Året är 1968 och San Lorenzo går en fantastisk säsong till mötes. Laget spelar en otroligt attraktiv fotboll som samtidigt inte kompromissar det minsta med att även vara effektiva – och produktiva. Under den här historiska säsongen där den argentinska storklubben blir mästare, och går hela säsongen obesegrade, har de en brasiliansk tränare med det korta och klingande namnet Tim. Den här årgången får smeknamnet ”los Matadores” och ska komma att bli ihågkommen som ett av de mer ikoniska lagen någonsin i San Lorenzos långa historia.
Nere på planen debuterar också en kommande stjärnspelare under den här succéfyllda säsongen. Med sitt långa, kolsvarta hår och matchande mustasch, prydligt ansad ovanför läppen, springer anfallaren in på planen. Han ska komma att kallas för el Ratón, men hans fullständiga namn är Rubén Hugo Ayala.
Att han överhuvudtaget hamnade hos San Lorenzo var långt ifrån någon självklarhet. Ayala anlände nämligen till storklubben tillsammans med sin bästa kompis Ramón Heredia och de båda hade blivit upptäckte när de spelade fotboll, nere på gatan, i sin hemstad som låg i det argentinska inlandet. Ayalas pappa ville inte att sonen skulle bli fotbollsspelare då detta, av många på den här tiden, inte ansågs som ett lukrativt karriärsval. Men den kommande landslagsmannen brydde sig inte nämnvärt kring vad fadern hade att säga, han reste ändå till huvudstaden tillsammans med sin bästa kompis.
Det uppstod dock vissa komplikationer vid ankomsten. För att få lov att skriva in en spelare i ett ungdomslag var man tvungen – och är fortfarande – att presentera ett giltigt ID-kort till det argentinska fotbollsförbundet. Något sådan hade dock inte Ayala. I stället fick en av klubbens anställda dra i några trådar för att affären skulle ros i hamn och turligt nog lyckades han med sin uppgift.
18 år gammal fick sedan, som tidigare nämnts, Ayala göra sin debut i San Lorenzos A-lag. Här fick han spela sida vid sida tillsammans med några av landets absolut bästa fotbollsspelare på den här tiden. En av dessa var den hårdföre mittbacken Rafael Albrecht och trots åldersskillnaden skulle de båda forma en stark vänskap.
”Jag debuterade 1968 och då var han (Albrecht) i laget. Redan vid 18-års ålder spelade jag i Primera Division och fick debutera tillsammans med Albrecht och de andra i los Matadores. Jag spelade nog totalt bara knappt femton-tjugo minuter, i någon av matcherna den här säsongen, men jag blev trots detta ändå mästare det här året (skratt).”
Genom vänskapen med Albrecht fick Ayala några ovärderliga tips som kunde komma väl till pass för den oerfarne anfallaren. Den mustaschprydde ynglingen var energisk och villig att lära sig det mesta. Ayala frågade bland annat Albrecht om denne händelsevis kunde lära honom litegrann kring hur det gick till att förhandla om spelarkontrakten med klubbledningen. ”Du ska alltid be om mer än vad du egentligen kan tänka dig att få” var Albrechts tips. De båda drack många kaffekoppar tillsammans och den erfarne försvararen – som nästan var tio år äldre än Ayala – bjöd på sina bästa tips.
”Det var hans karaktär och det är saker och ting som jag alltid kommer att ha med mig. Albrecht, ”el Tucumano, var nämligen Gardel.”
Att beskriva någon som den kände – och närmast nationalklenoden i Argentina, Carlos Gardel, har alltid varit ett sätt att beskriva någon som vet vad denne pratar om. Rafael Albrecht hade, med andra ord, koll på saker och ting.
Ayala gjorde väldigt bra ifrån sig i San Lorenzos matchtröja. På sex år i storklubben smällde han dit fyrtiosju mål på 120 matcher. Han var också med om att vinna, förutom ligaguldet 1968, även dubbeln under 1972. Detta var också året då Ayala gjorde tveklöst flest mål i San Lorenzo. Tjugotvå stycken blev det på trettioåtta matcher.
Två år dessförinnan hade anfallaren dessutom vunnit skytteligan i Copa Argentina. Ironiskt nog spelades aldrig den här upplagan färdigt. San Lorenzo och Vélez Sarsfield möttes i finalen, men efter att matchen slutat 2-2 – och därigenom tvingat fram ett omspel – kom lagen aldrig överens om ett nytt speldatum, vilket renderade i att ingen segrare utsågs den här säsongen.
Efter sex år i den argentinska storklubben var det, 1973, dags för Ayala att skriva på för den spanska giganten Atlético Madrid tillsammans med sin kompis Heredia. De båda blev klara samtidigt och Atlético betalde runt 1,2 miljoner dollar för deras signaturer.
Under åren med den spanska huvudstadsklubben utvecklades Ayala ännu mer till en notorisk målskytt. Med sin imponerande snabbhet kunde han med lätthet dra förbi sina motståndare och det dröjde inte lång tid innan hans nya supportrar hade tagit honom till sina hjärtan. 1974 nådde klubben finalen av Europacupen där Bayern München, i slutändan, blev för svåra.
Atléticos dåvarande president valde därefter att göra sig av med den argentinske tränaren – och även Ayalas f.d. tränare i San Lorenzo – Juan Carlos Lorenzo. Han ersattes av Luis Aragonés som nyligen hade varit lagkamrat med Ayala och Heredia, i Atlético, och som nu alltså bytte matchstället mot kostymen. Faktum var att Ayala hade ett finger med i den här rekryteringen då styrelsen frågade, bland annat, honom vad han ansåg om att ha Aragonés som sin nästkommande tränare.
Att uppskattningen mellan de båda var ömsesidig var knappast någon hemlighet. Det dröjde nämligen inte särskilt lång tid innan Aragonés hade gjort Ayala till lagkapten för Atlético Madrid. Ett otroligt prestigefyllt uppdrag som samtidigt cementerade argentinarens plats i den spanska storklubben. Det visade också tydligt vilken betydelse som han hade för lagets prestationer och hur viktig som huvudtränaren ansåg att han var.
Allt detta renderade i att det finns ikoniska bilder på när Ayala står bredvid Barcelonas dåvarande lagkapten Johan Cruyff. Att argentinaren hade fått en hög status i Atlético Madrid var ingen hemlighet.
”Vi var ett lag som faktiskt spelade på ungefär samma nivå som Real Madrid och Barcelona. Detta eftersom vi hade spelare som Miguel Reina, Francisco Delgado Melo, José Luis Capón, (Ramón) ”Cacho” Heredia och Luís Pereira. Samtliga var väldigt lojala mot varandra och samtidigt representerade vi våra respektive landslag. Några spelade för Spanien, andra för Argentina, och ytterligare några spelade för Brasilien. Därigenom fick vi till ett väldigt bra lag.”
Ayala blev uttagen i den argentinska VM-truppen till världsmästerskapet i Västtyskland 1974. Anfallaren startade i samtliga matcher för Argentinas vidkommande och gjorde ett mål under turneringens gång. Detta föll i den avslutande gruppspelsmatchen – i det första gruppspelet – mot Haiti när Argentina vann med 4-1. Världsmästerskapet blev dock dessvärre ett fiasko för Ayala och hans lagkamrater. De åkte ut med dunder och brak i det andra gruppspelet efter att, bland annat, ha förlorat stort mot ett exemplariskt Nederländerna med 4-0.
På klubblagsnivå representerade Ayala Atlético Madrid ända fram till 1979. Under den här perioden hann han med att vinna Copa del Rey 1976 och La Liga året efter. Han var också med om att vinna Interkontinentalcupen 1974 mot Independiente. I detta dubbelmöte förlorade Atlético det första mötet med 1-0 i Argentina, men returen på Vicente Calderón slutade betydligt bättre. Den spanska klubben gick segrande ur drabbningen med 2-0 och det var ingen mindre än Ayala själv som gjorde det avgörande 2-0-målet.
Hans år tillsammans med Atlético Madrid var toppen på Ayalas karriär och det var här som han verkligen gjorde sig ett namn inom världsfotbollen. Att det sedan blev den mexikanska ligan, vid skarven mellan 70- och 80-talet, var kanske något överraskande för de flesta, men inte för huvudpersonen själv.
”Jag hade alltid haft som en dröm att få komma till Mexiko. Jag hade pratat med två kompisar om det. Först Miguel Marín som en dag besökte mig i Madrid och pratade väldigt gott om landet. Därefter träffade jag sångaren Alberto Cortez, även detta i Spanien, och han sa att Guadalajara var en fantastisk stad och detta inspirerade mig. Dessutom hade jag alltid velat besöka Acapulco ända sedan jag var liten. Detta efter att jag hade sett filmerna om Tarzan.”
Valet föll på den ganska okända föreningen Jalisco och Ayala var fullt införstådd med att detta inte var någon storklubb som han anlände till.
”Jag visste att Jalisco var en liten klubb, men jag har alltid gillat nya utmaningar och det lockade faktiskt mig att spela för ett lag som inte krigade om ligaguldet utan spelade mer för att hålla sig kvar i serien. Jag tror att jag anlände till den nittionde omgången och därefter spelade jag nitton matcher, på vilka jag smällde dit tjugo mål. Därefter fick jag många erbjudande. Bortsett ifrån Guadalajara och Zacatepec ville alla andra köpa mig. Det var nästan klart med Club América, men i slutändan föll affären samman och jag valde att gå till Atlante i stället där Cabinho spelade. Här vann vi Concacaf-turneringen och blev dessutom tvåa i ligaspelet. ”
1986 bestämde sig Ayala för att lägga skorna på hyllan och fortsatte sedan att bo kvar i Mexiko. Han hade nämligen förälskat sig stort i det centralamerikanska landet och dess invånare. Under åren som följde tränade han en mängd klubbar i landet, gjorde sig känd för att lyckas hålla kvar lag i serien och blev även mästare med Pachuca. Ayala har även jobbat med talangutveckling av ungdomar i landet.
Det finns en mängd spelare som haft längre – och mer spektakulära karriärer än Rubén Ayala. Dock var hans tid i Atlético Madrid mer än imponerande. Han blev lagkapten i en av Spaniens absolut största klubbar och utmärkte sig på 70-talet som en vindsnabb anfallare med en otrolig näsa för mål.
Därutöver adderade såklart hans långa svarta hår, och den matchande mustaschen, till bilden av en bohemisk – och oerhört älskad personlighet inom den argentinska fotbollen. En spelare som jag vet att jag inte är ensam om att hålla väldigt högt i rangordningen av argentinska anfallare genom tiderna.
