Ermindo Onega. En timid anfallare som delad River Plates supportrar - och deras uppfattningar om honom på mitten. En spelare som inte lämnade någon oberörd och som tragiskt nog gick bort allt för tidigt i livet.
När den engelska landslagsmannen - och tillika stenhårda mittbacken Nobby Stiles fick frågan, i samband med Interkontinentalcupsfinalen mot Estudiantes 1968, kring vem som hade imponerat allra mest på honom i samband med Argentina mot England, i världsmästerskapet 1966, svarade han utan att tveka, "Onega".
Man skulle absolut kunna påstå att Ermindo Onega var den spelare, tillsammans med Luis Artime, som stack ut allra mest i det argentinska landslaget under världsmästerskapet i England 1966. Så pass bra var han i premiären mot Spanien att tyskarna, i den nästkommande gruppspelsmatchen, satte självaste Franz Beckenbauer på att markera honom.
Onega fick således knappt en syn i vädret mot tyskarna. Samtidigt hade motståndet, mer eller mindre, inte någon nytta alls av Beckenbauer i övrigt. Han var nämligen helt fokuserad på argentinaren.
Ermindo Onegas karriär präglades av sina upp - och nedgångar. På ena sidan hade han över tio fina år med River Plate - och över hundra gjorda mål - men på andra sidan fanns också frustrationen över att inte vinna något. Onega själv beskrev det som att han; "alltid kom försent" och det är inte svårt att förstå vad han menade.
Han anlände nämligen till River Plate 1957. Då var storklubben en titelmaskin som hade vunnit Primera Division fem gånger bara under 50-talet. Dock var storklubbens framgångsera på väg att rinna ut och istället inleddes en 18-årig titeltorka som aldrig riktigt verkade vilja ta slut.
"Jag anlände alltid försent till allting. Jag kom till River först som 17-åring och började att spela i deras reservlag. De såg mig som en ersättare till Sívori som hade lämnat för spel i italienska Juventus."
Detta var sannerligen stora skor att fylla för Onegas vidkommande. Sívori hade nämligen skördat gigantiska framgångar med River Plate och vuxit ut till en av landets allra främsta spelare.
Förutom att storklubben tappade Sívori började också några av de andra bärande pjäserna i föreningen att bli till åren komna. Ángel Labruna var fortfarande bra, men ändå inte samma spelare som under inledningen på årtiondet, eller för den delen på 40-talet.
I brist på ledarfigurer fick de yngre i laget axla den här manteln. Plötsligt började också storklubben att få svårt att få till någon form av kontinuitet på både spelarsidan - eller för den delen tränarbänken. Folk kom och gick, samtidigt som titlarna uteblev.
"Vi fick styra maskineriet i stället (de yngre i laget). Men det är alltid bra att ha en rutinerad pjäs bredvid sig när saker och ting börjar gå emot en - och bli kämpigt. Då är det bra att ha en ryggrad att luta sig mot som behåller lugnet i situationen."
El Gráficos erkända skribent Borocotó skrev en gång att; "när solen är som störst, då väntar solnedgången". Denna tes stämde bra in på River Plate under slutet av 50-talet. Klubben befann sig högre än de någonsin tidigare hade befunnit sig. De var på toppen av sin existens och som alla vet finns det, i dessa sammanhang, endast en väg att gå och det är neråt.
Olyckligt nog blev Onega förknippade med River Plates 18-åriga epok utan titlar. Han inkapslade, på något sätt, nämligen den frustration - och besvikelsen som stora delar av supporterskaran kände. Det fanns inte heller särskilt många spelare som delade supportrarna så pass mycket, i sitt tyckande, som Onega. Lika många som ansåg att han var en storstjärna tyckte att han var helt värdelös. En paradox där endast ytterligheterna existerade och ingen verkade ha lämnats obrydda kring spelaren Onega. Likt Jesus delade han på supporterskaran på samma sätt som denne hade gjort med vattnet.
Det intressanta i kråksången är annars att spelaren själv var en otroligt timid och lugn personlighet. Onega kom sällan med spektakulära uttalanden. Inte heller var han den som tog för sig allt för mycket nere på fotbollsplanen. De som inte hade ett gott öga till honom beskrev därför anfallaren som lat och allt för passiv för att kunna spela i River Plate.
Onega hade fötts i Las Parejas, som ligger i Santa Fe-provinsen. En bortglömd småstad som varken älskades eller hatades av någon. Lite som Onega, fast precis tvärtom. Han hade upptäckts av en herre vid namn Pezzuti som var scout åt River Plate i det argentinska inlandet. Det var han som tipsade storklubbens dåvarande ungdomsledare, Renato Cesarini, om den skicklige anfallaren ifrån Las Parejas.
Cesarini blev imponerad och bestämde sig för att slå till. "Han påminde mig om Félix Loustau" sa Cesarini. "Han borde kunna representera samma sak som Bernabé Ferreyra gjorde under sina glansdagar."
Sin debut för River Plate kom sedan under slutskedet av 1957 - i den allra sista och betydelselösa matchen mot San Lorenzo. River var nämligen redan mästare och mötet som sådant var således bara av akademisk betydelse. Redan året efter, som nybliven 18-åring, var Onega självskriven i los Millonarios startelva.
"För min del var det som att röra vid himlen med mina händer. Jag fick debutera för den föreningen som jag hade varit supporter till sedan barnsben och dessutom fick jag spela bredvid den bästa argentinska anfallaren som jag någonsin har träffat; Ángel Labruna. Dock var han på nedgång och hade redan fyllt 40 år. Jag hade älskat att få spela ihop med honom, och de andra, när de var på toppen av sina karriärer."
Enligt egen utsago var åren, i skarven mellan 50- och 60-talet, de bästa i Onegas karriär. "Ja, jag anser att det var mina bästa år. Jag kände mig mycket tryggare i mig själv på den tiden."
Men River Plate bytte ut spelare på löpande band under åren som följde. Den ena konstellation efter den andra, men utan någon vidare succé. Supportrarna hade lite mer tålamod med spelare som köpts in utifrån. Samma sak gällde inte med de egenfostrade. De borde nämligen känna till klubbens sätt att spela på, tyckte supportrarna. Trots att Onega bara hade tillbringat en kort sejour i reservlaget ansågs han ändå som en egenproducerad spelare. Just därför fick han, stup i kvarten, ta emot busvisslingar ifrån hemmasupportrarna.
Hans lagkamrat José Varacka kommenterade detta redan när det begav sig i en intervju 1963.
"Ermindo är en fantastisk spelare, men han skulle behöva få lite självförtroende ifrån läktarna. Att de inte vrålar så fort han får bollen, att de låter honom spela sitt eget spel. Han har allt för att bli en stor spelare, men då måste supportrarna hjälpa honom på traven."
Under inledningen av 1960-talet anlände Rogelio Domínguez till River Plate för att konkurrera om målvaktspositionen med Amadeo Carrizo. Han mindes också Onega som en otroligt skicklig anfallare.
"Ermindo är en komplett spelare som både kan spela där framme och där bak. Han har en fin passningfot som kan användas både inom possessionspel och vid kontringar."
Vissa ansåg också att Onega inte offrade sig tillräckligt mycket för laget och att han inte sökte boll aktivt, utan förlitade sig på att någon annan skulle göra jobbet. Detta var anklagelser som han själv inte alls höll med om.
"Jag är beredd att göra vilket arbete som helst för lagets skull, men då behöver jag veta att detta arbete verkligen är till någon nytta. Att bara springa för sakens skull är inte något som jag gillar. Ibland kan man ge ett felaktigt intryck till supportrarna bara för att man springer en massa."
1964 fick Onega glädjen att vara med det argentinska landslaget när de bärgade Copa de las Naciones det året. Fyra nationer deltog och anfallaren gjorde ett minnesvärt mål mot Brasilien som han aldrig skulle komma att glömma.
"Det var en av de största glädjestunderna under min karriär. När jag hade gjort målet blev det knäpptyst på läktarna. Jag trodde först att domaren hade annulerat det, men sen såg jag hur vår avbytarbänk reste sig, även om jag inte hörde någonting. Därefter såg jag att domaren var på väg tillbaka till mittlinjen och då sprang jag i väg för att fira och krama om mina lagkamrater."
Under en turné i Chile åkte Onega på en otäck smäll mot huvudet som renderade i att han tappade medvetandet. Anfallaren kördes i ilfart till sjukhuset och till en början fruktade man faktiskt för hans liv.
Onega skulle dock komma att återhämta sig, men inte utan komplikationer. När det stod klart att han skulle överleva fanns emellertid en rädsla för att han skulle tappa hörseln på ena sida till följd av en fraktur på skallbenet. Hans pappa och mamma kom för att vara med sin son och fadern sa; "jag bryr mig inte om ifall han inte kan spela mer fotboll. Jag vill bara att han ska må bra igen."
En och en halv månad efter kollisionen var Onega redo att börja träna igen. Dock gick det fortsatt trögt. Han blev lätt illamående av att anstränga sig och huvudvärken ville inte riktigt ge med sig. Själv hade han aldrig hunnit känna någon rädsla för sitt liv.
"Jag minns bara att vi krockade och därefter ingenting. Jag vaknade två timmar senare på sjukhuset och blev först rädd efter att jag hade läst i tidningarna om vad som hade skett. Men jag svär på att jag inte kände någon smärta alls."
Väl tillbaka på fotbollsplanen igen var målsättningen fortsatt att bryta den negativa spiralen av missade titlar och bringa lite glädje till supportrarna. Dessvärre stötte River på nya svåra motgångar och ikoniska lag som i stället fick lyfta ligapokalen. Racings fina lag under José Pizzuti och San Lorenzos "los Matadores" blev bland annat banemän för River Plate.
1966 nådde storklubben också finalen av Copa Libertadores där de ställdes mot Peñarol ifrån Uruguay. Det första mötet på bortaplan slutade med en 2-0-förlust, men hemma vann River med 3-2 - där Onega stod för det vinnande målet - och tvingade därigenom fram ett tredje finalmöte.
I den avgörande finalmatchen stod det 2-2 när Onega hamnade i ett friläge med den uruguayanska målvakten under slutminuterna. Mål där och guldet hade varit Rivers, men dessvärre sköt anfallaren över målramen och i förlängningen vann i stället Peñarol med 4-2. Förbannelsen verkade aldrig vilja brytas.
1969 bytte Onega River Plate mot just Peñarol. Totalt blev det över hundra gjorda mål för anfallaren i los Millonarios. I Uruguay spenderade han några säsonger innan han återvände till Argentina igen och den här gången för spel med Vélez Sarsfield. 1973 lade till sist Onega skorna på hyllan.
Sex år senare kom den enormt tragiska nyheten att han hade omkommit i en bilolycka, endast trettionio år gammal.
Den timida anfallaren satte ett enormt avtryck på fotbollsplanen och berörde såväl de som gillade honom, som de som inte gjorde det. Orättvist nog blev han emellertid förknippad med Rivers långa titeltorka, men trots detta hann ändå Ermindo Onega göra över hundra mål för storklubben, spela tillsammans med sin bror Daniel och bli utsedd av självaste Nobby Stiles till Argentinas främste spelare under VM 1966 i England.
La Superliga
idag kl. 18:12
50 argentinska fotbollsspelare alla borde känna till men få gör – Nummer 5: Ermindo Onega
Under de nästkommande 50 dagarna ska prata om 50 argentinska fotbollsspelare som har fastnat i mitt minne och som jag tycker att fler borde känna igen, men som få gör.
Oskar Uneland
oskar.uneland@enkoppmate.com
@futboldelamor12
