Argentinska läktarramsor har tagit över mitt liv

Innerst inne vet jag att det kanske inte är helt normalt, men jag har ändå ingen större lust att stoppa mina invanda impulser. När jag springer där på löpbandet på gymmet och nynnar i kapp till ”Cuervo, sos mi alegria” så kan jag inte låta bli att fundera på ifall folk runtomkring mig undrar vad det är för artist jag lyssnar på i hörlurarna. Tänk vad förvånande de skulle bli när de inser att det inte är någon artist, utan en hel läktares infernaliska sångrepertoar som vrålar ut i mina hörselgångar.

Det har hänt mig åtskilliga gånger att jag, samtidigt som jag står och väntar på min tur i delikatessdisken på ICA Malmborgs, nynnar på; ”Jugadores, la Concha de su madre” för mig själv. Därutöver har jag tappat räkningen på hur många gånger som folk i samma mataffär – och andra butiker för den delen – har tittat förundrat, både en och två gånger, på mig för att jag nynnat på Rosario Centrals hitdänga; ”Canalla te prometo que siempre voy a estar a tu lado”.

När jag och min flickvän härförleden skulle lista saker vi inte visste om varandra så inkluderade jag den angenäma kuriosa att jag under femton års tid somnade till argentinska läktarsånger varenda natt. Man skulle kunna säga att direkta förolämpningar mot domaren, styrelsen och spelarna – innehållande diverse könsord och svordomar på spanska – har haft samma lugnande effekt på mig som valsång har på andra.

Jag har också märkt att jag inte heller direkt skäms för denna annorlunda information i den utsträckning som jag kanske borde göra, utan berättar den gärna för folk. Det är som att jag gett upp tanken på ett liv där den argentinska läktarsången inte konstant finns i bakgrunden. Den har, trots allt, nämligen varit en betydande del av mitt 33-åriga liv och detta var inkörsporten till mitt stora intresse för argentinsk fotboll.

När jag i skrivande stund förbereder mig för min tredje flytt på ett år så inser jag hur otroligt mycket Argentina-inspirerade saker jag äger. Modeller av La Bombonera och Estadio Monumental, landslagströjor, dussintal klubblagströjor, fler Maradona-figurer än jag kan räkna och klubbmärkes-pin i högar. Och då har jag inte ens nämnt min enorma El Gráfico-samling. Allt detta – och mycket därtill har jag att tacka den argentinska läktarsången för. Att jag ens skriver den här artikeln har jag att tacka för det faktum att jag nynnar på ”Brasil decime que se siente” i kön till min lokala pizzeria.

Med allt detta i åtanken gör det kanske inte så mycket att argentinska läktarsånger har tagit över mitt liv. Jag känner mig, om jag ska vara helt ärlig, ganska obrydd kring detta och låter gladeligen den ta ett allt tydligare strypgrepp om min vardag. Jag säger som Pablo Osvaldo sa när 80,000 supportrar på Estadio Monumental buade ut honom i 90 minuter; ”Me chupa un huevo” – det skiter väl jag i. Och ja, det gör jag faktiskt – ett glatt jävla stycke.