Först måste man nämna att den här matchen spelades i skuggan av förra veckans drama av polisens uttalande om att maskering på läktarna skulle leda till avbrutna matcher. Ett beslut som kritiserades passionerat både av supportrarna och klubbarna. Ett otydligt beslut som polisen sedan valde att backa från men budskapet från polisen är tydligt. Det var ännu ett försök att inskränka på och stoppa den svenska läktarkulturen som vi alla värnar om med kollektiv bestraffning som vapen. Därför värmer det hjärtat att få se tifot innan matchen och även de Per Engström-masker som började dyka upp runt om i klacken. Jag önskar att Per Engström kunde se den klacken jag alltid ser när jag går på fotboll; en läktare där både de minsta och äldsta kan stå tillsammans för att heja fram vår fina Hammarby. Där det aldrig är rädsla eller hat som dominerar utan bara den gemensamma kärleken som vi alla känner för vår klubb.
Men det närmsta som Per Engström någonsin har kommit en klack är väl bara hans liknelse på en pappersmask.
En perfekt andra halvlek
Det här var en match som påminde mig om vår fina form i våras. Matchen inleddes rätt haltande och Häcken styrde matchen de första 10 minutrarna. Häcken gjorde flera anfall men Werner Hahn var som en bastant mur i målet. Efter matchen mot Djurgården, då det blev 3 insläppta mål, var det skönt med ännu en match där Hahn iskallt plockade ner boll efter boll och höll nollan. Efter de första 10 minuter började Hammarby ta sig in i matchen men nådde inte riktigt helt fram. En ganska tråkig halvlek där det återigen visades upp för mycket dutt-fotboll för min smak.
Jag vet inte vilka ord som sades inne i omklädningsrummet men i den andra halvleken får vi se ett Hammarby som verkligen briljerar. Tempot, offensiven och trycket, det finns inte mycket att klaga på. Det var på alla sätt en perfekt andra halvlek där det bokstavligen regnade in mål. Det var ren eufori att få se Hammarby styra matchen och göra så mycket mål, som att få dricka iskallt vatten efter att ha vandrat i en öde öken.
Vi fick också se Okeke spela igen, efter att många hade saknat honom när vi mötte Djurgården. Det som imponerar mig mest med Okeke är hur snabb han är, Okeke är nästan som vinden själv när han stormar över planen och det var inte långt ifrån att han också gjorde ett mål. Jag tror också att han och Kaboré kan bli en livsfarlig kombo inne i boxen, med Okekes snabbhet och Kaborés känsla för att göra mål i straffområdet.
Hjältarna från söder
Det är mycket beröm och applåder som ska ges till laget efter den här matchen. Madjed, Tekie, Skoglund för och självklart ger jag en stor applåd till Nahir Besara som gjorde mål för den åttonde matchen i rad och fortsätter att leda skytteligan. Orden finns inte riktigt till för att beskriva betydelsen som Nahir har haft för Hammarby och den prestationen han har gjort den här säsongen är obeskrivlig. Han är verkligen den ledande stjärnan som vi alla kan följa.
En annan spelare som ska få välförtjänt beröm är Paulos Abraham. Vi alla vet att han har haft en skakig säsong och det inte har varit många matcher där han inte har nått hela vägen fram. Därför var det så otroligt förlösande att äntligen få se en match där allting sitter som det ska. Det var genom Abrahams passning till Besara som det blev mål och det tog inte lång tid innan Abraham själv får nätet att darra med ett eget skott. Man märker också skillnaden på hans spelsätt när han får spela på den vänsterkant som han är mest familjär med. Jag hoppas att det här ingjuter både Abraham, och truppen, med det självförtroende som behövs för att se till att den här Allsvenska säsongen avslutas på bästa sätt.
Helst med ett guld.
Läs även "Spelarbetyg efter solid kross hemma mot BK Häcken"
