Som 17-åring debuterade han för Instituto i Primera Division 1982. Tack vare sin näsa för mål – och fina insatser nere på planen, blev han snabbt en publikfavorit och utvecklades till en av Córdobaklubbens viktigaste spelare. Under två separata epoker med Instituto mäktade Dertycia med nästan hundra mål på drygt två hundra matcher – vilket gör honom, än idag, till klubbens främsta målgörare någonsin i Primera Division.
Snabbt fick folk upp ögonen för denne oslipade diamant och under mitten av 80-talet blev Dertycia uttagen i det argentinska ungdomslandslaget som Menotti basade över tillsammans med Roberto Saporiti.
”De kallade in mig till ungdomslandslaget som Flaco Menotti var ledare över i några månader till. Vi reste till en turnering i Mexiko och vid det tillfället fick mina föräldrar ge mig tillåtelse eftersom jag fortfarande var minderårig. César (Menotti) lämnade sedan och epoken med Bilardo och Pachamé inleddes. Med honom som tränare var jag med vid ungdoms-VM 1983 där vi förlorade en avgörande match mot Brasilien.”
Under Carlos Bilardos tid som förbundskapten var faktiskt Dertycia en ganska frekvent spelare i landslaget. Bland annat var han med vid den långa turnén 1984 och det fanns stora förhoppningar om att han skulle få komma med till världsmästerskapet i Mexiko två år senare.
”Det var en dröm som gick i uppfyllelse. Jag var en del av den turnén som började dåligt med förlusten mot Colombia, men som innehöll det oförglömliga ögonblicket när vi besegrade Västtyskland, på deras hemmaplan, med 3-1. Mot Schweiz gjorde jag också mitt första landslagsmål. Det var ett typiskt ”Dertycia-mål”. Jag startade på mittplan och med hastighet tog jag mig framåt, tittade ut på kanterna för att se om jag hade med mig någon medspelare, men bestämde mig för att skjuta ett hårt avslut vilket blev ett fint mål i 2-0-segern.”
Dessvärre räckte inte detta till för att bli uttagen i det argentinska landslaget till världsmästerskapet i Mexiko 1986.
”Vi uppfyllde vårt mål att kvalificera oss dit, men dessvärre fick jag besvikelsen över att inte ha fått komma med i truppen till Mexiko. Trots detta känner jag mig ändå som en världsmästare med tanke all den tiden som jag spenderade med gruppen. Jag vinkade t.o.m. av de när de lämnade för Mexiko, eftersom jag kände mig delaktig. Jag fick också glädjen att få röra vid pokalen och vara närvarande i samband med besöket hos Casa Rosada (presidentpalatset).”
Efter världsmästerskapets slut blev Dertycia återigen uttagen i landslaget och på klubblagsnivå flyttade han vidare till Argentinos Juniors. Under slutskedet av 80-talet var det dags att prova vingarna i Europa och anfallaren valde därför att skriva på för Fiorentina. Det var med denna klubb som han skulle uppleva ett ögonblick som kom att förändra hans liv för all framtid.
I ett möte med Diego Maradonas Napoli kolliderade nämligen Dertycia med sin landsman och när han skulle resa sig upp märkte han inte att han hade fastnat i gräset och således drog han korsbandet.
”Det var faktiskt i min bästa stund, under epoken i Fiorentina, som vi ställdes mot Diego Maradonas Napoli i Coppa Italia. Jag kolliderade med Diego och fick honom över mig. Snabbt försökte jag komma upp på benen igen, men jag märkte inte att dobbarna satt fast i gräset och det hela slutade med att jag drog korsbandet.”
Maradona medgav att han hörde hur det small till i knäet, men Dertycia hörde ingenting själv, vilket gjorde att han infann sig på träningsanläggning dagen efter. Väl där stoppade lagläkaren honom och en röntgen visade att korsbandet hade gått av.
”Operationen gick bra. Knäet blev perfekt och jag kommer aldrig att glömma den fina gest som Maradona gjorde när han besökte mig på sjukhuset med diverse presenter.”
Även om rehabiliteringen för själva knäskadan gick smidigt fanns det andra parametrar att väga in. Stressen och nervositeten över skadan renderade i att kroppen reagerade kraftfullt och Dertycia tappade allt hår på kroppen. Tillståndet kallas för Alopeci, vilket har drabbat många idrottspersonligheter genom åren.
”Det tog tio månader att rehabilitera mig och skadan gav mig det utseende som jag har än idag – utan något hår på kroppen. Stressen av att vara långt ifrån mina nära och köra gjorde att jag tappade mitt hår. Jag minns att jag vid ett tillfälle hade min dotter i famnen och att håret föll ner i hennes händer. Det var en väldigt märklig känsla.”
Dertycia började att medicinera för att få tillbaka håret, men det gick inget vidare.
”Jag uppemot tjugoen tabletter om dagen, men det gav inget resultat. När jag återvände hem till Argentina trodde folk att jag hade fått cancer, vilket var tufft. Men Fiorentina hjälpte mig något enormt och preparerade mig på alla tänkbara sätt för att jag inte skulle skada mig igen.”
Tiden i Florens led emellertid mot sitt slut och i stället gick Dertycia vidare till spanska Cádiz och därefter Tenerife och Albacete i samma land. Under tiden med Tenerife gjorde anfallaren ett minnesvärt mål mot Real Madrid som såg till att storklubben missade ligaguldet det året.
1995 återvände han till Argentina igen och den här gången för att spela i Talleres. Han hann också med en avslutande vända i Instituto. Han avslutade sedan karriären med att representera chilenska Deportes Temuco, argentinska General Paz Juniors och slutligen peruanska Coopsol Trujillo.
Oscar Dertycia var en otroligt skicklig målgörare som hade extrem otur med att en skada satte stopp för hans fina inledning med italienska Fiorentina. Att han dessutom tappade allt hår – som en följd skadan – gjorde såklart inte saken bättre.
Det är svårt att hävda att Dertycia borde ha kommit med till världsmästerskapet 1986 – med tanke på hur det slutade för Argentinas del. Men han hade varit med under hela resan dit och kanske var det inte helt missvisande att han själv kände sig som en världsmästare?
