Under de nästkommande 50 dagarna ska prata om 50 argentinska fotbollsspelare som har fastnat i mitt minne och som jag tycker att fler borde känna igen, men som få gör.
Norberto Menéndez . Han gjorde sig känd som en bekymmersfri livsnjutare och rebellisk fotbollsspelare. Norberto Menéndez var allt och litet till, samtidigt som han vann tre ligaguld med såväl River Plate – som Boca Juniors.
En kväll i mitten av oktober 1957 skrev Norberto Menéndez in sig i historieböckerna för all framtid. När han satte dit 1-0-målet, borta mot Chile, i kvalspelet till världsmästerskapet i Sverige blev han den förste spelaren någonsin att göra mål, för Argentina, i ett VM-kvalspel. Det var nämligen som så att när det argentinska landslaget hade deltagit i såväl VM 1930 – som 1934 hade aldrig något kvalspel ägt rum. Därefter valde det landet självmant att inte ställa upp i varken VM 1950 eller 1954.
Uppväxt i det bohemiska området Barracas, i Buenos Aires, formades Norberto Menéndez tidigt till den fotbollsspelaren – och person som han kom att bli. Om vi kastar oss tillbaka till hans barndomsår i det här området med kullerstensgator, några småbutiker som hade öppet sent på kvällen och en sorglig tangosång visslande i kvällsmörkret, kan vi kanske förnimma oss kring hur det var. Ljuden som skapade en kulturell atmosfär i vilken många ikoniska personligheter växte upp i. En avlägsen hund som skällde i den mörka natten och doften av tobaksrök ifrån någon av tavernerna. Det var här som Menéndez tog sin allra första steg i livet och han kom alltid att vända tillbaka till området som han hade blivit förälskad i som barn.
På många sätt och vis kom det också att prägla hans personlighet – och karaktär. Han var jordnära, bekymmersfri och rebellisk på samma gång. Aldrig någonsin under hans barndom hade ordet stress yppats i hans närhet och när han, på ålderns höst, såg tillbaka på sitt liv var det inte med några dystra miner som han gjorde det.
”Jag tjänade mycket pengar under min spelarkarriär, men jag spenderade också väldigt mycket. Idag har jag inte särskilt mycket kvar av dessa. Men det är så livet är. Ena dagen är du uppåt, andra dagen är du nere. Samtidigt var det ingen som tog bort min dans i livet.”
Man kan väl lugnt konstatera att Menéndez var en livsnjutare av rang – både på och utanför fotbollsplanen. En cigarett eller tio efter en match, några glas vin och lite dans på det hela. Varför inte passa på när livet ändå var en dans på rosor?
Första gången som Menéndez utmärkte sig på en fotbollsplan var i samband med de årliga ungdomsturneringarna som Evita Perón anordnade. Han representerade då den spartanska föreningen Sacachispas, men gjorde ett sådant avtryck att det började viskas om hans talang i Buenos Aires samtliga hörn och vrår. Ändå menar han själv på att det var av en ren tillfällighet som gjorde att han hamnade i storklubben River Plate.
”Vi var fem stycken som reste dit för att provspel, men jag åkte dit med en rejäl motvikt. Tano Cesarini, som ledde träningen, sa åt mig att lämna efter en kort stund och då tänkte jag direkt att det var över. Jag gick tillbaka till omklädningsrummet och svor för mig själv och kände att jag inte hade fått visa upp min skicklighet. Jag var på väg att lämna träningsanläggningen när en äldre herre dök upp och sa; ’kom här grabben, du ska skriva på här och nu’. Därefter anslöt jag till deras ungdomslag och ifrån den dagen respekterade jag Cesarini högaktningsfullt. Och då var jag ändå svår att ha att göra med. Men han lärde mig saker och ting med hjälp av ord och ett enormt tålamod. Jag var värdelös med vänsterfoten, men han fick mig till att träna dag ut, och dag in, för att förbättra den. Trots att jag var rebellisk av mig gick jag ändå med på det. Inte nog med det, jag kämpade hårt för att lära mig.”
Den 18 juli 1954 skulle Boca Juniors och River Plate mötas i ett Superclásico på La Bombonera. Walter Gómez var skadad hos gästerna och den store målskytten
Ángel Labruna saknades också p.g.a. att hans pappa nyligen hade gått bort. Därför tog huvudtränaren
José María Minella kontakt med ungdomslagets tränare
Cesarini och han föreslog att Minella skulle ge Menéndez och
Enrique Omar Sívori chansen på de här platserna i startelvan. Menéndez var bara sjutton år gammal medan Sívori var arton. Detta var första gången som de båda spelade tillsammans, men det såg ut som att de inte hade gjort något annat i sina liv.
”Jag spelade i ungdomslaget på den här tiden och fick betalt sju pesos och en macka i månaden. På onsdagen innan Superclásicot berättade Cesarini för mig att jag skulle samlas med A-laget för att spela i Primera Division. Jag kunde inte tro att det var sant. När jag sedan sprang in på planen började det skaka ordentligt i kroppen. Men i takt med att match fortlöpte, och jag gjorde några fina aktioner, växte mitt självförtroende. Dessutom följde jag uppmaningen ifrån Sívori. Han sa att på en fotbollsplan behövde man alltid snacka – främst med motståndarna. Vi bestämde oss därför för att trissa Colman i Boca. Vi sa några saker om hans området i Rosario som han inte tyckte om. Det var rätt roligt faktiskt, samtidigt som vi hade väldigt skoj nere på planen. Vi njöt verkligen.”
River Plate vann derbyt med 1-0 efter att Eliseo Prado gjort mötets enda mål. ”Där och då insåg jag att jag plötsligt spelade i Primera Division” mindes Menéndez efter sin överraskande debut i Rivers A-lag.
Menéndez kom att spela för den argentinska storklubben mellan 1954 och 1960. Han utmärkte sig som en duktig anfallare, med ett otrolig kraftfullt avslut, men som också kunde leverera fina inlägg till sina medspelare. Han vann tre stycken ligaguld med River Plate – 1955, 1956 och 1957. Totalt blev det femtiosju mål på etthundra tjugofyra matcher. Enligt honom själv var det bästa laget som han någonsin spelade i, för just River, följande;
Carrizo ; Pérez, Vairo; Mantegari, Rossi , Sola; Menéndez, Sívori, Water Gómez, Labruna och Loustau .
Det var också i River Plate som han hade de tre främsta lagkamraterna under sin karriär. Framför allt var det Walter Gómez som fångade Menéndez största uppmärksamhet.
”Det är svårt att tänka sig idag att det fanns spelare, på den här tiden, som bara spelade när de själva kände för det, men Walter var verkligen ett sådant exempel. Ibland ville han inte spela och hittade då på att han var skadad för att jag skulle få spela i stället och håva in pengar i form av matchbonusen. Carrizo var ett fenomen i målet som kunde starta anfall på alla möjliga olika sätt och vis. Sedan var Loustau ett kapitel för sig. Han kunde ta emot bollen i eget straffområdet och sedan dribbla av samtliga elva motståndare innan han gjorde mål. Helt makalös.”
Menéndez gick till Huracán efter att hans epok med River Plate var över. Egentligen visste emellertid samtliga att detta bara var ett mellansteg. Tanken var hela tiden att anfallaren skulle gå till Rivers ärkerival Boca Juniors, men någon övergång direkt, mellan de båda antagonisterna, var uteslutet.
Inte heller blev avskedet ifrån River Plate det bästa. Hans lön publicerades offentligt i en klubbtidning – vilket gjorde gällande att Menéndez var bäst betald i hela truppen. Dessutom fanns samtliga uppgifter på alla böter som han hade anskaffat sig genom årens lopp med bland informationen. Bland annat hade han fått gå femton dagar utan lön efter att ha kommit upprepade gånger för sent till träningen, haft dåligt uppträdande och visat upp en allmänt dålig disciplin. Ännu en gång hade Menéndez rebelliska – och ibland ambivalenta syn på livet gjort sig påmind.
När anfallaren väl anlände till Boca Juniors kände han, på flera olika sätt och vis, att han hade kommit hem. I River Plate hade spelarna haft smoking på sig när de hade bärgat ett ligaguld och skulle fira. I Boca Juniors tog de bara på sig en slipover och beblandade sig gärna med klubbens supportrar. Bocas mer jordnära – och bohemiska sätt att styra sin förening på tilltalade Menéndez som kände sig hemma. Det var ju trots allt i den här andan som han vuxit upp i, under 40-talet, i området Barracas.
Även hos Boca Juniors dök problemen upp för den rebelliske Menéndez. Han hade en tendens att lägga på sig alldeles för många kilon runt magen – vilket storklubben inte var tillfreds med – dessutom var han, redan på den här tiden, en storrökare.
”Jag rökte absolut en hel del. Dessutom dolde jag det inte heller för någon.”
Samtidigt kunde han konstatera att hos Boca Juniors var man inte alls lika förälskade i det vackra spelet som hos River Plate. I Boca premierades krigaren och denne kunde utan tvekan bli en klubbikon, vilket aldrig skulle ske hos ”Los Millonarios”. Åtminstone inte om man skulle tro Menéndez själv. Även hos Boca Juniors vann anfallare tre stycken ligaguld och det finns något otroligt kittlande med att han vann lika många titlar med vardera av landets två, tveklöst, största klubbar under sin aktiva spelarkarriär.
Hans tid med Boca Juniors avslutades under 1967. Då hade Menéndez hunnit, förutom att vinna de tre ligagulden, också gjort tjugoen mål på nittioåtta matcher. Han var också med om att nå finalen av Copa Libertadores 1963 där storklubben till sist föll mot Pelés Santos. Under åren med Boca Juniors gjorde sig Menéndez känd för att ofta retas med River Plates målvakt, Amadeo Carrizo, under Superclásico-mötena. Faktum är att deras små mini-fajter i fajten blev historiska med åren.
I samma veva som tiden i Boca tog slut var anfallaren med om en fruktansvärd bilolycka som kunde ha kostat honom livet. Hans bil, i vilken han färdades tillsammans med två kompisar, krockade med ett träd varpå hans ene vän dog i armarna på Menéndez. Själv fick anfallaren en villkorlig dom på två år – för vårdslös körning – och indraget körkort i sex år. För Menéndez vidkommande spelade det indragna körkortet mindre roll. Han ville ändå inte sätta sig bakom ratten igen eftersom minnena ifrån sin omkomne vän förföljde honom under resten av hans liv.
På landslagsnivå var Menéndez med vid
världsmästerskapet i Sverige 1958 . Detta blev således ett monumentalt fiasko för Argentinas vidkommande och de åkte ut redan i gruppspelet.
”Det som skedde i Sverige var en enorm smäll. Argentina hade inte deltagit i ett världsmästerskap på över tjugo år och vi blev totalt dödade. Vi hamnade i samma grupp som Nordirland, Västtyskland och Tjeckoslovakien. Angående nordirländarna fick vi reda på att de bara var en liten ö och vad skulle de egentligen kunna göra mot oss? De besegrade vi också med 3-1. Detta var i den andra gruppspelsmatchen. I premiären hade vi mött Tyskland. Där tänkte vi att de nyligen varit i krig, så de skulle också bli en enkel match. Vi tog visserligen också ledningen tidigt genom Corbatta, men de lyckades ändå vända på matchen och vinna med 3-1. Inför avslutningen mot Tjeckoslovakien fick vi veta att de skulle vi enkelt besegra. I slutändan gjorde de sex mål på oss och det skulle, i ärlighetens namn, kunna ha varit tio. Vilken katastrof.”
Efter bilolyckan funderade Menéndez ärligt på att avsluta sin spelarkarriär, men blev övertalad om att ansluta sig till Colón i Santa Fe. Här blev det emellertid bara en väldigt kort sejour innan karriären avslutades i Uruguay och tillsammans med Defensor Sporting i Uruguay.
Precis som Menéndez har nämnt i efterhand slösade han bort mycket av sina pengar under spelarkarriären, vilket renderade i att han var tvungen att försöka hitta jobb senare i livet. Under en period på 70-talet körde han bland en långdistansbuss tillsammans med en kompis. Menéndez gick dessvärre bort redan 1994, vid en ålder av 57 år, till följd av att ha fått strupcancer en tid dessförinnan.
Ingen kan klaga på att Norberto Menéndez inte levde det goda livet under sin karriär. Han var, trots allt, en livsnjutare av rang. En rebellisk personlighet som gjorde det han ville och hans bohemiska uppväxt gav honom en avslappnad syn på verkligheten. På många sätt och vis hjälpte förmodligen detta också honom något enormt under karriärens gång. Det är trots allt ingen enkel uppgift att bli accepterad av såväl Rivers – som Bocas supportrar. Att sedan vinna tre ligaguld, med vardera klubb, är såklart ytterligare en bedrift som skulle ha skrivits in på vilket fotbolls-CV som helst i världen.
Allt det här lyckades Norberto Menéndez med – rebellen, bohemen och livsnjutaren .
