Under de nästkommande 50 dagarna ska prata om 50 argentinska fotbollsspelare som har fastnat i mitt minne och som jag tycker att fler borde känna igen, men som få gör.
Ricardo La Volpe. Den mustaschprydde argentinaren är förmodligen inte särskilt ihågkommen för sina insatser på fotbollsplanen. Det var i stället ifrån avbytarbänken, i egenskap av tränare, som han gjorde sig ett riktigt stort namn inom fotbollsvärlden.
Få personer känner ens till att Ricardo La Volpe faktiskt vann VM-guld med Argentina 1978. Detta i sig är kanske inte särskilt konstigt eftersom han inte spelade en enda minut under världsmästerskapets gång. Han satt faktiskt inte ens på bänken. La Volpe var nämligen César Luis Menottis tredjeval på målvaktspositionen – bakom tvåan Héctor Baley och ettan Ubaldo Fillol.
Ska vi vara helt ärliga är La Volpes karriär ganska lik hans VM 1978. Det är inte särskilt mycket som sticker ut om man granskar den karismatiske målvaktens spelarkarriär. La Volpe gjorde sig visserligen ett hyfsat namn inom den inhemska fotbollen i Argentina, men mycket mer än så blev det inte.
Han började spela för Banfield och här stod han, under 1975, för en exemplarisk insats borta mot Boca Juniors. På den här tiden Tv-sändes inte samtliga matcher ifrån den argentinska ligan och just därför hade folk, i allmänhet, inte särskilt bra koll på spelarna som huserade i de lite mindre klubbar. Den egentligen enda gången som de här supportrar fick bevittna dessa spelare var när deras storklubb ställdes mot det lite mindre laget.
Precis på det här viset utvecklade sig ett möte mellan Banfield och Boca Juniors, på La Bombonera, under mitten av 70-talet. Hemmalaget försökte få till ett ledningsmål, men deras upprepade försök stoppades av gästernas målvakt. Supportrarna på läktarna började prata sinsemellan, vem var egentligen den där målvakten? Väldigt få visste, men såklart var det Ricardo La Volpe.
Efteråt skrevs det en artikel i tidningen El Gráfico om matchen i sin helhet. Men ska vi vara helt ärliga låg nästan allt fokus på målvakten La Volpe. Han beskrevs som en korsning mellan Boca Juniors-målvakt Hugo Gatti och Estudiantes tidigare motsvarighet i Alberto Poletti. La Volpe var nämligen hetlevrad, hade en illhjärna och var en genomgående spelande målvakt. Han har själv beskrivit hur han ibland kom på kollissionskurs med sina tränare eftersom de inte gillade att han försökte spela sig ur situationerna, i stället för att bara boxa i väg bollen – eller för den delen skicka bort den över långlinjen.
”Enligt mig måste en målvakt ha, förutom den naturliga talangen för positionen, också en stor personlighet och erfarenhet. Jag kan erkänna att jag har tagit åt mig av nya idéer, genom åren, men det har varit i de fallen där jag har tyckt att dessa har lärt mig något. Jag gör det inte enbart för sakens skulle och ifall de går emot min egen övertygelse.”
Det sägs att La Volpe ska ha hamnat lite på kant med tränaren för ungdomslandslaget på den här tiden, Juan José Pizzuti, eftersom målvakten inte kände för att bara boxa i väg bollarna. Pizzuti ska ha sagt att, inför ett möte med ett europeiskt motstånd, att om inte La Volpe boxade i väg bollen, utan försökte greppa dem i stället, skulle han fara in i målet med boll och alltihop.
Lyckligtvis för målvakten hamnade han, i A-landslagssammanhang, omgående på rätt fot med Menotti. Den kedjerökande förbundskaptenen förstod sin målvakt och ville inte ändra på hans sätt att spela.
”Menotti sa till mig att jag skulle fortsätta att spela på samma sätt som jag brukade göra i Banfield. Han hade trots allt valt mig, ifrån en liten klubb, eftersom jag var den typ av målvakt som jag var. Han ville inte förändra mig.”
Efter fyra år i Banfields A-lag gick La Volpe vidare till San Lorenzo 1975. Han vann aldrig några titlar som spelare, på klubblagsnivå, men gjorde sig ändå erkänd som en stabil målvakt med argentinska mått mätt. Det blev fyra år med San Lorenzo innan målvakten valde att avsluta sin spelarkarriär i Mexiko tillsammans med Atlante och slutligen Oaxtepec.
Ifall La Volpes spelarkarriär hade varit hyfsat anonym kan man absolut inte säga samma sak om han tid som tränare, och det var i Mexiko som han skulle nå störst framgång. Den första riktigt stora triumfen kom när La Volpe ledde Atlante till ligaguldet 1993. Den mustaschprydde tränaren gjorde sig snabbt erkänd som en offensivt lagd sådan. La Volpe ville att hans lag skulle spela sig framåt oavsett vad. Det blev en vital del att samtliga målvakter, som spelade i argentinarens lag, var tvungna att kunna hantera bollen på ett bra sätt med sina fötter.
Under slutet av 90-talet ledde La Volpe dessutom Atlas till en finalplats i de mexikanska mästerskapen. Snart skulle emellertid större uppgifter knacka på dörren och den här gången i form av Mexiko landslag.
2002 tog La Volpe över Mexiko och han skulle genomföra något av en revolution i deras landslag. Redan 2003 ledde han landet till seger i COCACAF Gold Cup och på vägen fram mot guldet besegrade Mexiko bland annat Brasilien två gånger om. La Volpes lag spelade en väldigt fin offensiv fotboll med ett vägvinnande passningsspel. Det var just detta som skulle väcka hela världens beundran under världsmästerskapet i Tyskland 2006.
I den här turneringen gemförde Mexiko ett väldigt fint mästerskap där de tog sig vidare ifrån en grupp som innehöll Portugal, Angola och Iran. Väl framme i åttondelsfinalen tog Mexiko sedan ledningen mot ett stjärnspäckat Argentina, och även fast Crespo kvitterade kort därefter, tvingade La Volpes landslag fram en förlängning. Väl där var emellertid argentinarna ett strå vassare, men Mexiko lämnade ändå världsmästerskapet med flaggan i topp.
La Volpe blev väldigt hyllad för sin insats. Tidningen The Guardian utsåg t.ex. honom till hela turneringens bäste tränare. Dock mer för La Volpes hetlevrade attityd än kanske främst det taktiska. Så här skrev tidningen.
”Bästa tränare var Marcello Lippi för hans insats, Otto Pfister för hans stil och Ricardo La Volpe för hans attityd. Han sa bland annat till några journalister; ’Försvinn ur min åsyn. Ni vet ingenting. Stör mig inte era jävla idioter.”
La Volpes tankesätt kring hur Mexiko skulle spela fotboll hade fångat många personers uppmärksamhet under världsmästerskapets gång. Hans taktik gick i stort ut på att målvakten alltid skulle spela i gång spelet längs med marken. Ytterbackarna skulle pressas upp på kanterna samtidigt som försvararna centrerades och en av de defensiva mittfältarna sjönk tillbaka för att skapa en trebackslinje.
Målet var sedan att spela förbi anfallslinjen, upp till mittfältet, och därefter ha ett numerärt övertag på den offensiva planhalvan. En av personerna som blev fascinerade av La Volpes sätt att spela fotboll på var ingen mindre än Pep Guardiola. Han har själv beskrivit det att den argentinske tränaren – precis som Marcelo Bielsa – var en tidig inspiration för Guardiola under hans inledande år som huvudtränare.
”La Volpe tvingar sina spelare att spela bakifrån, vilket innebär att spelarna – och bollen rör sig framåt på samma gång. Om bara en spelare gör det blir det ingen belöning i slutändan. Då har det inget värde. De måste göra det tillsammans precis som ett kärlekspar som går ut tillsammans på stan – hand i hand.”
Pep Guardiola fortsatte att utveckla sin syn på La Volpes Mexiko.
”Mexikanarna vet att genom att spela med sina försvarare, på det här sättet, utsätter de laget för en risk. Att tappa bollen i det här läget kan bli en fruktansvärd sak. Men det är såklart inte bara de som är medvetna om detta – alla vet det. Det är just därför som inga andra lag spelar på det sättet. Världen har valt att spela på ett sätt och mexikanarna på ett annat. Vissa börjar bakifrån, andra spelar med början längre upp i planen.”
Just att starta spelet bakifrån, till vilket pris som helst, var något som Guardiola senare blev hårt kritiserad för under inledning av sin tid med Manchester City. En intressant detalj i sammanhanget är att La Volpe reste över till England för att studera Guardiola, men argentinaren blev inte särskilt imponerad av det han såg.
”Först och främst fick jag betala tvåhundra dollar för biljetten på egen hand. Sedan var inte det jag såg något som imponerade på mig. Han (Guardiola) hade inga nya idéer alls. Det var ett gammalt sätt att spela på. Jag ville faktiskt ha tillbaka mina pengar efteråt.”
La Volpe har gjort sig känd för att släppa en rad kontroversiella uttalanden under sin tid som tränare. Bland annat hävdade han, i en intervju, att Argentina aldrig hade vunnit världsmästerskapet i Mexiko 1986 utan Diego Maradona. Han t.o.m. menade på att övriga spelare mest var ett bihang. Detta fick flera av spelarna i det här guldlaget att gå till motangrepp och poängtera att La Volpe inte ens satt på bänken, då han var tredjemålvakt, under VM 1978.
Efter åren med Mexiko har La Volpe bland annat tränat Boca Juniors, Vélez Sarsfield och Banfield i Argentina. Han har också lett en rad mexikanska klubblag samt det costaricanska landslaget. I samtliga fall har det varit utan några större succéer som ens har varit i närheten av det som La Volpe åstadkom med Mexikos landslag.
Ricardo La Volpe var en ganska anonym fotbollsspelare, men tog igen detta senare under sin epok som huvudtränare. Han har inspirerat många fotbollstränare genom åren och fram till sin pension, under 2020, lyckades han verkligen sätta ett enormt stort avtryck inom den mexikanska fotbollen. Dessutom går det såklart inte att komma ifrån, trots att han inte spelade en enda minut, att La Volpe också blev världsmästare på hemmaplan 1978.
