genuin, relevant och intressant. Åtminstone för min del. Det berodde visserligen på att jag var alldeles för ung för att förstå allt vad oljeshejker, oligarker och Qatar innebar. Dessutom var min bästa barndomskompis Dortmundfan, vilket gjorde att jag engagerade och intresserade mig mycket. Så här i efterhand växer den, det var trots allt en heltysk final mellan två medlemsägda klubbar. Matchen i sig var så klart också grym och avgjordes av Arjen Robben i matchens sista minut.
Tyskland – Brasilien (7-1) 2014
Jag var tio år gammal och min pappa sa till mig att det skulle bli mitt livs bästa mästerskap. Jag tog honom på orden, förälskade mig i Neymar och köpte en Brasilientröja. Jag skulle heja på värdlandet – världens bästa landslag. Det skulle bli deras sommar och det fanns inte riktigt någonting som skulle kunna stoppa värdnationen. Men Juan Zúñigas knä träffade illa och plötsligt tappade en hel nation hoppet. Scenerna inför semifinalen mot Tyskland liknade Neymars begravningsceremoni och efter mindre än en halvtimme stod det 5–0 till tyskarna. Då grät den tioåriga Neymar-dyrkaren hemma i soffan.
IFK Göteborg – Örebro SK (2-1), Cupfinal 2015
Ännu en cupfinal och ännu en titel. Den här gången fick jag vara på plats i finalen som bara hade en rimlig möjlig utgång. Trots att Blåvitt var storfavoriter var det gästande Örebro som tog ledningen. Det dröjde länge innan matchen vände, men då var det inget snack. IFK Göteborg var Sveriges överlägset bästa lag under våren 2015. Lasse Vibe i storform och en högerkant med Emil Salomonsson och Jakob Ankersen var det som skänkte titeln till Blåvitt den dagen. Det ledsamma, så här i efterhand, är att det mest bara kändes som ett steg på vägen mot det stora, verkliga målet. Att vinna SM-guld.
Sverige – Danmark (4-1) U-21 EM 2015
”Vi var helt överlägsna, vi är bäst i Norden – alla andra kan gå hem”. Det gjorde något med en, och man hatade ju inte John Guidetti i just den stunden. Hela U-21 sommaren var något speciellt, jag vet faktiskt inte om jag upplevt något liknande av att följa något annat svenskt herrlandslag. De åker liksom ut för tidigt för att man ska hinna bi helt frälst.
Elfsborg – IFK Göteborg (1-1) 2015
En av mina allra första bortamatcher. Åtminstone den första (och enda) bortamatchen med min mamma. Hon höll på att bryta ihop när speakern sade att matchen inte skulle starta om supportrarna tände några bengaler, för bengaler tändes. Tio meter från vår sittplats drog bortaklacken igång ett hundratal bengaler och det var ungefär det allra mäktigaste jag någonsin upplevt. Emil Salomonsson kvitterade för Blåvitt sent och jag sjöng med i en ramsa som jag tyvärr inte hört sedan det året: ”Serieledarna är vi”.
IFK Göteborg – GIF Sundsvall (3–2) 2015
En höstmatch på Gamla Ullevi, inget speciellt egentligen. Eller? Av någon anledning minns jag den matchen extra tydligt för den segern satt så fruktansvärt långt inne. I den allsvenska guldstriden skulle Blåvitt bara städa av norrlänningarna. Så blev det inte – utan det dröjde till den 80:e minuten innan Mads Albaek (älskvärda Mads Albaek) punkterade matchen med ett helt oroligt mål. En lättnadens suck.
IFK Göteborg – Kalmar FF (2-2) 2015
”Kommer jag någonsin få uppleva ett SM-guld i hela mitt liv?” frågade jag min pappa med tårar i ögonen. Blåvitt hade precis förlorat SM-guldet i den sista omgången, eller ja – Markus Rosenberg hade spelat det i händerna på IFK Norrköping snarare. Min pappa lugnade mig och förklarade att Blåvitt har vunnit 18 SM-guld på lite drygt 100 år, det är klart att det skulle bli några till. Jag trodde på det då – inte lika mycket idag. Det var min första säsong med årskort på Gamla Ullevi och jag var totalt fast. Taskigt bara att ingen varnade mig – för åren efter det har framförallt präglats av besvikelse, ångest och sportslig misär.
Frankrike – Portugal (0–1) 2016, EM-final
Jag följde hela slutspelet av EM på bilsemester genom Frankrike. Det blev ofrånkomligen så att jag höll en extra tumme för Frankrike – som dessutom imponerade stort i turneringen med Antoine Griezmann som den stora fixstjärnan. När finalen spelades var vi i Nice och stämningen var helt otrolig. Märkligt nog hamnade vi på den enda baren i hela Nice där samtliga gäster hejade på Portugal, vilket gav kvällen en lite rolig touch i och med att det faktiskt var dem som vann till slut. Den matchen kom även att bli lite extra minnesvärd av tragiska skäl, för bara dagar senare kördes 84 människor ihjäl på strandpromenaden i Nice i ett terrorattentat. Det var verkligen en stark känsla av att det lika gärna hade kunnat vara jag.
Bournemouth – Manchester United (1-3) 2016
Som svensk fotbollsintresserad kille var så klart Zlatan Ibrahimovic något alldeles extra. När han skrev på för Manchester United var det inget annat att göra än att börja följa det laget. För laget där Zlatan spelade var laget man hejade på. I Premier League-debuten mot Bournemouth gjorde han dessutom mål, så det var inte direkt som att intresset svalnade.
Zlatans första mål i Manchester United minns jag med värme. Brentford – Blackburn Rovers (1-3) 2017
Vilken 13-åring åker till London samma helg som det är Arsenal mot Manchester United och väljer en match i Championship istället? Jag, och det är helt och hållet Lasse Vibes fel. Den danske anfallaren gjorde som bekant kaos med Allsvenskan när han vann skytteligan med Blåvitt 2014. Sedan såldes han (tillsammans med SM-guldet) sommaren 2015 och två år senare såg jag honom i sitt nya lag. Det var coolt, han gjorde mål även om Blackburn vann matchen klart. Men det spelade ingen roll, för de åkte ur Championship samma dag.
Italien – Sverige (0-0) VM-Playoff 2017
Det är klart att landslagsframgångar har en särskild plats i ens liv. För min del har jag inte brytt mig speciellt mycket om det svenska landslaget, men när det väl blir mästerskap taggar man alltid till. Eller när bragden sker och de stora favoriterna besegras – när det omöjliga blir möjligt. Tack för det Janne!
Manchester City – Tottenham (4-3) 2019, kvartsfinal Champions League
Det var helt absurt och förmodligen den allra första VAR-upplevelsen för de flesta fotbollssupportrarna. Även om VAR hade funnits i nästan ett år vid tidpunkten hade det aldrig varit så tydligt, så centralt och en så vital del av fotbollsmatch. Aldrig tidigare hade en fotbollsmatch avgjorts två gånger – åt olika håll. Det var kanske här som det började gå upp för mig ytterligare hur den moderna fotbollen sakta kvävde den sporten så många älskar och älskat i hundratals år. En jublande oljemiljardär fick sätta kaffet i halsen för att fyra män i ett slutet rum upptäckt att Sergio Agüeros vänstra axel var några centimeter längre fram än Toby Alderweirelds dito.
Kanske var detta dagen mitt VAR-hat föddes, eller åtminstone skenade iväg. IFK Göteborg – AIK (3-0) 2019
Det var något speciellt våren 2019, som att IFK Göteborg osade klass och en ungdomlig entusiasm. Poya Asbaghi hade fått ordning på sitt lag, trots små medel och en på pappret ganska dålig trupp. Benjamin Nygren, Sebastian Ohlsson, Paka och Carl Starfelt slog igenom i svensk fotboll och Blåvitt gick riktigt bra. Utklassningen hemma mot AIK blev någon sorts peak på hela våren, rent supportermässigt, och jag glömmer aldrig trycket som var i ”Kan ni höra våran sång”-ramsan på Ullevi den där vårkvällen. En extra krydda var att matcherna hela våren spelades på Ullevi på grund av dåligt gräs (läs dålig arenaägare, Got Event…).
IFK Göteborg – Malmö FF (1-1), Cupfinal 2020
Hela dagen gick jag runt med en stor klump i magen, för det skulle bara vara så jävla skönt att slå Malmö. Blåvitt hade hemmaplansfördel, men inte till någon nytta eftersom läktarna var tomma. Länge hade man gått och suktat, längtat efter att få gå på fotboll. Att då få en helt makalös bragd var en liten tröst. När Behrang Safari snubblade på bollen var det som att tiden stannade. Ett helt utspelat IFK Göteborg fick helt plötsligt en chans från ovan – och den egna guldgossen Patrik Karlsson Lagemyr fick göra det. Känslan efteråt var helt obeskrivlig – det skulle liksom inte gå. Och som hemvändande Mattias Bjärsmyr summerade det efter matchen: ”Gött att jag vunnit fler titlar på två månader i Blåvitt än Sören på två år i Malmö”.
Det finns få spelare som jag unnar en cuptitel så mycket som ”Paka”. IFK Göteborg – ÖIS (3-3) Uppflyttningskval dam 2021
Det låter så klart inte särskilt märkvärdigt att vara på plats och se en avgörande kvalmatch upp till Division 3, men det var min främsta upplevelse av damfotbollens stora frammarsch. IFK Göteborgs damlag var nystartat och spelade kvalderby mot Örgryte. Blåvitts spelare bestod nästan uteslutande av unga tjejer från akademin, medan ÖIS värvat in äldre mer meriterade spelare. Därför var det extra skönt att krysset räckte, tack vare bortamålsregeln (båda mötena spelades på Valhalla…). Det var fullsatt, bengaler och derbystämning på riktigt. Det var oerhört fint att se uppslutningen runt IFK Göteborg – oavsett kvalitet, ålder, kön och nivå.
FC Köpenhamn – Bröndby IF (4-1) 2022
Matchen i sig var inget speciellt minnesvärt, förutom att spelet så klart höll en klass högre än Allsvenskan som jag är och var van vid. Men stämningen var otrolig, utan tvekan den häftigaste match jag varit på rent publikmässigt. Hatet mellan de danska huvudstadsklubbarna kändes i hela staden och stämningen var hotfull på ett sätt jag aldrig upplevt. Omedvetet hade jag tagit på en gul keps, men blev ganska snabbt tillsagd att ta av mig den för att inte hamna i trubbel. Hela långsidan var en stående Köpenhamn-sektion och den enorma kortsidan bjöd på tifo i världsklass.
Argentina – Frankrike (3-3) 2022
VM-finalen i Qatar var absolut en av de allra mest underhållande finaler som spelats. Att det dessutom kröntes med att Lionel Messi fick lyfta VM-bucklan gjorde så klart inte det hela mindre och tråkigare. Men det överskuggade ändå inte allt som varit inför mästerskapet, under mästerskapet och efter mästerskapet. Debatten om den moderna fotbollen, Gianni Infantinos uttalanden och Salt Bae som stal showen genom att sola sig i glansen. Det är svårt att blunda för allt som följde därefter – senast i somras skulle Donald Trump stjäla någon annans show i ett annat firande. VM i Qatar påverkade mitt supporterliv i den riktningen att den internationella fotbollen mer eller mindre blev irrelevant för mig, samtidigt som kärleken till den medlemsägda svenska bollen växte sig allt starkare.
Sverige – USA (0-0) 2023, Straffläggning OS-åttondelsfinal
Jag minns att jag satt på ett tåg och följde en mobilstream med halvtaskig uppkoppling. Sverige kändes uträknade flera gånger, såväl i matchen som i straffläggningen, men på något sätt kom de till liv igen. Helt plötsligt börjar jag identifiera diskreta jubel från några rader framför mig på tåget, som kom fem sekunder före Sverige satte sina straffar i mål. Till slut blev mobilstreamen irrelevant och kort senare förstod jag att Sverige tagit sig till kvartsfinal.
Varbergs BoIS – IFK Göteborg (1-2) 2023
Kommentarer nästan överflödiga. Men att vara på plats i Varberg och se Arbnor Mucolli skjuta en straff över med bara minuter kvar – då tror man att det är kört. Men plötsligt kommer Adam Carlén och konstsparkar in segermålet i sista minuten. Det var som att jag upplevde eufori utan att överhuvudtaget känna glädje, bara lättnad.
GAIS – IFK Göteborg (0-1) 2025
Historielöst kanske många tänker – men som Blåvittsupporter född på 2000-talet har man inte fått uppleva särskilt mycket framgång och glädje. Därför var det extra speciellt att få stå på Gamla Ullevis bortaläktare (som fått oförtjänt mycket skit för att man ser dåligt) och skrika fram tre poäng till Änglarna. Det skapade en liten ynka dröm om Europaspel 2026, om än bara ytterst liten.
SvenskaFans fyller 25 år! Var med och fira med oss den 6:e september – mer information och anmälan hittar du här.
