Ernesto Lazzatti. ”Här i Ingeniero White finns en ung kille som har alla de kvalifikationerna som krävs för att spela i Boca Juniors. Dessutom är han en fanatisk Boca-supporter.”
Telegrammet som nådde den argentinska storklubben skulle ha kunnat ha varit ifrån vem som helst då liknande anlände till klubbens kansli varenda vecka. Många gånger lades det inte ner särskilt många funderingar på dessa brev, men den här gången blev det annorlunda.
Telegrammet var skickat ifrån Ernesto Lazzattis farbror och att detta skulle förändra brorsonens liv i grunden – och även Boca Juniors – var det nog inte många som kunde tänka sig där och då.
Som 18-åring anlände han till Boca Juniors och detta skulle bli startskottet på en kärlekshistoria som varade under praktiskt taget hela hans aktiva spelarkarriär. Under veckorna efter Lazzattis ankomst spelade han två matcher för reservlaget och endast fyra månader efter att telegrammet hade skickats debuterade han i Primera Division mot Chacarita Juniors.
Han hade fötts i Bahía Blanca utanför Buenos Aires, men växte upp i Ingeniero White. Redan som liten grabb började Lazzatti att spela som mittfältare i den lilla kvartersklubben Puerto Comercial.
”Jag förstår att i mitt fall var det en stor portion med tur som spelade in. Boca mottog tusentals sådana brev som det min fabror skrev, men just den här gången valde de att hugga på tipset och plockade in mig i klubben.”
När Lazzatti väl slog sig in i Boca Juniors förstalag tränades klubben av Mario Fortunato och redan under den första säsongen (1934) blev laget mästare. Storklubben kom en poäng före Independiente i tabellen och gjorde smått osannolika 101 mål framåt. På den här tiden hade Boca en riktigt vass anfallslinje med bland annat Roberto Cherro, Francisco Varallo och Delfín Benítez Cáceres. Lazzatti spelade på mittfältet tillsammans med Enrique Vernieres och Pedro Arico Suárez.
Året efter styrde Boca om och gick ifrån att vara det målgladaste laget till ett av de mer målsnåla. I stället lades störst fokus på defensiven och här spelade Lazzatti en stor roll. Faktum är att under hela sin karriär blev han inte utvisad en enda gång och dessutom drog han inte ens på sig några tillsägelser ifrån domarna. Han gjorde sig snabbt känd som en väldigt ärlig och gentlemannamässig spelare som sällan gick in bryskt i närkamperna.
1935 vann Boca Juniors ligan igen och bland nyförvärven återfanns bland annat en skicklig brasiliansk försvarare vid namn Domingos Da Guia. Han anses, än idag, av många ha varit en av Brasiliens främsta försvarare under den första halvan av 1900-talet.
Under åren som följde lyckades dessvärre inte Boca Juniors bli mästare igen. Tre andra klubbar i form av San Lorenzo, River Plate och Independiente var nämligen på kraftig frammarsch. Trots detta utmärkte sig ändå Lazzatti på ett positivt sätt och hans prestationer förärade honom med en plats i det argentinska landslaget. Vid Copa América-turneringen 1937, som spelades i Buenos Aires, blev han uttagen och en vital del i laget när Argentina gick hela vägen och blev mästare.
Denna turnering var extra speciell eftersom det var första gången som turneringen avgjordes med en final. Tidigare hade endast ett rakt gruppspel avgjort vem som blev mästare, men nu blev det en avgörande final mellan Argentina och Brasilien som argentinarna vann med 2-0 efter dubbla mål av Vicente De la Mata.
1940 vann Boca Juniors återigen ligaguld med Lazzatti i laget. Själv medgav han dock fortsatt att nerverna spelade honom ett spratt inför matcherna, trots den rutin han besatt.
”Lördagarna brukar ofta vara dåliga dagar för mig eftersom jag känner av oron inför matchen. Men så fort jag är nere på planen lyckas jag att spela med ett lugn i kroppen.”
Samma år invigde dessutom Boca Juniors sin nya hemmaplan La Bombonera och vann också Copa Ibarguren efter att ha avfärdat Rosario Central i finalen med klara 5-1. Året därefter började ojämnheten i laget att göra sig påmind igen. 1941 slutade storklubben fyra i tabellen och året därefter blev det en mager femteplats.
1943 var de emellertid högst uppe på tronen igen och nu hade laget fått ihop ett slagkraftigt lag som skulle komma att försvara sitt guld året efter. Detta är ett lag som Boca-supportrarna minns än idag och som de flesta kan återge med nästan religiös punktlighet. Lazzatti bildade ett väldigt slagkraftigt mittfält – kanske rent av det bästa i klubbens historia – tillsammans med Carlos Adolfo Sosa och Natalio Pescia. I anfallskedjan återfanns också historiska spelare som Severino Varela, Mario Boyé och Jaime Sarlanga.
Det var också detta lag som genererade att Lazzatti fick smeknamnet ”el Pibe de Oro” (guldpojken). Många har spekulerat i varför just detta mästarlag fått en sådan uppmärksamhet i Boca Juniors och en anledning skulle kunna ha varit att det därefter dröjde tio år till klubbens nästa ligaguld. Att laget dessutom vann dubbeln med Copa Ibarguren gjorde såklart inte saken sämre.
1947 gick Lazzattis kontrakt ut och det mesta tydde på att han skulle lägga skorna på hyllan. Han förkunnade nämligen tidigt att han inte tänkte spela för någon annan klubb i Argentina förutom Boca Juniors. Men när det mesta pekade på en ganska tidig pension ringde hans gamla lagkamrat i Boca, Severino Varela, och frågade om inte Lazzatti skulle kunna tänka sig att spela en kortare epok med uruguayanska Danubio. Mittfältaren accepterade och kom att tas emot som något av en celebritet i grannlandet.
Han debuterade i en historisk seger över storklubben Peñarol innan Lazzatti till sist valde att lägga skorna på hyllan året efter. Omgående vände han hem till Argentina igen och tog över Boca Juniors 1950. Den här första vändan, som tränare för storklubben, slutade ganska bra och laget kom tvåa efter ett suveränt Racing, vilka skulle komma att vinna ligan tre år i rad mellan 1949 och 1951.
Lazzatti bestämde sig därefter för att lämna klubben eftersom det fanns folk i klubbledningen som blandade sig i hans laguttagningar. Han skulle emellertid snart vara tillbaka igen och tog över rodret 1954. Klubben värvade in ett flertal intressanta spelare, men det kanske viktigaste av alla var att Lazzatti valde att ge målvakten Julio Elías Musimessi ett stort förtroende. Han kallades bland annat för ”den sjungande målvakten” och den personen som populariserade sången; ”Dale Boca, viva Boca, el cuadrito de mi amor.”
Den här årgången av Boca Juniors spelade en väldigt fin fotboll, även om stort fokus lades på defensiven, vilket inte var det mest vanliga under mitten 1950-talet. Laget gick stundtals som tåget och hade bland annat, vid ett tillfälle, en segersvit på sex raka matcher. Guldet säkrades efter en 1-0-seger över Tigre.
Lazzatti vidmakthöll alltid att tränaren spelade en biroll i formandet av ett fotbollslag och att det i stället var spelarna som var huvudnumret. Faktum är att han föredrog att spelarna kallade honom för ”fotbollsadministratör” framför tränare.
Efter att han lämnat Boca Juniors en sista gång återvände Lazzatti aldrig till tränaryrket igen. I stället gav han sig in i journalistsvängen och skrev ett antal år för den ansedda tidningen El Gráfico.
Ernesto Lazzatti var en speciell spelare – och personlighet. Han utvecklades till en elegant mittfältaren som aldrig sparkade ner sin motståndare utan trodde på en gentlemannamässig fotboll där det fina spelet skulle segra. Han fick smeknamnet ”el Pibe de Oro” och det är inte svårt att förstå varför. Han var högst delaktig i Boca Juniors första riktigt fina storhetsperiod och vann dessutom ligaguld såväl som spelare som tränare.
