Kallduschen

Halmstads första och enda mål var en total katastrof, inte bara rent fotbollsmässigt utan också för mitt mentala välmående. Halmstads mittfältare, Ludvig Arvidsson, tar bollen och löper längs kanten, men istället för att ta situationen på allvar lunkar Hammarbys försvar halvhjärtat mot Arvidsson - som om att de hade all tid i världen, nästan som att tanken att Halmstad skulle göra mål var en skrattretande sådan.

Halmstad utnyttjar vårt uppenbara misstag direkt. Arvidsson skjuter, Werner Hahn räddar, men bollen hamnar hos en omarkerad Otso Liimatta som enkelt sätter returen i mål.

Det finns ingen ursäkt för varför den där bollen gick in. Jag kunde räkna sex Hammarbyspelare i boxen jämfört med Halmstads två, och ändå skär de igenom vårt försvar som en varm kniv genom smör. Det är så förbryllande och deprimerande att man morgonen efter fortfarande inte riktigt har släppt det.

Det som stör mig mest är inte att Halmstad gör mål - sådant händer - utan att Hammarby verkade sakna både kämparglöd och hjärta, samtidigt som de osade av hybris. En riktigt illa kombo.

Berg-och-dalbanan med namnet Hammarby

Hammarbys insats i början av säsongen kan nästan beskrivas som en berg- och dalbana, där laget sakta tickar uppför rälsen mot euforiska toppar, som 3-0-segern mot Mjällby och 8-1-krossen av ÖIS. Sådana matcher som lever kvar i klubbhistorien och i våra minnen under en längre tid.

Men direkt därefter börjar nosen på berg- och dalbanan tippa nedåt, och från toppen av ren lycka faller man ner i de djupaste dippar - som matcherna mot Sirius och nu Halmstad.

Förhoppningen är att läxan från den här matchen är tydlig: man måste alltid vara hungrig på att vinna. Man får aldrig underskatta ett lag, oavsett tabellplacering. Hammarby kan inte räkna med att bli serverade segrar på ett silverfat bara för att man presterar halvdant och några experter har tippat oss till guld. För om varannan match är såhär kommer den här berg-och-dalbanan snart att krascha och brinna tillsammans med våra chanser till guldet.

Svaga länkar blir en svag kedja

Det finns ett gammalt, överanvänt ordspråk som lyder: “Ingen kedja är starkare än sin svagaste länk.” Mot Halmstad var hela Hammarby den svaga länken.

Ingen stack ut, ingen tog ansvar, och ingen visade den hunger som krävs för att vända en match. Det blir särskilt tydligt när Nahir Besara inte kommer upp i den nivå som man är van att se honom på. Lagkaptenen hade svårt att hitta rytmen och nådde inte alls den kvalitet man förväntade sig.

Och när Nahir Besara har en svag match sprider det sig som ringar på vattnet genom hela laget.

Ett praktexempel på detta är hur vi valde att spela mot Halmstads låga försvar efter deras 0-1 mål. Hammarbys respons på detta var att spela “duttfotboll”, med passningar fram och tillbaka för att försöka hitta in till målet mot det parkerade Halmstad försvaret. En tandlös plan som hade noll hjärta och gav noll utdelning.

Det var i 58:e minuten som Kalle Karlsson bytte ut Besara mot Frank Junior Adjei. Jag undrar om Adjei också hade tröttnat på det eviga passandet fram och tillbaka och gjorde det som vi alla hade väntat på, att skjuta bollen rakt in i mål och räddade oss från att förlora på hemmaplan mot Halmstad.

Det går snabbt i Allsvenskan, trots den deprimerande insatsen igår är det bara att ruska av sig krysset och blicka framåt mot det kommande derbyt. Djurgården har med sig sitt eget bagage efter nederlaget mot Elfsborg och det är bara att hoppas att spöket som härjar i deras omklädningsrum gör resten.

För det finns ingenting annat i korten än vinst på söndag. Jag vill se ett Hammarby som kämpar in i det sista och är villiga att dö på planen för att ta hem de 3 viktiga poängen och krossa Djurgården.

Jag vill se Hammarby.