Carlos Squeo. Han var aldrig en uppseendeväckande fotbollsspelare, eller personlighet, men Carlos Squeo gjorde det han var bra på och spelade sig hela vägen in i de argentinska fotbollssjälarna. Den ständigt löpande pojken ifrån Dock Sud.
Det fanns egentligen aldrig något särskilt extraordinärt runt Carlos Squeo. Vare sig som fotbollsspelare – eller som person. Nere på planen gjorde han sig känd som en resolut högerback som även kunde spela i rollen som defensiv mittfältare – vilket också var platsen där han trivdes allra mest. Han var okonstlad och medgav själv att han ibland tappade bort sig nere på planen i allt springande. Ända sedan barnsben hade han haft egenskapen att alltid jaga efter motståndaren som hade kontroll över bollen, oavsett om det var det rätta att göra i just den specifika situationen och även fast det inte var ”hans gubbe” att markera – eller pressa.
Det var helt enkelt bara sådan Squeo var. Detta var hans allra innersta instinkter som han lät flöda fritt likt ett vattenfall. Han såg ingen poäng med att försöka stoppa undan dessa brister, eller som han själv kallade det för ”defekter”, för vem skulle han ha varit utan dem?
”Jag gillar att ge mig ut på planen, med känslan att jag ska ge allt jag har för laget, så att det inte finns någonting jag ångrar efteråt. Just därför kan jag ibland märka på mig själv att jag springer en aning för mycket… att jag tappar bort mig själv nere på planen. Men det är mitt temperament, förstår du vad jag menar? Jag vet att jag blir lugnare för varje match som går, att jag stoppar mig själv på ett bättre sätt. Nu gäller det bara att försöka kontrollera mig bättre när jag ser att en motståndare har bollen. Framför allt när det handlar om en spelare som jag inte ska markera – eller pressa.”
Nere på fotbollsplanen gav Squeo alltid hundraprocent. Han krigade efter varenda boll som kom i hans väg och det hände ett flertal gånger att motståndarna fick smaka på hans stenhårda tacklingar. Vid mer än ett tillfälle blev Squeo dessutom avstängd i flera matcher p.g.a. någon brutal tackling som han genomfört på en motståndare.
”Utanför planen är jag en av de mest lugna personerna som finns. Fråga bara min flickvän. Jag tror aldrig att jag har bråkat med någon utanför fotbollsplanen. Men när jag spelar, då släpps mitt temperament loss och av just den här anledningen har jag fått två långa avstängningar genom åren. Men det är saker som händer i ögonblicket, inte sant?”
På ett personligt plan var Squeo, som sagt, alltid stillsam, rak och ärlig. Han var ödmjuk, familjekär och en genomgående trevlig person att göra intervjuer med. Hans långa lugg som smekte främre delen av hans markanta panna, de klara ögonen och ett ansikte med en givmild uttrycksfullhet bjöd in till långvariga konversationer. Det var, enligt nästan alla som träffade på honom, omöjligt att inte tycka om Squeo. När hans lagkamrater uppmanade honom att avvakta med sitt giftermål med orden; ”det finns alltid tid för sådant längre fram” svarade Squeo med att gifta sig omgående med sin tonårskärlek Liliana. Även i det här perspektivet kom hans okonstlade sida fram. Varför vänta med en sådan sak när han var förälskad i Liliana?
Samtidigt som han var ärlig gentemot andra människor var Squeo lika delar uppriktig mot sig själv. Han hymlade aldrig med var någonstans som hans spetsegenskaper, nere på fotbollsplanen, fanns.
”Jag är fullt medveten om att jag inte är något fenomen, inte heller någon exceptionell spelare som t.ex. (Noberto) Alonso. Den grabben kan sannerligen spela fotboll. Jag tycker faktiskt inte heller särskilt mycket om att prata om mig själv.”
Carlos Squeo föddes – och växte upp i förorten, till Buenos Aires, med namnet Dock Sud under 50-talet. Redan på den här tiden präglades detta område av ett arbetarklassamhälle där fabrikernas skorstenar steg högt över de små spartanska hemmen. ”Det var en hård tid” mindes Squeo senare i sitt liv och det var onekligen ingen överdrift.
Dock Sud har väldigt länge varit ett område som är förknippat med hög brottslighet och floden Riachuelo, som separerar staden ifrån Buenos Aires, har markerat gränsen mellan de lite finare områdena och slummen. På ena sidan floden existerade – och existerar fortfarande en verklighet, medan den såg helt annorlunda ut om man passerade över den korta broöverfarten.
Det var på Dock Suds torra grusplaner som Squeo började att spela fotboll som liten. Föga förvånande ledde hans fotbollstalang honom till förortens största klubb med samma namn. Han fick glädjen att debutera för Dock Suds A-lag redan som 16-åring och därefter rullade det på. Till en början tjänade Squeo inga pengar på att spela fotboll, vilket gjorde att han fick knäcka extra i en byggnadsbutik.
Under slutet av 60-talet bestämde sig Racing för att plocka in den lovande talangen och Squeo anlände till en storklubb som relativt nyligen vunnit såväl Copa Libertadores – som Interkontinentalcupen. Han fick glädjen att debutera under den ikoniska personligheten Juan José Pizzuti och snart skulle Squeo komma att bli en vital del av startelvan. Faktum är att Racing skulle bli hans älsklingsförening i karriären och Squeo kom att representera föreningen vid tre olika sejourer, göra över trehundra matcher och bli en mindre ikon hos storklubben.
Några titlar blev det emellertid inte. De verkade nämligen undvika Squeo, under hela hans karriär, på samma sätt som grädden undviker en italienares carbonara. Efter några år med Racing blev det en blixtvisit hos Vélez Sarsfield innan Squeo var tillbaka i den ljusblåvita storklubben igen. I samma veva blev han dessutom uttagen till den argentinska landslagstruppen som skulle åka till Västtyskland för att spela världsmästerskapet 1974.
Squeo spelade inte i någon av Argentinas inledande tre matcher där landslaget, med nöd och näppe, tog sig vidare till det andra gruppspelet. I stället kastades han plötsligt in i hetluften när ett av tidernas allra bästa landslag stod på menyn. Nederländernas VM-lag 1974 har gått till historien då många anser att detta kanske är det bästa landslag som aldrig lyckades att bli världsmästare. För Squeos vidkommande föll sig den oturliga lotten som sådan att han fick den oangenäma uppgiften att markera världsstjärnan Johan Cruyff. För att uttrycka det milt gick det inte särskilt bra. Nederländerna vann med 4-0 och Cruyff stod för två av målen.
Argentina föll sedan mot Brasilien, med 1-2, i en match där Squeo återigen startade på mittfältet. Han var däremot inte med i avslutningsmatchen mot Östtyskland som slutade med ett andlöst – och deprimerande 1-1-resultat. Argentina åkte ur mästerskapet och organisationen runt landslaget kom att förändras i grunden under åren som följde.
På klubblagsnivå fortsatte Squeo att representera Racing ända fram till slutet av 1977 då han gick vidare till Boca Juniors. Storklubben hade precis vunnit Copa Libertadores för första gången och visserligen var Squeo en del av den truppen som vann turneringen även den nästkommande säsongen, men det skulle vara en kraftig överdrift att säga att han spelade en avgörande roll i den här titeln. Faktum är nämligen att han inte deltog i någon av finalmatcherna mot Deportivo Cali. Squeo hade nämligen oerhört svårt att ta en ordinarie plats i detta stjärnspäckade Boca och spelade faktiskt bara en enda match under Copa Libertadores-säsongen 1978.
Efter Boca Juniors väntade Squeos första utlandsäventyr. Han spelade en säsong för mexikanska Jalisco innan det blev kortare sejourer med Loma Negra (Buenos Aires), Instituto, Racing, Belgrano, Dock Sud och avslutningsvis Alumni de Villa Maria. Carlos Squeo hade nästan hunnit fylla 40 år innan han bestämde sig för att lägga skorna på hyllan. Efter spelarkarriären var han bland annat assisterande till Miguel Ángel Brindisi i en rad olika klubbar.
I samma veva som Squeo lämnade Dock Sud för Racing, under inledningen av sin karriär, slog han sig ner, tillsammans med Liliana, på andra sidan av floden Riachuelo. Dock kunde han såklart inte låta bli att resa över bron med jämna mellanrum och hälsa på sina gamla vänner – och sin familj – i Dock Sud.
”Jag resar alltid över dit och hälsar på mina föräldrar, mina syskon samt mor – och farföräldrar. Jag vet att de fortfarande behöver mig.”
Dock Sud var platsen där Carlos Squeo inledde sin kärlek till fotbollen. Han blev aldrig någon exceptionell fotbollsspelare, men han gjorde det han var bra på och detta ledde honom hela vägen till det argentinska landslaget. Trots att han aldrig vann några titlar med Racing är Squeo, än idag, ihågkommen inom storklubben och bland dess anhängare. Hans lojala spelstil, glada lynne och öppenhjärtiga personlighet fångade supportrarnas hjärtan.
I september 2019 gick Squeo bort vid en ålder av 71 år. Överallt runt om i Argentina skickades kondoleanser in, vilket vittnade om vilken otroligt uppskattade fotbollsspelare – och person han hade varit under sin livstid. Han var speciell på sitt eget speciella vis – den ständigt löpande pojken ifrån Dock Sud.
