50 argentinska fotbollsspelare alla borde känna till men få gör – Nummer 20: Adolfo Pedernera

Adolfo Pedernera. En bollbegåvning utöver det vanliga och en del av det berömda River Plate-laget "La Máquina" . Adolfo Pedernera var en fotbollspersonlighet som sannerligen satte avtryck inom den sydamerikanska fotbollen.

Den forne River Plate-stjärnan har precis landat i Colombias huvudstad Bogotá när han får frågan, ifrån en av de väntande journalisterna, ifall det stämmer som några kritiker sagt att han är en spelare på nedgång. Adolfo Pedernera tittar på journalisten och ler, innan han svarar;

"Om kritikerna påstår detta, då måste ju kritikerna ha rätt."

Detta var väldigt talande för Adolfo Pedernera. Under hela sitt liv lät han sina handlingar på - och utanför tala för sig själva. Han gick aldrig in i något ordkrig med någon, eller kände ett behov av att hävda sig. Han visste att det han kunde visa upp inom fotbollen var tillräckligt - och talade sitt tydliga språk för att släcka vilken hetsig kritiker som helst.

När Adolfo Pedernera var fyra år gammal spelade han redan fotboll med sin pappa på gatan utanför deras familjehem. Fadern hade tillhört River Plate mellan 1910 och 1912, vilket kanske gav en första indikation på var sonens framtid låg någonstans. Sex år efter pappans tid med "los Millonarios" föddes Adolfo och när han som fyraåring drog på ett stenhårt avslut insåg både han - och fadern att den unge gossen hade en framtid inom fotbollen framför sig.

Som liten började Pedernera att spela för den lokala klubben Cruceros del la Plata, men snart skulle han komma att skriva på för Huracán i Buenos Aires. Det var också här som Pedernera kom att utmärka sig genom sitt kraftfulla avslut. Samma attribut som han hade praktiserat tillsammans med sin far redan vid fyra års ålder.

Hans insatser i Huracán renderade i att River Plate i slutändan blev intresserad av Pederneras tjänster. I storklubben skulle han komma att blomma ut till en stjärna som med sin utsökta teknik, exceptionella spelförståelse och stenhårda avslut charmade samtliga supportrar som bevittnade honom ifrån läktarna.

Pedernera var en bohem ut i fingerspetsarna. Han var en arbetarpojke ifrån ett arbetarområde som älskade tango. Under sina glansdagar med River Plate syntes han ofta besöka diverse kända tangobarer för att lyssna på folkmusiken som fångade de flesta hjärtan i Argentina. Han var nära vän med musikern Aníbal Troilo och deras vänskap har närmast beskrivits som två bröder med en liknande syn på vad livets goda hade att erbjuda. Troilo var en erkänd tangoartist i Buenos Aires och Pedernera trivdes exemplariskt i trubadurens sällskap.

Sin debut i River Plate gjorde Pedernera mot Ferro Carril Oeste och han blev omgående rigoröst markerad av den erkänt hårdföre José Della Torre. Försvararen hade faktiskt representerat Argentina redan 1930 vid tidernas allra första världsmästerskap i fotboll. Det var, med andra ord, ingen dussinspelare som den debuterande Pedernera ställdes emot.

Det sägs emellertid att den unge gossen inledde med att göra några väl avvägda finter och lurade, nästan bokstavligen talat, byxorna av Della Torre, samtidigt som publiken applåderade uppmuntrande. En stjärna var sannerligen född.

Vid nästa tillfälle tänkte emellertid Della Torre ge den uppstudsiga ynglingen en lektion i vett och etikett. Han tryckte till Pedernera ordentligt och ifrån den stunden lärde Adolfo sig något; det är fantastiskt att ha teknik och att kunna visa upp det, men att lura motståndarna allt för mycket kommer bara att åsamka dig fler problem än glädjeämnen.

"Och det var korrekt. Han (Della Torre) lärde mig det allra viktigaste på en fotbollsplan är att visa respekt."

Under 1940-talet utvecklades River Plate till en maskin nere på planen och vann ligaguld på löpande band. Pedernera utgjorde en vital del av den anfallskedjan som fick smeknamnet; "La Máquina" . I denna ingick, förutom Pedernera, även Juan Carlos Muñoz, Félix Loustau, José Manuel Moreno och Ángel Labruna . Det intressanta i sammanhanget är dock att dessa fem "bara" var på planen samtidigt i arton matcher.

Därför skulle man definitivt kunna benämna begreppet " La Máquina" mer som en filosofi, ett sätt att spela på, än att låsa sig vid specifika spelarnamn. Under åren som följde kom även en spelare som Alfredo Di Stéfano att ingå i denna anfallskedja. Han skulle för övrigt också komma att bli väldigt nära - och god vän med Pedernera.

Även om Adolfo trivdes som allra bäst när han fick spela som falsk nia - lite bakom de andra i anfallskvintetten - kom han att agera på samtliga positioner i densamma. Dock var han alltid tydlig med att La Máquina inte på något sätt enbart var anfallarna, utan hela laget.

"Det är samma sak som ifall någon skulle fråga mig kring fotbollen, eller idrotten i stort. River är detta för mig; fotboll och idrott. Denna klubb symboliserar allt detta för mig. Jag anser att en spelares födelse in i en förening är samma sak som med relationen till dennes föräldrar. Hos River föddes jag, i River växte jag upp och här utvecklades jag också till en man. Konceptet La Máquina är gravt missuppfattat bland människor. Folk tror att det bara var vi anfallare som utgjorde detta, men så var det absolut inte. Det var hela laget. La Máquina var hela laget eftersom vi kände oss uppbackade av våra försvarare - och mittfältare. Fotbollen är, trots allt, en lagsport."

Med River Plate vann Pedernera ligan fem gånger under 30- och 40-talet. När det väl stod klart att han skulle lämna den argentinska fotbollen, under slutskedet av 40-talet, skrev skribenten Félix Frascara i tidningen El Gráfico en hyllingstext till den ikoniska anfallaren och sörjde att han nu lämnade den inhemska fotbollen.

"Oavsett om han spelar längst fram i planen, lite längre ner, som inneranfallare eller centralt i planen. I Colombia eller i Kina. Oavsett vilket kommer Pedernera alltid att vara unik och ojämförbar. Ledaren för hela spektaklet och den stora festen. I mina minnen spelade han inte enbart med en boll, utan med hela arenan, sina lagkamrater och med motståndarna."

Mellan tiden hos River Plate - och Pederneras utlandsäventyr hann anfallaren också med två kortare sejourer med Atlanta och Huracán i hemlandet. Därefter fortsatte hans karriär i Colombia - där vår artikel inleddes - och Pedernera skulle snabbt bevisa att han inte, på något sätt, tillhörde den skaran av spelare som kom till landet för att varva ner. Han var inte en spelare på nedgång oavsett vad kritikerna slog fast.

Snabbt anskaffade han sig smeknamnet; "el Maestro" . Tillsammans med flera landsmän, som också emigrerat till den lukrativa colombianska ligan, vann Pedernera ligaguld med Millonarios under sin inledande säsong. Bland lagkamraterna återfanns landsmännen Julio Cozzi , Néstor Rossi och Pederneras gode vän Alfredo Di Stéfano.

Den colombianska ligan blev (ö)känd som "piratligan" under 40- och 50-talet då de gick ur FIFA och därigenom kunde sno åt sig spelare utan att behöva betala några övergångssummor. Dessutom kunde de erbjuda löner som andra sydamerikanska klubbar bara kunde drömma om. Att detta sammanföll med den stora spelarstrejken, i Argentina, under slutskedet av 40-talet renderade i en massflykt av duktiga spelare till grannlandet.

Förutom ligaguldet 1949 hann Pedernera med att vinna tre raka guld, mellan 1951 och 1953, tillsammans med Millonarios. Under de här åren agerade han dessutom som något av spelande tränare.

Han gjorde sig känd i Colombia på samma sätt som han hade gjort hemma i Argentina. Pedernera var en speldirigent som colombiansk fotboll aldrig tidigare hade skådat och förutom "el Maestro" förärades han även med smeknamn som "Fotbollens Napoleon" och "fotbollens bibel" . Detta vittnar sannerligen om hans inverkan på den colombianska fotbollen.

Förutom detta var Pedernera sällan sen att vara självkritisk och kunde många gånger hålla med kritikerna efter en dålig prestation.

"Jag är den första som medger att jag spelade dåligt, väldigt dåligt, idag" sa han till exempel efter en mindre bra prestation under åren i Colombia. "Kanske måste jag fördela bollarna fortare i den nästkommande matchen" adderade han.

Därutöver hade Pedernera, enligt många, också ett stort sinne för humor. Det finns en rolig anekdot ifrån hans tid i Huracán när den dåvarande klubbpresidenten tyckte att Pedernera behövde springa fortare. Anfallaren svarade då, kort och gott att; "om du vill att jag ska springa mer får du ge mig en racerbil."

Genom hela sitt yrkesverksamma liv betonade alltid Pedernera att fotbollen hade känslor och att fotbollsspelaren därför behövde behandla den med detta i åtanken.

"Fotbollen, även om det verkar vara ett påhitt, har faktiskt känslor. Bollen märker när du behandlar den dåligt. Det är just därför som, när du skjuter dåligt, hamnar den hos motståndaren. Den vill fly ifrån dem och lämna planen."

Pederneras sista klubb som spelare blev Huracán. Platsen där han, en gång i tiden, hade fått visa upp sig ordentligt inom den argentinska klubblagsfotbollen. Därefter gav han sig in i tränaryrket. Något som han, som sagt, hade känt på redan under åren med Millonarios.

Efter att ha lett Huracán, uruguayanska Club Nacional, samt peruanska Ciclista Lima, var Pedernera återigen tillbaka i Colombia. Den här gången hamnade han i América de Cali och därefter det colombianska landslaget.

Pedernera ledde arbetet med målsättningen att lyckas kvalificera Colombia för världsmästerskapet 1962. Den forne River Plate-stjärnan implementerade en liknande spelstil som La Máquina hade haft. Detta innebar en passningsorienterad fotboll, med höga ytterbackar och med mycket vertikal passningar samt spelvändningar.

Det hela blev en veritabel succé. Colombia och Pedernera lyckades att kvalificera sig för sitt allra första världsmästerskap någonsin. Detta efter att ha slagit ut Peru i kvalspelet.

Väl framme i världsmästerskapet blev det dock dessvärre hemresa redan efter gruppspelet. Pederneras manskap förlorade mot Uruguay och Jugoslavien samt kryssade - i en väldigt underhållande match - mot Sovjetunionen. Mötet med det östeuropeiska landet slutade 4-4. I den här matchen gjorde den colombianska spelaren Marcos Coll ett hörnmål som gick direkt i mål. Fram till dagens datum har ingen annan lyckats med samma bedrift i ett världsmästerskap.

Just Marcos Coll bar på en annan hemlighet. Han hade nämligen, som liten grabb, lyckats få en autograf av Pedernera när denne spelade för Millonarios. Tretton år senare fick alltså Coll glädjen att uppfylla sin barndrömsdröm om att få tränas av sin store idol. Vid ett tillfälle ska han också ha visat Pedernera autografen och berättat att han sparat den, i säkert förvar, ända sedan han var en liten pojke.

Tiden innan det colombianska landslaget tillbringade, som sagt, Pedernera i América de Cali där han lyckades komma tvåa i ligaspelet. Dessutom innebar denna sejour ytterligare en speciell sak. Pedernera gjorde nämligen en kortare comeback och spelade sin allra sista fotbollsmatch under 1961 för det colombianska laget.

Som tränare ledde därefter Pedernera en hel rad av klubbar under sin livstid. Bland annat styrde han Boca Juniors - River Plates ärkerivaler som han spelat för en gång i tiden. El Xeneize ledde han bland annat hela vägen till Copa Libertadores-finalen 1963. En final som storklubben sedermera förlorade mot Pelés Santos.

Pedernera arbetade för en rad klubbar genom åren och blev erkänd som en duktig talangutvecklare. Många anser, än idag, att Adolfo Pedernera, tillsammans med Alfredo Di Stéfano, var två personligheter som i väldigt hög grad utvecklade den sydamerikanska fotbollen under 1900-talet.

En av de som influerades mycket av dessa båda herrar var den argentinska tränaren Ángel Cappa. Han sa bland annat så här;

"Förutom att jag pratade med Pedernera, samtalade jag även med Di Stéfano här i Madrid. De båda lärde mig en viktig sak; ödmjukhet. Här pratar vi ändå om två fotbollshjältar som, mer eller mindre, har uppfunnit fotbollen, men trots detta besitter de ändå en enorm ödmjukhet när man pratar med dem. De innehar en enorm kärlek till fotbollen och själva spelet. Jag träffade dem för att de skulle kunna beskriva hur deras lag brukade försvara sig, anfalla och hur de såg på matcherna."

Själv förklarade Pedernera sin syn på fotbollen så här;

"Varje match är svår och det finns en risk att vi förlorar, men vad jag inte vill ska hända är att vi ger upp vårt spel eller ger bort bollen. Jag vill inte att tidningarna ska skriva på måndagen att Adolfo Pederneras lag är fullt av ateister, spelare som inte tror på det de gör."

Under slutskedet av 70-talet försökte Pedernera att leda det argentinska landslaget till världsmästerskapet i Mexiko, men dessvärre misslyckades han. Dock är detta knappast någonting som har svärtat ner hans annars oklanderliga bidrag till såväl den sydamerikanska fotbollen, som hela världens.

Det finns en rolig anekdot som berättar om Uruguays lagkapten i VM 1950, Obdulio Varela. Han fick frågan, inför VM-finalen mot Brasilien, ifall han var nervös över att möta de skickliga brasilianska anfallarna.

"Nervös? Absolut inte. Jag har mött Adolfo Pedernera och spelare av hans kaliber finns det inte några fler av."