15 år. Det är en lång tid och så pass länge tillbringade Francisco Valiente i Santa Fe-klubben Unión. När det gick ett rykte, på 20-talet, att han hade försökt pressa fram mer lukrativa bonusar ifrån klubbledningen gav Valiente svar på tal. Det var nämligen raka motsatsen mot hur han själv såg på fotbollen.
”Jag har aldrig haft den minsta av förväntningar på att försöka tjäna pengar på mina sparsamma fotbollskvalifikationer. Hade jag haft detta skulle jag, på den tiden då jag fortfarande var ung och vigör, letat efter ett annat yrke att tjäna pengar på. I Santa Fe har jag inte burit någon annan tröja än Unións. Med detta vill jag visa hur stor min kärlek är för klubben och att jag alltid har krigat och kämpat med livet som insats.”
Detta var en tid när fotbollsspelare var trogna sina föreningar och när pengarna inte styrde var de spelade. 1931 blev den argentinska fotbollen professionell och passande nog slutade Valiente att spela redan året dessförinnan. Han ville helt enkelt inte bli betald för att idka den idrotten han älskade. Han såg en stolthet i att spela gratis.
Valiente hade fötts i slutskedet av 1899 och komiskt nog döptes han den 15 april året efter. Varför är då detta en intressant detalj? Jo eftersom det var precis på det datumet – sju år senare – som Unión grundades och deras hemmaplan heter, än idag, Estadio 15 de abril.
Han inledde sin fotbollskarriär genom att spela lite kvartersfotboll innan Unión plockade upp honom 1913. De hade nämligen fått ett tips av Valientes kusin, Albino García, som också var en framstående spelare i Unión under deras första år av sin existens. Debuten för Valiente kom 1915 och därefter kom han att spela i Unión under femton års tid. Han hann visserligen med en kortare avstickare till Newell’s Old Boys i Rosario, men den blev dessvärre inte särskilt lyckad utan han var snart tillbaka i Unión igen.
Valientes näsa för mål kom att bli hans signum under karriären och han tröttnade aldrig på att göra mål mot lokalkonkurrenterna i Santa Fe. Under åren med Unión kom han att vinna mästerskapen i Santa Fe inte mindre än nio gånger. Dessutom är han, än idag, den spelaren som gjort såväl flest mål (126) som matcher (131) i de regionala mästerskapen för Unión.
Under ett derby mot Colón fick han däremot den otacksamma behandlingen att en uppretad supporter slog till honom med ett gäng stålkedjor. Dessa gav honom ett stort ärr på ryggen som han bar med sig under resterande delen av livet.
Valientes kärlek för klubben syntes i varje rörelse nere på planen och det var därför ingen överraskning att han snabbt blev publikfavorit. 1921 stod han för en alldeles särskild bedrift som fick tidningarna att stämma upp i en unison hyllningskör. I ett möte med Sportivo Barracas – som precis hade kommit hem ifrån en turné i Brasilien – stod Valiente för inte mindre än sex mål när Unión vann med 6-2. Efteråt gick det bland annat att läsa att Valiente fick en spelare som Marcovecchio (stjärna i Racing) att se ut ”som en förstummad böna”.
”Det mest fantastiska är att Unión kan räkna med en central anfallare med efternamnet Valiente som verkligen gör själ för namnet (Valiente betyder värdefull på spanska). Han är sannerligen en liten målmaskin.”
En annan tidning fyllde i och beskrev Valientes insats så här;
”Matchhjälten i den här matchen var en central anfallare, en värdefull herre, som gjorde sex mål.”
Anfallarens hårda avslut satte stundtals skräck i motståndarna. Det finns till och med berättelser som gör gällande att Valiente bröt handen på en målvakt efter ett välriktat distansavslut.
1929 var han med om en historisk match mot den engelska storklubben Chelsea. Förväntningarna var höga på förhand och publiken skulle inte komma att bli besvikna – åtminstone inte på hemmalaget. Unión vann nämligen med hela 5-0 efter att vår huvudperson – Valiente – gjort ett tvättäkta hattrick.
Han kom dessvärre aldrig att representera det argentinska landslaget, men det i sig var inte särskilt konstigt. På den här tiden togs väldigt sällan spelare ifrån inlandet ut i landslaget och eftersom Valiente spelade för Unión var detta till hans nackdel. Han spelade visserligen en inofficiell landskamp mot Uruguay – som utgjordes av spelare ifrån just Santa Fe och Córdoba – i vilken han dessutom blev noterad för matchens avgörande mål. Däremot representerade han delstatslaget för Santa Fe-provinsen vid en handfull tillfällen och gjorde såklart inte bort sig där heller. Tolv mål på sexton matcher talar onekligen sitt eget språk.
Ett år innan professionalismens intåg i Argentina bestämde sig Valiente för att hänga upp skorna på hyllan. Han var inte intresserad av att tjäna pengar på sporten han älskade. Att det knappt går att finna en enda bild på Valiente säger litegrann om hur längesedan det var som han var aktiv. Den bästa bilden är faktiskt en karikatyr och det känns kanske ändå ganska passande. Han var själv en konstnär som skissade fram åtskilliga mål för laget och sporten han älskade.
