Sergio Bufarini. Få gånger har en karriär haft en sådan kort topp som i fallet med Sergio Bufarini. När man ska återberätta hans historia är det omöjligt att inte få känslan av att; "han dansade en sommar". Ett skott, ett mål.
Bufarini anslöt till Independientes ungdomsakademi efter att ha växt upp i det lilla samhället La Carlota, strax utanför Córdoba. Med en jordnära bakgrund i bagaget och en kärlek till fotbollen gjorde han resan till huvudstaden för att försöka slå sig in i Independiente.
"En dag hade Independiente kommit med ett av sina ungdomslag, med Nito Veiga som tränare, till min stad. Jag var bara 15 år, men spelade redan för stadens A-lag och med spelare som var avsevärt äldre än vad jag var. Jag hade turen att det gick bra i matchen och att Nito gillade vad han såg. Just därför rekommenderade han mig till storklubben."
Väl framme vid Independiente ungdomsakademi fick han glädje att dela omklädningsrum, och pensionat, med bland annat Pedro Monzón, Sergio Merlini och José Percudani. Spelarna hade det inte särskilt lyxigt på pensionatet och det saknades t.o.m. mat under vissa dagar.
"Men det var så det var bara. Detta gjorde oss ännu starkare mentalt och det fick oss att kämpa ännu hårdare för att nå Primera Division."
Efter några år i Independientes ungdomslag fick Bufarini till sist chansen att träna med A-laget. Barndomsdrömen var nära att slå in.
"Ögonblicket när jag fick börja träna med A-laget var fantastiskt då laget var fullproppat med stjärnor. Cirrincione och Adorno, som var Pato Pastoriza assisterande, tittade mycket på reservlaget och kände därför till oss väl. Det stora testet var på torsdagarna då reservlaget och A-laget ställdes mot varandra. Det var lite enklare för mig eftersom jag fick spela med spelare som Ricardo Bochini och Jorge Burruchaga."
Tjugo år gammal skulle sedan en händelse komma att definiera hela Bufarinis karriär. Independiente stod inför en avgörande match mot paraguayanska Olimpia, i Copa Libertadores 1984, kring vilka som skulle ta förstaplatsen i gruppen och därmed säkra vidare avancemang i turneringen.
När femton minuter hade passerat, av den andra halvleken, hördes tränare Pastorizas hård stämma över fotbollsplanen. Han kallade till sig Bufarini, det var dags att hoppa in i hetluften. "Det återstår inte särskilt många minuter. Du måste in och springa" instruerade tränaren.
"Matchen mot det paraguayanska laget var tuff och jag blev tvungen att kriga mot en av deras stenhårda mittbackar. Lyckligtvis kvitterade Burruchaga mot den utmärkta målvakten Almeida."
2-2 stod det nu på resultattavlan, men detta räckte inte, på något sätt, för Independientes vidkommande. Endast seger gällde om inte drömmarna kring en ny titel, i Sydamerikas mest prestigefyllda fotbollsturnering, skulle gå om intet.
Minuterna tickade långsamt upp mot den nittionde. På läktarna stod supportrarna och tuggade nervöst på sina naglar. När klocka nådde matchminut åttionio kom till sist det förlösande målet. Barberón verkade närmast outtröttlig och passade bollen till Bochini, centralt i planen, innan han gav sig i väg som en kanonkula längs med högerkanten. Bochini passade bollen framåt, i djupled, till den framstormade Barberón. Med ett utsökt inlägg hittade han därefter pannan på Bufarini som inte behövde göra mer än att trycka dit skallen.
"Det fantastiska anfallet, signerat Barberón, kom i slutskedet av matchen. Än idag kan jag inte begripa hur han orkade att ta den löpningen i den sista spelminuten. Jag såg hur han började ifrån högerbackspositionen, passade den vidare till Bochini centralt i planen innan han, i sin tur, hittade fram med en passning i djupled till Barberón. Han tog sig sedan förbi sin ytterback innan han slog ett perfekt inlägg, vilket jag bara behövde sätta dit skallen på. Jag lyfte mina armar, i en målgest, och villa krama om supportrarna. Bara tanken på detta får mig att få gåshud än idag."
Själv medgav Bufarini också att i detta ögonblick, där och då, kunde han inte riktigt absorbera innebörden - och betydelsen i vad som precis hade skett.
"Där och då inser man inte vilken betydelse det hade. Det är först med åren som saken får mer betydelse. Men jag var såklart medveten om att det målet tog oss vidare. Hade jag inte gjort mål den dagen hade vårt äventyr tagit slut. Men det enda som jag ville, i den stunden, var att spela fotboll. Jag var en ung spelare som bara ville få spela."
Independiente gick vidare till det andra gruppspelet och här ställdes man mot Club Nacional (de Montevideo) och Universidad de Católica ifrån Chile. Efter två oavgjorda matcher, på resande fot, var det dags för returerna på hemmaplan. Först ut var det chilenska laget.
"Jag minns att det var en enormt kylslagen dag i juni, med mycket regn. Det fanns t.o.m. en risk att matchen skulle bli inställd. Hursomhelst startade matchen lite senare eftersom de väntade in den dåvarande presidenten (Raúl Alfonsín). Vi befann oss i omklädningsrummet när han kom in och hälsade på oss. Han var supporter till Independiente och jag minns att jag har ett fint minne, av honom, ifrån det här mötet. Därefter sprang vi ut på planen, som såg ut som en gyttjepöl, och sparkade i gång matchen. Vi vann med 2-0 och jag gjorde det första målet."
Independiente tog sig vidare till finalen där brasilianska Grêmio väntade. Det första mötet spelades i Porto Alegre och Independiente stod här för en väldigt fin insats som slutade med en 1-0-seger.
"Det var en fantastisk kväll där vi gick ut och spelade upp hela vårt register. Vi förtjänade faktiskt att vinna med mer än 1-0."
Inför returen i Argentina var Independiente införstådda med att det skulle bli en tuff match. Pato Pastoriza höll ett inspirerande tal där han poängterade att ingen mindes en tvåa.
"Jag minns att han sa; 'grabbar, ingen minns en tvåa. Det som sker idag kommer att bli ihågkommet för alltid. Om vi lyckas kommer våra namn alltid att upprepas varje gång de säger Independiente 1984."
Returmötet slutade mållöst och Independiente blev således krönta till mästare. Bufarini fick ett makalöst fint mottagande i sin hemstad där stadens befolkning gjorde en kortege med massvis med bilar till hans ära. Dessutom kom han på omslaget till den prestigefyllda tidningen El Gráfico.
"Tidningsbudet, i min hemstad, kom en dag och sa att jag var på förstasidan till El Gráfico. Jag trodde först inte att det var sant. Jag? När det fanns så många andra duktiga spelare i landet? Jag gick och köpte en tidning och såg att det, mycket riktigt, var jag på framsidan, bredvid Bochini, hållandes i Copa Libertadores-pokalen. Därefter spenderade jag dagen med att signera tidningsexemplar som folk i staden hade köpt. Den här dagen sålde tidningskiosken slut det här numret."
Dessvärre fick han inte en plats i truppen till Interkontinentalcupfinalen 1984 mot Liverpool i Tokyo. Detta eftersom Bufarini var i väg med ungdomslandslaget i Singapore.
"När jag kom tillbaka hade Pato Pastoriza bestämt sig för att inte plockat ut mig i truppen till Tokyo. Jag grät väldigt mycket. Det smärtade mig enormt, men samtidigt förstod jag hans beslut. Han gjorde ju inte heller fel med tanke på att vi vann matchen och min ersättare, Percudani, gjorde segermålet."
Snart skulle också Bufarinis tid i Independiente ta slut. Bristande speltid gjorde att han gick på ett lån till Platense, redan 1985, och därefter en permanent deal till Temperley.
Härifrån och framåt levde Bufarini ett kringflackande liv som fotbollsspelare. Han bytade klubb ofta, fick det aldrig riktigt att stämma nere på planen och minnet ifrån det historiska målet mot Olimpia, 1984, hängde som en vålnad över honom.
Efter spelarkarriären började han att arbeta inom ett lastbilsföretag och kör flera turer i veckan med sin stora lastbil. Karriären nådde aldrig riktigt samma höjder igen efter det sena segermålet mot Olimpia.
Visserligen hann Bufarini med några år inom såväl den chilenska - som den peruanska ligan. Men det går inte komma ifrån att hela Sergio Bufarinis karriär symboliserade av ett skott, ett mål för Independiente mot Olimpia 1984.
