Kanske berodde det på att Avallay inte ens fick den uppskattning han förtjänade under åren då han stod på toppen av sin karriär? Det finns ett ganska talande citat som César Luis Menotti sa vid ett tillfälle om den skicklige anfallaren.
”Jag studerade ofta på honom när han spelade för Newell’s och jag var där ihop med Gitano Juárez. Jag minns en match mot Boca då han nästan ramlade ner i diket (runt planen), när han skulle slå en bakåtpassning, och någon ifrån läktaren skrek; ’varför dränkte du dig inte nere i diket?’ Men han var en sådan spelare som efter tio minuters spel kunde göra en briljant sak, därefter en otrolig fint och sedan en sensationell spelsekvens. Han gjorde det inte bara med snabbhet utan med behärskning och stor talang. Därefter kunde han plötsligt tappa bollen enkelt och man ville döda honom. Men han gjorde saker som inte bara kom ur ingenting. Alla briljanta saker var någonting som han sökte efter och lyckades uppfylla.”
Avallay föddes strax utanför Mendoza i de västra delarna i Argentina. Han började att spela för en av de lokala klubbarna i Deportivo Maipú innan han lämnade för storklubben Independiente under mitten av 60-talet. Här fick Avallay göra sin debut i Primera Division, men gick ganska omgående vidare till Newell’s Old Boys där han kom att få sitt stora genombrott. I Independiente hann han emellertid med att vinna Copa Libertadores 1965.
Tre år tillsammans med Rosarioklubben innebar mål i mer än var tredje av de 149 matcherna. Sitt stora omnämnde – och kanske också det enda? – i karriären kom därefter i Huracán. Här skulle han spela den längsta epoken och vinna ligan 1973.
”1972 exploderade jag under försäsongen i Huracán och därefter, när jag fick chansen ifrån start, tog jag tillvara på den möjligheten och lämnade sedan aldrig startelvan igen.”
Under ledning av Menotti spelade Huracán en fantastisk fotboll och blev rättmätiga mästare. Avallay var tillsammans med Miguel Ángel Brindisi, René Houseman och Carlos Babington en bärande spelare på planen. Kanske var detta också, rent av, den enda gången som han uppskattades fullt ut för sina prestationer. På läktarna hördes sången; ”Globo toque, Globo toque, que los goles los hace el Roque.”
Avallay blev uttagen flera gånger i landslaget, men hade aldrig turen att få spela varken i VM 1974 – eller för den delen 1978. Efter åren med Huracán blev det spel för både Atlanta och Chacarita Juniors – där han lyckades att rädda laget ifrån nedflyttning – innan han drog på sig Racings ljusblå-vita tröja.
I den första omgången av Nacional-turneringen 1977 stod Avallay för en fantastisk insats mot River Plate. I den matchen gjorde Norberto ”Beto” Alonso sin officiella comeback för los Millonarios, men det var Avallay som drog ner de största applåderna med sina dubbla fullträffar.
Över lag var tiden med Racing positiv och i tidigare nämnda Nacional-turnering vann han också skytteligan, vilket han upprepade i Metropolitana 1978. Trots detta fick Avallay inte den uppskattning som han förtjänade. Hans sejour med Racing fick ett abrupt slut när en förbannad supporter drog en tegelsten igenom Avallays framruta på bilen och han bestämde sig för att lämna. Supportrarnas kritik gentemot anfallaren fanns där alltid närvarande. Han återvände i stället till Huracán där han också valde att avsluta sin karriär.
Som tränare lyckades Avallay att bli en skicklig talangutvecklare och under slutskedet av 90-talet hade han hand om flera lovande spelare som senare skulle slå sig in i Huracáns A-lag. Bland dessa återfanns bland annat Daniel Osvaldo och Mariano Andújar.
”Till de unga spelarna har jag alltid försökt att förmedla att de inte ska protestera, utan spela ett rent spel mot motståndarna.”
Det är svårt att förstå varför Roque Avallay har försvunnit ur folks medvetande. Han var trots allt en väldigt skicklig anfallare som gjorde närmare tvåhundra mål på lite drygt femhundra matcher i Primera Division. Det finns de som kallade honom för ”Pelés bror”, vilket i sig säger en del kring hans kvalitéer.
