”De bänkade spelarna tyckte alltid minst lika bra om mig som de som spelade. Vet du varför? Eftersom jag tog lika mycket hand om dem. Det är viktigt, när du tränar ungdomar, att alltid se samtliga spelare och uppmuntra dem. Att finna en bra balans och rotera, så att alla får chansen.”
Ernesto Duchini föddes 1910 och fick glädjen att se hur fotbollen utvecklades i Argentina. Inte särskilt många människor kan skryta med att de sett när den argentinska fotbollen fortfarande var amatörmässig och spelarna var tvungna att ha arbeten vid sidan om. Som 10-åring följde han med fadern på River Plates hemmamatcher, men skillnaden mot idag var såklart markant.
”Läktarna var små och självklart gjorda av trä. Det var inte heller särskilt många som gick på matcherna utan det var först under slutet av tjugotalet som publiken började komma, och fotbollen blev populär. Det kom med Bocas Europaturné 1925, de Olympiska Spelen 1928 i Amsterdam och sedan VM-finalen 1930 mot Uruguay.”
”Läktarna var små och självklart gjorda av trä. Det var inte heller särskilt många som gick på matcherna utan det var först under slutet av tjugotalet som publiken började komma, och fotbollen blev populär. Det kom med Bocas Europaturné 1925, de Olympiska Spelen 1928 i Amsterdam och sedan VM-finalen 1930 mot Uruguay.”
Duchini spelade fotboll för Chacarita Juniors under hela sin aktiva karriär. Här fick han glädjen att vara lagkamrat med ingen mindre än Renato Cesarini. En argentinsk fotbollspersonlighet som fått epitetet av att ha varit något av ett fotbollslexikon.
”Han var inte bara en ”maestro” som fotbollsspelare – och tränare, han var det också som person. Han hade en spelstil ungefär som Antonio Sastre.”
Som 19-åring debuterade Duchini i Primera Division och kom sedan att spela där ända tills att han var tjugoåtta år gammal då han valde att lägga skorna på hyllan.
”Det var en helt annan era. På den tiden var det få som spelade efter att de passerat trettiostrecket.”
För att klara av att få vardagen till att gå runt var Duchini tvungen att arbeta vid sidan om fotbollen. Han fick ett fint arbete på kommunen i Buenos Aires och jobbade där ända tills att han gick i pension. Under sina inledande fotbollsår såg han några av de största fotbollsspelarna, som funnits i Argentina, komma fram.
”Min stora idol som ung var Manuel Seoane. Enligt mig var han själva syntesen i hela fotbollen. Han var extremt duktig med bollen, skicklig och hade ett vasst avslut med såväl fötterna som huvudet. Samtidigt var han också skicklig på att anskaffa sig fördelar nere på fotbollsplanen.”
När spelarkarriären tog slut gjorde sig Duchini känd som en väldigt skicklig talangutvecklare. Han jobbade för ett flertal olika klubbar i landet och var också aktiv inom det argentinska ungdomslandslaget.
Duchini lyckades hitta och förädla talanger under en tidsepok där det var svårare än idag att hålla koll – och upptäcka oslipade diamanter. Utan internet, eller för den delen mobiltelefoner, var man tvungen att själv ta sig runt och kolla på talanger för att försöka hitta något som andra hade missat.
”En fotbollsspelare föds och därefter måste man forma honom, lära honom rörelserna och korrigera misstagen. Numera har samtliga klubbar kontakter som hittar talanger. Förr kunde man höra talas om en stortalang, men man fick själv resa i väg för att hitta honom innan någon annan gjorde det.”
Bland de ungdomslagen som Duchini basade över återfanns San Lorenzo, River Plate och Chacarita Juniors. Under hans perioder i dessa föreningar kom spelare som bröderna Onega, Rubén Ayala, Cacho Heredia och Jorge Olguín fram. Flera av de blev bärande spelare i landslaget och andra blev också framträdande i Primera Division.
Därefter engagerade sig Duchini inom det argentinska landslaget. 1953 anställde nämligen den dåvarande förbundskaptenen för A-landslaget, Guillermo Stábile, honom som förbundskapten för ungdomslandslaget. Därefter började Duchini en lång och framgångsrik tid som landslagets talangutvecklare.
Såväl 1955 som 1959 vann han de panamerikanska mästerskapen för ungdomslandslag och 1960 vann han För-OS.
”Dessvärre gick det inte alls särskilt bra för oss i de Olympiska Spelen i Rom (1960). Roligt nog har jag dock ändå en festlig anekdot att berätta. Jag minns att jag sa till (Carlos) Bilardo att jag inte trodde han skulle bli en jättebra spelare, men desto skickligare tränare. Och det stämde ju också i slutändan.”
Ungdomslandslaget lyckades sedan dessutom vinna För-OS i Lima 1964. Detta var emellertid dessvärre ett mästerskap som kantades av en enorm tragedi. I mötet mellan värdnationen och Argentina sprang två personer in på planen när domaren dömde bort ett mål för Peru. Polisen svarade med att spruta tårgas, vilket resulterade i panik bland åskådarna och över trehundra personer dog. Således blev den resterande delen av turneringen inställd. Dock blev ändå Argentina tilldömda guldmedaljen.
”Det är en sak att läsa om det och en annan att ha fått uppleva det. Hela tragedin var omskakande och dagen efter kunde vi inte ta oss ifrån hotellet eftersom hela landet var i kaos. Vi fick stanna inlåsta där i tre dygn i väntan på hemresan.”
Under sejouren då César Luis Menotti var förbundskapten för Argentina hade Duchini en framträdande roll som en av Menottis närmaste män. Bland annat såg han till att landslaget vann turneringen i Toulón 1975 och dessutom VM för U20-landslag 1979. Vad många nämligen inte vet är att Duchini var den som satte ihop laget – även om det var Menotti som ledde laget under turneringens gång.
”Vi hade ett fantastiskt lag i den turneringen med bland annat Diego Maradona och Ramón ”Pelado” Díaz.”
Argentina vann världsmästerskapet i Japan, Maradona fick sitt internationella genombrott och Duchini stod ödmjukt i periferin och beskådade sina bedrifter. Få personligheter har haft ett liknande öga för talanger, i Argentina, som Ernesto Duchini. Han jobbade med det argentinska ungdomslandslaget i närmare 40 år och var en otroligt skicklig talangutvecklare.
Långt upp i åldern fortsatte han att vara verksam och fotbollen fanns med Duchini ända fram till hans bortgång 2006, vid en ålder av 95 år.
”En av mina största kvalitéer var att jag kunde se en talang när den dök upp. Detta är givetvis en förutsättning när du arbetare med ungdomslag. Det laget som vann U20-VM 1979 i Japan hade tagit lång tid att bygga upp. Det var jag som satte ihop laget, men det var Menotti som styrde kosan mot VM-guldet.”
