Juan Barbas. Han vann U20-VM tillsammans med vännen - och rumskamraten Diego Maradona, slog igenom i Racing och blev utlandsproffs i Spanien, Italien och Schweiz.
De kom ifrån ungefär samma bakgrunder. Familjerna hade haft det mer än knapert och uppoffringarna hade således varit stora. Men det som de saknade i pengar kompenserades i kärlek och en affektion till den runda bollen.
Familjerna jag pratar om var Barbas och Maradona. De båda sammanstrålade sedan i det argentinska ungdomslandslaget där de blev bästa vänner. Barbas föddes – och växte upp strax utanför Buenos Aires och hans föräldrar kämpade hårt för att kunna placera mat på bordet till den stora familjen.
"Min barndom var svår. Jag kommer ifrån en väldigt enkel familj som levde under enkla förhållanden."
Provspelet varade bara i femton minuter innan tränaren, Tito Castelli, sa till Barbas att han kunde gå upp till klubbkontoret och skriva på ett avtal med storklubbens ungdomslag. Tränaren hade nämligen sett tillräckligt för att vilja knyta till sig talangen. Nu inleddes Barbas resa uppåt i hierarkin, men det var absolut ingen enkel uppgift som låg framför honom.
"Bara att ta sig till träningen var ett äventyr. Jag fick först ta bussen ifrån San Martín till San Andrés, därifrån tog jag tåget till Retiro och härifrån buss 22 mot Avellaneda. Varje dag gick jag upp tidigt på morgonen och kom i regel inte hem förrän klockan nio-tio på kvällen. Med min pappa hade jag sällan några konversationer. Han gick nämligen upp ännu tidigare på morgonen - runt klockan sex - och när jag väl kom hem ifrån träningen hade han redan somnat."
"Om min pappa fick reda på hur det gick för mig med fotbollen var det genom kommentarerna i tidningarna. Han såg mig nämligen aldrig på plats. Han fick också reda på det när han såg mig på TV. Samtidigt ville jag inte att han skulle komma på matcherna eftersom jag visste hur nervös han skulle ha blivit."
"Jag fick debutera när Racing genomgick en väldigt tuff tid där laget inte alls presterade några bra resultat under säsongerna. Dessutom betalde de inte oss på ett korrekt sätt utan gav oss dokument i betalning. Dessa skulle man sedan lämna in på banken för att få ut pengarna, men när vi väl gick dit fanns det såklart inga sådana."
Men trots att han själv presterade fint på planen var det en ansträngande epok hos storklubben. Supportrarna var - precis som de är idag - krävande och det fanns inte på kartan att Racing inte skulle kunna konkurrera i toppen av tabellen. När de sedan inte gjorde detta blev såklart kritiken svidande.
"Supportrarna brydde sig ju inte om allt kaos som vi spelare fick genomleva i vår vardag - med uteblivna löner osv. För de räknades bara en enda sak och det var att vi skulle vinna matcherna, spela bra och ösa in mål framåt."
1979 fick Barbas glädjen att ingå i det argentinska U20-landslag som kom att bli världsmästare, i Japan, med en viss Diego Maradona i laget. De båda blev goda vänner under den här perioden och delade också hotellrum under vistelsen i det asiatiska landet.
"Jag och Diego utvecklade en fin vänskap under åren med ungdomslandslaget. Vi kom båda två ifrån liknande familjer, med mycket lidelse och uppoffringar. Vi båda hade föräldrar som lagt ner mycket energi för att saker och ting skulle bli så bra som möjligt. Han (Maradona) berättade ofta om hur hans mamma ofta gick runt med magknip när han var liten eftersom hon gav sin mat till barnen i stället. Samma sak hade skett i min familj och vi blev goda vänner. Därefter hade jag turen att bli hans rumskamrat under världsmästerskapet i Japan. Vi pratade mycket med varandra. Han brukade kalla mig för farfar, eftersom jag tyckte om att gå och lägga mig tidigt och sedan också gå upp tidigt. Diego var raka motsatsen. Han gick och lade sig sent och vaknade också sent."
"Diego var en väldigt enkel person. Väldigt nobel och jordnära. Han var alltid ett fenomen som person. Det som hände var att han ibland blev frustrerad över att han inte kunde leva ett "vanligt" liv tillsammans med sin familj – som att till exempel gå ut på restaurang eller bio med Claudia. Det saknade han väldigt mycket. Jag önskar att jag hade kunnat träffa honom oftare än vad jag gjorde. Så länge han spelade i Argentina gick det enklare och jag brukade gå på födelsedagsmiddagar som familjen Maradona höll. Dessutom var Claudia gudmor till en av mina döttrar."
"Med Diego i laget hade vi ett magiskt lag. När du har en bra målvakt, ett stabilt försvar, samt några duktiga mittfältare och anfallare - då är det svårt att inte vinna. Innan mästerskapet hade vi spelat en rad med träningsmatcher i inlandet. Därefter hade vi turen att få möta (New York) Cosmos med alla deras stjärnor. Vi vann med 2-1. Jag minns att folk sa att ifall vi kunde vinna mot det laget, då var vi tvungna att bli världsmästare borta i Japan. Maradona var stjärnan, men han trodde aldrig att han var större än oss andra i laget. Vi var alla jämställda."
1982 togs Barbas ut till världsmästerskapet i Spanien. Tanken var Argentina skulle lyckas att försvara sitt VM-guld ifrån 1978, men riktigt så blev det inte.
"Vi åkte dit med väldigt stora förhoppningar om att vara ett ledande lag och att försvara vårt VM-guld. Men i premiären mot Belgien förlorade vi med 1-0 och därefter hade vi svårt att komma tillbaka. Den förlusten var väldigt avgörande. I det andra gruppspelet fick vi sedan möta både Italien och Brasilien."
"Inhopparen Batista hade slagit till mig i huvudet och då reagerade Diego kraftfull, varpå han blev utvisad."
"Jag acklimatiserade mig väldigt snabbt till den spanska fotbollen. Under tre raka säsonger ansågs jag faktiskt ha varit en av de bästa utländska spelarna i en liga som innehöll oerhört många profiler. Under mitten av 1985 gick jag vidare till Lecce i Italien, men här hade jag det svårare eftersom de spelade mycket med catenaccio . Jag kom också till ett lag som nyligen hade blivit uppflyttade och där majoriteten av spelarna inte hade erfarenheten av att spela i landets högsta division. I takt med att jag acklimatiserade mig kunde jag emellertid bevisa att jag höll ungefär samma nivå som andra stjärnor i serien – däribland Michel Platini, Falcao och Conti. Dessutom fick jag spela mot alla de spelarna som hade blivit världsmästare med Italien 1982. Att spela i Serie A, under den här epoken, var fantastiskt för mig. På den här tiden var detta nämligen den bästa ligan i världen".
"Jag har alltid haft den där ilskan över att jag inte kom med. Då hade jag fått åstadkomma samma sak som Diego, nämligen att bli världsmästare med både ungdomslandslaget och A-landslaget."
"Den karriären som jag genomförde var - som jag ser det - fantastisk. Jag fick spela med helt otroliga fotbollsspelare. Nuförtiden stannar många människor mig på gatan och säger; 'du borde ha spelat nu i stället', men om jag hade gjort det hade jag inte fått spela med - och mot alla dessa otroliga fotbollsspelare. Spelare som du idag inte kan finna på en fotbollsplan."
På det hela taget hade han en fantastisk karriär som innehöll spel för en av landets största klubbar i form av Racing. Därutöver blev Juan Barbas utlandsproffs med Real Zaragoza, Lecce och två klubbar i Schweiz.
